Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Näcken
Jag kan inte minnas, att jag hörde talas om näcken i Järstorp. Där finnes ju inte något vatten i den delen av socknen, där jag växte upp. Men folket måtte väl ändå haft någon föreställning om honom, ty jag minns, att jag en gång, innan jag kunde ha läst något om näcken, stod och tittade på ljusbrytningen i kvarnfallet därhemma, och då tänkte jag: "Om nu näcken spelade här med, så skulle det vara grant". Mor måste således nog ha talat om, att näcken spelade.
Vattenväsen
Det förmäles, att några barn lekte på en äng i närheten av en å. När de lekt en stund, var där en fin häst, som gick och åt på kanten av ån. Som pojkar alltid äro påflugna, så skulle de rida på hästen. De placerade sig på hästens rygg efter varandra. Det skulle vara många, men hästen växte på längden, så att alla fingo plats. Men den siste, som skulle stiga på, var liten och sade: ’Jesses, jag räcker inte upp!’ Då gjorde hästen en hastig sväng på sig och slog av dem alla och hoppade i ån och försvann. Det var näcken.
Gölfrun
Om det finns några sjötroll? Jo näckar finns det väl, ock de sitter ock spelar på böljan blå. Ock det var en göl här uppåt socknen, där det inte gick att ta någon fisk, för det var gölfrun som motade. Då skulle de gå dit ock så runt ikring sjön med linfrö någon söndagsmorgon, innan solen var uppgången. För se hon rådde inte med gå över där. Ock när det blev dag, så kom hon ock sa: »Lemna mig väg!» sa hon. Men hon fick allt stå där. Ock sen gick det bra att ta fisk.
En jätteorm
Ungefär 300 meter från mitt hem, rinner aggaån fram, kommande från Lidhemssjön (en liten dysjö) och sökande sig ut i sjön Åsnen. Denna å utgör gränsskillnaden mellan Jäts socken i Kinnevalds härad och Väckelsångs socken i Konga härad. Midt för mitt hem är en bro över ån och över denna bro går häradsvägen. Der nere vid bron var i åren 1850-1900, färgeri och färgaren hade en "brygga", en flotte av plankor, som låg fastbunden vid bron och användes vid tvätt och sköljning av garn. Denna lilla berättelse daterar sig från 1860 talet, då färgaren Granlund bodde der: Hemmansägaren Nils Peter Johnsson i Jäts Knutsagd var vid den tiden en 50 års man, han berättade: Ja tro att ja har sitt näcken, för när jag skölle gao ne ett ärene te färgans härom mornen så lao der en så rysli orm pao tvättbryggan så där könne inte va nån aen än näcken, män ja tänkte inte pao dä fån "ättaot" (efteråt) ja spraong ing i fargens vebo å feck tag i en "haongyxa" (handyxa) å mente i rappet att ja skôlle hogga ao ormen, män dä va väl att ja inte "hingde" (hann) dit ne mäan han lao där. Fö han gle ne nå ja kom, sen nå ja tänkte me lite om så alldes hissnade ja. Si ja har själv vatt mä å gjort bryggan å den ä 15 alnar pao längden å där tvärs om lao ormen å ändå syntes ingen änne män så bar dä i väj neaot sjön så dä geck böljor ve an, män nåt hue feck ja inte si. Ja darrade i hela kroppen laongt ätte, si han va så Tjockå mä så dä va ryslit, å dä va säkert näcken, för tåcka ormar har en väl allri hört talas om. Jät i Des. 1929 Aug. Strömberg
Sjunnen och de sju bröderna
Det var en gång sju bröder, som blevo misstänkta för ett rånmord. De bedyrade, att de voro oskyldiga, men dömdes i alla fall till att hoppa över ett stort fall, som finns i Emån, en halv mil öster om Vetlanda. Om de orkade det, så skulle de anses oskyldiga. Först sprang den äldste fram och lyckades verkligen komma över. Och så den ene efter den andre, tills den yngste var igen. Men han blev rädd när han såg vattenmassorna, och störtade ner i djupet. Man trodde då, att han gjort det onda och så fått sitt straff. Efter honom har Sjunnen och Sjunnafallet fått sitt namn. Nedanför fallet sticker en sten upp ur vattnet. Den liknar en stol och kallas Näckastol, och där brukar näcken sitta och spela i månskenet.
Näcken
Vid en bondgård voro ett par flickor och hjälpte till med höstarbetet, den ena kallades drängaMärtan. När de varit inne och ätit middag och skulle återgå till arbetet, fick di för sig att springa ner till sjön och bada först, dagen var nämligen varm. Märtas kamrat blev först färdig i vattnet; medsamma hon kom i vattnet försvan hon och endast en strimma i vattnet syntes efter henne. Märta blev förskräckt och rusade upp mot gården och ropade på hjälp, det kom genast och man började dragga efter henne, men icke förrän dagen därpå funno de henne, då de fingo upp henne hade hon ett litet hål under naglarna på alla fingrarna och alla tårna, allt blodet var suget ur kroppen. Det var näcken som tagit henne och sugat ut blodet genom hålen under naglarna.
Vattenväsen
I Bergs socken bodde för ett århund- rade sedan en bonde, som hade två hästar, vilka han släppt på bete å en vid en sjö belägen äng. En dag skulle bonden harva en åker, var- för han gick att hämta hästarna. Han kunde emellertid ej finna mer än en, varför han gick inåt ängen som var bevuxen med skog, för att söka rätt på den andra. Han fann den emellertid ej, utan vände om i tanke på att använda bara en häst. Men när bonden kom fram till grinden stodo båda hästarna där. Glad över att finna sina hästar sel- / ade han på dem och började harva. Han tyckte dock att den ena häst- en under harvningen verkade litet ostyrig. Bonden förlorade dock ej modet, utan harvade upp åkern, varefter han gick ned med häst- arna till ängen. Då han hade selat av sprang den ene hästen rakt ut i sjön och försvann. Bonden blev högst förvånad över detta men då han såg sig omkring fann han sina båda hästar gå lugnt betande. Då förstod bonden att han harvat med näcken eller bäcka- hästen.
Meddelat av Karl A. Karlsson, Harplinge. – Vallsjö...
Meddelat av Karl A. Karlsson, Harplinge. – Vallsjö socken, Skåne. Efter målarmästare O. Broms Harplinge. Från hans barndom i Vallsjö. Några bidrag från Vallsjö. Näcken. Näckens toner i kvällen lockade mången att försöka komma denne på nära håll. Då såg man honom uppträda i skepnad av djur, än såsom ett, än som ett annat, hälst uppträdde han väl dock i skepnad av en häst. En korsvägshistoria. Det fans i trakten en vägkorsning, den var förknippad med mystik och gastar. Bl.a. berättade en gammal man, hurusom han erfarit, då han en gång nattetid med skuts kommit till nämnda ställe, det att hästarne inte ville gå längre. Då hade han varseblivit någonting som var alldeles likt ett garnnystan komma rullande opp på vägen, och sedan tämligen sakta rulla framför hästarne, åstad å den väg där han skulle fram. Han försökte "köra på" hästarne för att komma förbi, men det var omöj- ligt, de ville inte förbi. Då han kört ett litet stycke, och kommit till en plats där ån gick strax bredvid landsvägen, beslöt han gå ned av vagnen för att vända "milan" på hästar- ne, vilket ju alltid är bra, då man har att göra med gastar. Vid det han gör detta, får han se nystat, som nu hade blivit eldrödt, rulla från landsvägen och ner i ån, varest det "fräste" i vattnet, liksom hade ett varmt järn kastats dit. Men sen gingo också hästarne.
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
Det var bergtroll vid Sommenäs i Tidersrum. När det ringde till måltid för gårdsfolket på Sommenäs, fick de aldrig äta sig mätta, för maten tog slut, hur mycket som än var tillagat. Där var det en dräng som sa: Om ja bare kunne få tag i en viter häst, så skulle ja ri te dä där berget, när di ringer te mat. Han fick en vit häst. När ringningen började, började trollen skrika "var ä min hatt, var ä min hatt?" Han som red skrek då likadant, och från berget var det någon som kastade ut en hatt åt honom. Drängen red till berget, när trollen skulle börja äta. Han såg inga andra än trollgubbar som åt. Drängen bad om lite dricka. Det kom ut en silverkanna med dricka i, och trollen fyllde kannan. Men drängen tordes inte smaka på drickat utan slängde det över axeln. Det stänkte på hästen och tog av håret på länden. Drängen satte då igång att rida, och kannan tog han med sig. Bergtrollen ilsknade till och följde efter för att ta drängen. Då var det ett annat bergtroll som var osams med de andra, och det trollet skrek åt drängen: Rid över korskörd åker, då har di inga makt mä dej.
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
En mor var ute och plockade bär vid ett berg nånstans i Rumskulla. Hennes lilla flicka var med, och rätt som det var försvann flickan. Hur modern än letade och ropade, så fick hon inte rätt på henne. Det blev skallgång i tre dagar, men flickan var och förblev borta. Då var det någon som föreslog, att de skulle ringa i kyrkklockorna efter henne. När klockorna ringde, gick modern och några andra till berget. Utanför stod flickan och grät. Hon var så gammal, att hon hade lärt sig att läsa morgonhön och aftonbön och flickan sa, att när hon läste de bönerna inne i berget, vart trollen arga. De tålde inte att höra dem.
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
Vid Silverberget i närheten av Gallebo i Södra Vi ligger torpet Rotebäcken. En pojke på fem år blev bergtagen, när han var vid husets brunn i trädgården. En jätte som bodde i berget kom till brunnen, tog pojken under armen och bar honom till sin boning i berget. Men kyrkklockorna har en makt, som inga troll rår på. När Södra Vi klockor började ringa, blev jätten tvungen att bära pojken tillbaka till brunnen. När pojken blev tillfrågad, svarade han, att det blänkte av silver därinne. Därav kom namnet Silverberget.
"Han satt då gränsle på det stora kvarnhjulet med en röd luva på huvudet"
I en uppteckning från Forserums socken i Småland berättar C J Abrahamsson (född 1851) om folktro och seder runt malning och tröskning. Uppteckningen gjordes av Eva Danielsson år 1934 och hör till frågelistan Höstarbete – tröskning och malning.
"Han satt då gränsle på det stora kvarnhjulet med en röd luva på huvudet"
I en uppteckning från Forserum i Småland berättar CJ Abrahamsson (född 1851) från Forserum i Småland om tröskning och malning. Uppteckningen gjordes år 1934 av Eva Danielsson.