Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Knut.
Då kördes julen ut, då tog vi ut halmen. Det kunde vara de som klädde ut sig och kom och körde ut julen som de sa´. Då skulle de ha och dricka förstås.
Bergväsen
Bergefrue bytte barn på ett ställe, lade dit sin egen unge; det var ett hål i ryggen på bergafruas unge. Det var någon, som lärde dem, att de skulle laga mat och koka i ett nötskal. Då kom bergafrua och bytte om. (J-n kände alltså ej till den egentilga orsaken, varför bergafrua verkställde utbytet.)
Tekla i Parkalund
5 Tekla i Parkalund skulle bota Linea i Knekttorpet från kattsjuka. Då stack hon Lovis i tummen och katta i örat och det gav hon flickan på en sockerbit. Dr. på lasarettet sa att de var fint kusat.
Offerkastar
Intill min fädernegård Gässhults gods i Em gränsar en gård vid namn Götebo. Lite framom denna gårds huvudbyggnad ligger ett vägskäl, som delar vägen dels åt Misterhults gods dels åt en gård, som heter Vällehorva. Precis mellan Götebo och Vällehorva till höger om vägen, vid gärdesgården ligger en kast, eller kanske rättare, har legat, och där kastade var och en, som gick förbi, en pinne. Som mycket ung (född 1904) har jag själv ett par gånger kastat en pinne i denna hög, men jag tror knappast att befolkningen håller på med denna kastning i våra dagar. Vad som skett på platsen? Jo, när storklockan i Em kyrka skulle gjutas, skedde det just på denna plats. Gjutmästaren hade inte kommit till platsen, men hans gesäll hade fått order dagen förut att elda och hålla gjutmassan färdig, tills mäster själv kom tillstädes. Det dröjde emellertid länge tills han kom. Under väntetiden, just när götet stod färdigt att hällas i formen, hände sig, att en trollkäring kom vägen förbi. Hon frågade "Va ska bli här?" Gesällen svarade sanningsenligt: "Storklocka till kyrkan." Då tog trollkäringen av sig en äkta guldring och kastade denna i smältdegeln, medan hon samtidigt uttalade följande ord: "Ljud över skog och sjö ända till Ölands ö!" Mången vill göra gällande, att hon i stället skulle ha sagt: "ända till Finlands ö", men eftersom det knappast är troligt att klockan någonsin kunde ha hörts över hela Ålands hav, men möjligen över Kalmar sund, så får man nog utgå ifrån att "Ölands ö" skulle vara det rätta ordet. Finland är ju heller ingen ö, som Öland. Sägnen berättar vidare, att just genom trollkäringens uttalade formel, blev också klockans ljud så starkt, att då krig och örlig kom, hördes det långt ute på havet, hur klockan ringde, och det var fara värt, att fienden av ljudet skulle kunna ledas till Em kyrka och plundra denna. Det befanns alltså, att trollkäringen, som naturligtvis hatade kyrkan, icke i välmening kastat sin dyrbara ring i smältdegeln och uttalat sin formel. I stället hade hon gjort det för att ställa både kyrkan och folket i ofärd. För att förhindra detta, tog man och borrade ett hål i klockan och smälte i bly, så att ljudet dämpades. Emellertid – sedan trollkäringen avlägsnat sig från platsen, där gesällen stod med sin smältdegel färdig, blev denne otålig för att mäster aldrig behagade infinna sig. Han tog då mod till sig och hällde ensam gjutmassan i formen. När sedan äntligen mäster anlände, fann denne till sin häpnad, att gesällen visat prov på den största tänkbara skicklighet i klockgjutning. Men ändå blev mäster ond och sade: "Tar du brödet från mej – tar jag livet av dej!" Därmed slog han ihjäl sin gesäll på stället. Och sedan dess har varje förbipasserande kastat en pinne på stället. Pinnhögen växte, men vid tiden för min ungdom hade den liksom tryckts ihop av multnad. Den fanns där dock, det har jag själv sett.
Oden
Dä va' en byskomakare i Bottnare, som geck å gjorde skor. Han hade träffat Oden, när han va ute om hösten å skulle lysa upp tjäder. (Den sköt di ve' bloss.) Han satt på en stubbe. Rätt som dä va' kom dä två svarta hunna å drev så gräseligt. Å rätt som dä va', så kom en svarter kar' å re' på en svarter häst, å han frökte skomakarn, om han hade sett nå'n käring. Ja' vet inte om han svar'te på dä. Men om ena stunn, så kom Oden rianes tebaka å hade ena dö'käring bak på hästryggen. Dä va' allt ett troll ifrå' Gunlabergsberga i Bottnare', för där hålldes dä troll förr. Se, Oden hade begärt, att han skulle få jaga i andevärlden, å dä feck han löfte te.
Skatter
På Bokelund finns en gammal jättegrav, ovanpå den har varit ett stort stenrör, detta har blivit upplockat av nu döda ortsbor och stenarna ligger nu runtomkring. De trodde sig skola finna en stor skatt på botten, men när de om ned till stenkistan blevo de sjuka allesammans och måste gå därifrån, sen har ingen försökt gräva där.
Grå frun
Grå frun mötte vi. Vi va tie barn. Fem av dem mötte grå frun ibland i solsken, ibland i skymning, ibland på vintern, ibland i sommaren. Aldrig me rädsla, såg man henne, aldrig me fruktan, men ofta förebådde hon någon händelse, ibland sorglig, ibland glad. Pappa tålde aldrig, vi talade om henne, kallade det för skrock och tystade på oss, men när en ung syster dog och varit begraven en tid, kom far ner en skymning från vind och frågade: "I vad kläder svepte ni Karolina i kistan?" "Jo", svarade dottern, "i vita". "Var det icke i grå", sade fadern. "Å Far har sett grå fru." - varpå vi fick tala om henne, så mycket vi ville. Hennes sista gång över gården var en klar sommardag 1905. Hon sågs av två kvinnliga släktingar, vilka båda vände sig till varandra, sägande: "Vad skall ske? Där var grå frun!" Vad som skedde var, att den ena kvinnans lilla dotter vid [...] timme blev till hälften dödsbränd vid en barnlek, och sedan ha vi aldrig sett grå frun.
Djävulen
3 Så var det en kusegubbe som skulle dö. Då kom det en stor svart hund med en röd tunga som elden lyste ur och lade sig under bordet. Så sände de bud efter prästen att han skulle läsa bort honom. Prästen stack ett hål under en fönsterlist tog en eldgaffel rödglödgad och körde i gapet på hunden och handboken i den andra handen, och tvingade hunden ut genom hålet. Då sade hunden. Så snart du gått hem går jag tillbaka igen. Då gubben dog låg hunden vid hans huvud. Sedan sprang hunden före och hoppade ner i graven. Och vid huvudet av graven var det alltid ett hål så stort att man kunde sätta ner en gärdsgårdsstör.
Kloka Anna
Hemmansägaren Magnus Johansson i Jäts Bråtagård född på 1850 talet i Jät berättar: Jo, ja har vatt hos den dära Skatlekäringen dä laongt te Ströby i Skatle (Skatelöf) män ja körde dit, si dä va sao att ja hade vatt i stan å så hade ja köpt 6 kannor brännvin som ja hadde i en stor kajgge (kagge) å jäklar i att, nå ja kom hem, så hadde ja ingen kajgge, den hadde di stôlet frao me. Dan ätte va dä ja som va oppe ingan fajunken faout tåfflånå pao se, å i väj te kloka Anna å nå hong faott laona mett strômpebaong (strumpeband) så räknade hong opp hela mett släktregister, å sao: passa pao te nattan ve ditt hem, så få du si vem dä ä som tatt dett bränving för dao kåmmer han mä att självå. Å ja lao i boskana derhemma å ve tolv:tien om natten kom han mä kajggen. Dä va en bonge i byen. Jät i Des. 1929 Aug. Strömberg.
När jag såg Tomten
Emedan jag förra året skref om Jetten Vist i Vista kulle och jag nu fått skriftlig begäran att sända mera, vill jag som svar sända följande berättelser, Tror ej det är något som kan läggas till Arkivet, Under min långa lefnad 85 år har jag ju hört och sett mycket men glömt berättelsernas sammanhang, och något eget tillägg vill jag ej göra. Har nu så svårt för att skrifva emedan synen är svag samt darrhänt, hoppas det dock är läsligt. Vördsamt Seth Johansson, Ängsberg Gisebo Småland När jag såg Tomten! För 78 år sedan när jag var en gosse på 7 år var jag en söndags förmiddag borta i en grandgårs och skulle gå hem vid tolftiden gick då en gångstig utmed en gärdesgård, delande en skogsbacke ock ett åkerfällt När jag kommet ett stycke fick jag se en mindre Man eller pojke sitta på gärdesgården vet ej hvilket emedan ryggen var vänd mot mig med ett ben på var sin sida om gärdesgården och strök med båda hänner åt låren, stod och såg på honom ett grand. I andra gården hemma var en gosse vid min ålder hetade Adolf, brukade hafva en gammal Knektmössa med hög smal kulle sådan modellen var på den tiden, och emedan den jag såg hadde nästan dylik, trodde jag det var Adolf och gick in till honom, när jag var en 5 á 6 steg ifrån sade jag Sitter du der Adolf men i dettsamma försvann han och såg ej ett gran af honom fast åkerfälltet var slätt och fritt, blef häröfver förlägen, Detta har fäst sig så i mitt minne så jag än i dag tänker derpå men aldrig kommet till någon visshet.
Bergväsen
Det var tre systrar, en bergafru i Taberg, en i Isaberg och en i Brynåsa ås. De sprängde i Taberg och skulle göra en väg, men då kom bergafrua ut och sa, att de skulle inte spränga mera, för då förstörde de hennes sängastam. "Min syster i Isaberg, hon är rik, men min syster i Åsa berg är fattig", sa' hon. Hans på Lövåsen söp mycket. Ibland ledde bergafrua i Brynåsa ås hem honom om kvällarna. Det är en mosse mellan Remma och Lövås och där ligger spänger till att gå på. Hon ledde Hans, och han fick gå på spängerna, men bergafrua gick bredvid och blaskade i vattnet. Det var sådana här, som brukade köra till Falkenberg med smör och skogsfågel och annat. Så var det ett berg utmed vägen, det var allt söder ut i Kind. Det kom ut en bergafru där och frågade om hon kunde få låna bröd av dem, och det fick hon. Så frågade hon, när de kom tillbaka. Det brukade ta ungefär en vecka fram och tillbaka. När de for tillbaka, då hade hon bakat och lagt ut brödkakor, som var så varma, så det rök av dem.
Julafton no: 393
Sägen berättar att det var en kvinna i Stengårdshult som inte hunit med sitt julbak julafton, utan höll på med det till långt inpå juldagsmorgon, och då det brödet som hon baka då på morgonen, det förstenas och dessa kakor skall ha varit förvarade i kyrkan till dess den brann ner på 1880-90 talet, och då blev dessa kakor uppbrända och förstörda. Det säges att socknen fått sitt namn Stengårdshult med anledning af detta julbak som kvinnan utförde.
Skogsnufan
Här nedan upptecknade händelse inträffade i min ungdom. Jag bodde då i Ekhult tätt vid Markaryd. Jag hade varit på besök nere i Halland och var på väg hem. Jag var kommen till en stor gammal skog med hundraåriga furor. Igenom den skogen gick en s.k. genstig som folk brukade att gå. Jag hade gått där många gånger förut och kände alltså mycket väl till vägen. Det var på sommaren och mycke varmt att gå. Det hade nu blivit kväll och började att skymma, och som jag var rätt trött av dagens vandring lade jag mig nu att sova i skogen. När jag nu hade sovit ett par timmar, vaknade jag och reste mig upp för att fortsätta mot hemmet. Det var nu svalt och gott att gå. Jag var nu kommen rätt nära hemmet. Då jag tyckte mig höra liksom att någon skrattade åt mig uppifrån trädtopparne. Och det lät samtidigt som om någon slagit ett par gamla spruckna träskor ihop. Jag tittade nu upp i en furutopp och fick syn på en mycket vacker kvinna eller som det var, skogsnuvann som satt där uppe och skrattade åt mig. Hon var mycket vacker att se uppå. Jag fortsatte min vandring men det var omöjligt för mig att kunna hitta rätt på stigen. Skogsnuvan var nu kommen ner från trädet och gick ett stycke framför mig, men ibland var hon bakefter mig. Framtill var hon mycket vacker men baktill var hon ihålig som ett baktråg. Jag gick och jag gick men det var mig omöjligt att komma rätt på stigen. Rätt som det var kom jag ut på en stor myr. Jag förstod nu att det var på tok och att jag blivit förvillad av skogsnuvan. Men nu vrängde jag mössan och sen hittade jag snart stigen och kom hem.