Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen
Både Näcken och Sjöråa var här i Tidan. Det fanns en gammal gubbe här, som påstod att han hade hört Näc- ken. Han spelade så vackert på fiol. Om en ville lära sig att spela, så skulle man gå under bron tre torsdagsnätter i rad och sätta sig. Det skulle ske när klockan var tolv. När man satt där tredje natten, så kom Näcken och satte ljud i fiolen. Se'n kunde den spelmannen spela vilken melodi som helst. Näc- ken skulle ha en fårebog, för att han lärde bort kon- sten. När det var någon som spelade bra, så sade man att han hade nog lärt sig att spela av Näcken.
Död och begravning
När en människa dör, så dör ett kreatur också, för den döde skall ha det med sej. Det kan jag tala om, att så har det gått till här. Jag hade en son i Jönköping, han blev sjuk i lungin- flammation, och han dog. Så hade vi två stora, slaktfärdiga gri- sar, och en av dem dog samtidigt med min son, fast han inte hade varit sjuk förut. Så det är då daganes sanning.
Slåtter, skörd
De skulle inte prata mycket, när de la' in säden, för då kom råttorna. Ej tal om "sten å ben å bönerot". Logakatten stod på logen; nekakråka kastade nekerna till "den som la' säden". Har den sista neken blivit liten, har de väntat så klen skörd nästa år – stor sista nek – bra skörd. Det fick bli med sista neken som det föll sig. Ta haren skulle de göra både i slåtter och skörd. Då hurrade de mycket. De ha inte lämnat några strån.
Djur
Bodrag var en sorts maskar som hängde ihop som ett grått nät. Där åt det gick, till den kom egendom. Jag såg ett bodrag en gång. Det var allt tre meter långt och minst en meter brett. Det var ovanför Klinten i prästegårds äng. Vargar. Det sades, att när knektarna hade blivit uttagna till be- vakning i Danmark, då följde vargarna med dem. Men jag tror att de skydde åt norr och gick över åt Finland.
Djur
Göken. Norr – nöe sör – döe östa – trösta västa – bästa Han kom den 8 maj ovillkorligen. Han får aldrig gala i höstac- ken. Har inte hört, att han har någon liten fågel som följesla- gare. Man skulle inte härma göken, då cedera' han att gala, och så spottade han blod på löven. Det blev hök av honom till slut. Man skulle aldrig gå ut, förrän man hade fått en bett bröd eller en sup i sej. Känner ej till bodrag. Vargar har inte funnits i min tid. De sköt ut dem – de hade förskräckliga vargskall förr.
Lucia
Lussenatten fick de inte mala på kvarnera. Det var en lussenatt i en kvar, det kom fram en liten gubbe med röd luva ur kupan och sa' "I natt, i natt, lussenatt" flere gånger, sedan försvann han. Det var lussegubben. De gick inte och skulle föreställa Lucia i min barndom.
Midsommar
Midsommardagen fick vi aldrig plocka en blomma eller ta ett grässtrå på marken eller ett löv på ett träd, det var mor så noga med, och jag plockar aldrig något på midsommardagen än i dag. Men midsommarafton plockade mor alltid en stor midsommar- kvast av alla sorters blommor och en kvist av varje sorts träd, både löv- träd och barrträd. Den fick hänga på en vägg, tills den var riktigt ge- nomtorr, då la hon i den i ett papper. När kreatur blev sjuka, gno- dde hon sönder lite av midsommarkvasten och gav dem. Midsommardaggens kraft obekant.
Hösthalvåret
Petri fäng – regnade det då, blev det regn hele eftersommarn. Lars – man skulle inte plocka blåbär efter Lars, för "Lasse hade pinkat på dom". Och från och med den dagen skulle lyse börja avsändas; man skulle arbeta lite vid lyse. Brynulf – lien bet inte efter Brynulf. Joel – 13 juli – då var Joela-torken. Då började de med slåttern.
Hösthalvåret
Regnar det Petri fäng, regnar det i sju veckor i fläng. "Lasse vätte på slinnera", (blåbären) se'n kunde man inte plocka blåbär. Brynulf – då skulle de ha avslaget, för se'n bet inte lien.
Tomtar.
Nisse, sa de. Han drog till dem. De hade lite kussleri förr. De satte ut mat till julatomten, till jul bara. Var det så de inte gjorde det redigt, kunde de få stryk av honom, en örfil.
Läkekonst.
Huvudvärk. En del satte ringar i öronen för att bli av med huvudvärk. Man skulle hålla ett ullnystan bakom örsnibben och sticka hål med en stoppnål. De har gjort det på mej, men det blev inte av att jag skaffade mej några ringar. Giktringar hade de både i öronen och på fingrar- na för giktvärk. Om modern stod inunder, då de ringde med kyrko- klockan, kom barnet att höra dåligt (vet dock ej att man botat en döv genom att lägga honom under kloc- korna och ringa) Träskoknölar hade många så stora; de gick inte bort. De fick inte träskor, som passade. Brännvinstörst - de skulle försöka få i sådana perso- / ner avföring. (Vet ej att man sökt bota dem genom att ge dem brännvin, som stått i svalget på ett lik) Frossa hade de mycket i min barndom. Då ### de, för de frös så. Jag tror det berodde på att de var så dåligt klädda. Karlarna hade tunna skäktefallsbyxor, som de gick i utan kalsonger. (Kalsonger kallades lå- efoder, ###foder) Förstoppning - de tog in hästastubb (- stöv), som de fick, då de skrapade hästen. Diarré - de åt torkade blåbär eller alun. Kreatur fick krita och alun. Benbrott. Johan Stjärna spjälkade. Han satte ihop ar- men åt mej, och jag skulle inte få göra något, förrän den var läkt. Men då jag var spjälkad, började jag att spola tuter, som de sätter på skytteln, när de väver. då blev det något rört, och jag fick denna kulan (nå- got ovan handloven). Stjärna hade också ett liniment, som han lagade till. Det fanns att köpa på apoteket till slut. Det kallades Stjärnas liniment. / Halshoggna tår band vi en ulltråd om. Hicka - man skulle tänka på den, som tänkte på en. (Matildas dotter Anna berättar: jag satt och hickade i skolan. Rätt som det var skrek skolläraren till: "Anna, vad har du gjort? Har du tatt min penne?" Jag blev så rädd, så jag slutade att hicka med detsamma.) Ett annat sätt var att hålla den ena armen sträckt rakt uppåt och den andra rakt neråt. Näsblödning. Tvätta dem i nacken med iskallt vatten och under fötterna. Läga ett mynt under tun- gan. Örsprång - hälla kvinnomjölk eller olja i örat. Håll - de skulle ha svart ull med terpentin på och lägga över den fläcken, där hållet kändes. Smält flott kunde ### ha i stället för terpentin. (Anna: jag hade håll en gång. Min faster skaffade ull från en bagge. Tror att regeln om motsatt kön härvid tillämpades.) Kikhosta - de tog in tjära i gröt eller drack mjölk av ett sto. / Munsår - vet inte, att man trott detta komma av, att man spottat i spisen. De brukade spotta i spisen, för de ville ju inte göra det på golvet. Lunghosta, sa de. En del talte också om maghosta, men jag tror inte, att det finns någon maghosta. I Ambjörnarp i Kind var en flicka, som hade lunghosta. Hon stadde sej till lagårdspiga och bodde i lagården till och med, för de sa att lagårdsluften skulle kunna bota. Men kreaturen fick smitta av henne.) Det onna bettet har jag bara hört talas om. Resorm - de skulle rita kring den med en nål. Villappaskottet fick de i kroppen. Det var la Oden, som sköt. Rödsjuka. Det var en karl, som sa: "Nu ä dä snart slut mä mej, nu går klare blon." Men så var det en annan, som sa, att det berodde på att han hade ätit rödbetor, och det blir urinen rödfärgad av. Stolsting skulle de borra bort med en trefoting, en brandring med tre fötter, föra ena foten runt ögat tre / gånger och säga: "jag borrar bort stolsting." och för var gång skulle den, som hade stolstinget, spotta genom brandringen. Älvablåsten. En käring från Linnaryd sökter doktor i Wäxiö för det. "De säjer det är pannekakelyte", sa hon. om en kvinna steker fläsk, när hon är havande, och det stänker flott på hennne, skall barnet få sådana utslag. Falllande. Det var en karl i Dösjömåla, som fyllade 40 år. Han dansade på bordet och sa: "I dag är jag ly- tesfri." Men han fick ett anfall av fallandesjuka då meddetsamma och hade det länge sedan. I Linneryd var en prästfru, som kunde bota engelska sjukan. Hon hette fru Lignarus. hon smorde kroppen med en salva. Jag vet en pojk, som var där och blev bra. Ringar hade många i öronen för värks skull. Jag skul- le sticka hål i mina öron för tandvärken, men det blev inte av. Man skulle lägga ett ullnyste bakom örsnip- pen och köra en nål igenom den. Sen skulle man låta en / tjock, vit tråd sitta kvar och gå och dra i den, tills det var läkt. Giktringar hade många; tattare gick omkring och gjor- de affärer med dem. Blodiglar Det var en gumma, som hade, men henne var jag aldrig hos. Men jag var hos Kalle Blomster i Linneryd, när jag hade tandvärk, och han satte en igel bak örat på den si- dan, jag hade värken. Igeln var svart och hade bruna eller gula ränder. Han gick i en göl och vadade med bara ben, så bet iglarna sej fast i fötterna och benen på honom och sen plockade han dem i en flaska. Det hjälpte med ig- lar för tandvärk. Ibland fick man ha en igel inne i mun- nen - Kalle Blomster hade ett torp under Visteshult. Jag är skyldig honom 25 öre ännu, för jag hade en krona, och han kunde inte ge tillbaka 75 öre på den. Det kostade 25 öre. Sen var jag hos en smed, och han bröt dän en tand på mej. Fallandesjuka - då skulle en främmad pessa i halsen / på den sjuke. Men hade han fallit i kyrkan, gick det inte att bota. Modern hade hört en hund, som plågades och skulle dö. Då pojken blev stor, kom det på honom om nätterna, att han fick anfall. Han var på banan och arbetade. Han fick ett anfall. Då var det en som sprang fram och pessa i halsen på'n. - Mor sydde ett par nålavantar och skickade honom. Hade modern blivit rädd, fick barnet fallandesjuka. Alla kläderna skulle de sprätta upp på den, som fick anfall, med en kniv och kasta in i elden och bränna upp. Eller den sjuke skulle ha av moderns blod; de tog lite blod av modern på en sockerbit och gav honom. Hen- nes mor hade lett en ko på is, och då blev hon skrämd. De ha inte använt blod av mördare eller något av ett mordvapen. Hade modern talat genom ett fönster till en annan, blev barnet sjukt. Jag såg en gammal gumma, som förde ett barn tre gånger ut och in genom ett fönster. / "Hon var bliven leten", sa de, när någon blivit illamående. Matleda - de skulle bränna krut över kreatur, som hade fått matleda. Så gjorde också Eva Katrinas mor; hon la en mjölpåse med botten upp över Lisa och så en bräda över och la krut på brädan och tände på. Far hade sån tandvärk. Hon kastade ärter i en brunn och skyndade sej, så han kom in, innan ärterna sjunkit till botten. Då de hade exem eller utslag, ville de ha ett ben från kyr- kogården och lägga i vattnet, då de badade dem. Dödgrä- vare Lindahl hade grävt upp ben, och kyrkväktarns mor hade varit och fått ett ben åt en annan käring. Lindahl blev så arg för det. Hon blev tvungen att lämna tillbaka benet. Gastakrammad var detsamma som att bli leten. Då skul- le man bita i eggen på en yxa och spotta tre gånger. Klas hade vårtor. Eva Katrina sa till honom, att han skulle ta - han skulle stjäla fläsksvålar och smörja vår- torna med dem och sedan lägga dem under en sten. / Tarmvred - de gav dem brännvin med peppar i. Men för det mesta dog de av tarmvred. Bältrös - de brukade mäta dem. Gick det runt om dem, så dog de. Gulsot måla de dem också för. De skulle hänga upp den, som fått en orm i sej, över ett vörtkar - dricka som inte var jäst - då skulle ormen komma upp. Petter i Götamåla i Södra Sandsjö hade fått en ödla i sej. Han kunde inte tala. Känner inte till halsfall eller att hjässan kan vara ner- fallen. Ormbett - man skulle försöka komma före ormen till vatten och sätta foten i vattnet, innan ormen fått vatten. Karl Johans Berta blev ormbiten. Karl Johan skar ett snitt över bettet och sög ut giftet. Känner ej till oxel eller äktakula. För skiver tvättade de barn med vatten, som de tvättat ett lik med, men det hjälpte då inte. Trötet - lyfta i ett hus, som de flyttat.
Skatter.
Det var i Grevamåla, det med. Där var nergravet medel i kanten på en slätt. Det var en vitklädd kvinna, som gick där och ropade: "I Ransabrynen." Där hade hon sin skatt.
Farsoten.
Digerdöden. De gamla berättade om det, då jag var barn. I en trädgård i Grevamåla hade de grävt ner två barn levande. När de skulle skölja dem, sa ett av dem: "Här inte jord på smörgåsen." Sjukdomen skulle stanna då, menade de. Ja, det var bara en man och en kvinna kvar, och det var milsvitt emellan dem.