Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomtar
Tomten var la för det mesta en välkommen gäst var han var. Aldrig fanns det mer än en tomte på ett ställe. Det var en sägen att det var en tomte på ett ställe, och en gång fick bonden se tomten komma och pusta och skulle kliva över logabalken med ett halmstrå. Då sa' bonden: "Åh, du behöver inte pusta för så lite." Då sa' tomten: "Jag ska dra ifrån dej lika mycket som jag har drat te dej, ska du få se att du blir inte feter."
Kloka
"Tutten" geck jämt när ja' va' ong. Dä ä nog femti år se'n han dog. Di trodde han hade mördat en kar! Å därför velle alla gummera ha' blod utå honom för å ge barna in så di bli friska. Min stiffar talte om Tutten satte in hans tannavark i ena al en gang. Nubba-Johan kom nåre år ätteråt å velle ta ner ala, men då sa' min stiffar att Tutten hade satt in hanses tannavark där. "Dä gör inget", sa' Nubba-Johan – "dä ä ja' inte rädder före." Å han hoggde ala, men han feck tannavarken så jämmerli't. Nå dålihet hade han – han tok en orm i en träsko. Den stöppte han iblann, men så tok han träskoa å satte snett förn å sa': "Så, rinn nu in, lelle!" Sen plogga han för mä en môssasudd, då ormen sulle bli där. Han hade lôtafår i tjuge körkesockna. Hade flere får mä sek, å di förljde'n som hunna! Han kom ofta hem ti vårat i Ingeshult. Vi hade en undantagsgubbe, som hette Vallgren, å han hade ett par döttra, som vävde vammal åt'en, för han hade så möe ull. Di tordes inte annat än ta emot hanses låtafår, för di va' rädda, att han sulle göra dom nå't ont, om di neka'n. – Han hade en stôva di kalla Tutta – Han va' då ente gefter för undantagsgubbens döttra – dä redde han sä mä vart han kom!
Barn
Dopvattnet – va' dä en tös, så slängde di dä över taket så skulle ho' få långt hår. Ja' sto ve ett lass å skulle köpa utå en handlare på en gata. Då kom dä en snöri' pojk å rota på me' som när en gris rotar. Ja' sprang unnar, men pojken va' ätter me, ändå. Ja' undra va' dä va för fel mä pojken. Ja' fick veta att hanses mor hade gett en gris medicin, när ho' va' mä'n. Hade di hatt nå't utå grisen, så hade dä inte behöfts – di skulle hatt nå't utå grisen i lögevattent. Dä va' en pojk som va' skorvi mella' näsa å mun. Vi hade hatt en fårahynna, som hade revet ett får, å mora ble rädder för 'a. Pojken feck dä. "Mora hade sett nå't djurarevet" Sen på vårn tok räven en låmme te vårat. Mamma tok utå dä djurarevna å smörja pojken mä dä, å då geck dä bört mä däsamma. en käring förstörde ena tös för mek. Ja' vesste inte mi fattia rå' hur ja' s'ulle bära me te. Ja' tok en schalefrans å fila utå dörrhandtaget å kasta glö ätter 'a.
Skatter
Min mor född 1837 i Walshult i Småland, har talat om att i ett möe stort stenrör utmed vägen i Walshultaliden skulle finnas medel nedsatt för det har lyst där om nätterna, så en gång beslöt några personer att gräva där i all tysthet och ej säga något under tiden de grävde, och när de var nästan vid boten så fick en se att det brann i Walshultsby ock roper till att det brinner i byn, och i det samma rasa graven igen, och komna till byn, så brann där ej. En annan gång var det andra som grävde och var komna till botten så fick en av männen se två hönor komna och draga ett stort timerträd, och då utropa han hur "orkar i att draga så stora lass", och i det samma rasa graven igen, och sedan är det ingen vetterligt som något gräver där.
Kloka
Vid Dunkehallavägen, just där Järstorps sn gränsar till Jönköpings stads område, ligger ett litet ställe som heter Sofiero. Där bodde en smed. Min far och denne smeden voro gamla vänner. En gång kom far från stan och tittade in till smen i Sofiero. Medan de båda sutto och språkade, blev smeden plötsligen galen, rent bindgalen. Far måste stanna där hela natten och hjälpa till att vakta den vansinnige. Hans anhöriga sökte genast läkarehjälp, bl.a. anlitades den skicklige doktor Engstrand i Jönköping. Men ingen hjälp stod att få. Då for min far upp till Göta-Lena och redogjorde för hela historien, och hur det förhöll sig med sjukdomen. Göta-Lena skickade med honom lite medicin, på en flaska, och när smen hade fått i sig den, så var han lika klok och frisk som han hade varit före anfallet.
Sägen
I Bankeryds sn levde för en 50-60 år sen en träskomakare, som allmänt kallades Kråven. Förmodligen hade han ett annat namn också, men jag kan inte erinra mig hava hört det. Kråven vann en stor och berättigad berömmelse såsom traktens lataste man. En gång hade han arbetat på en träsko i två hela dagar. Fram på eftermiddagen andra dagen skulle han äntligen ta ihop med att borra ur träskon, men så sprack denna. Då lade Kråven stilla ned verktyget, gick in i stugan, sträckte ut sig på sängen och sa till sin gumma: "Efter väl förrättat arbete är vilan söt." Det blev sedan ordstäv, som ännu kvarlever: Efter väl förrättat arbete är vilan söt, sa Kråven, när han arbetat på en träsko i två dar och så sprack den.
Slagsmål mellan gastar
Det var en skräddare i Stens, han fick se ett par gastar som slogs en natt han gick hem. Han blev så rädd, så han kröp in i ett ihåligt träd och gömde sej. När han hade varit där en stund, så kom den ene gasten till honom. "Såg du Mikael i skrumpen, hur jag kindputsade honom?" Han kallte skräddaren Mikael i skrumpen. - "Ja, dä såg jag", sa skräddarn, "men jag tyckte du fick det sista slaget." Då bar det iväg med gasten, han skulle ge sej på sin kamrat igen. Och skräddarn han sprang hem. Han sa väl det där för han skulle slippa lös.
Odens jakt
Som barn minns jag att folk sade att det är farligt för barn att gå ut om höstnätter för då kan Odens jakt komma på oss, få vi höra den ska vi springa in. Det sades att Odens jakt flyger så lågt som oxen bär oket. Vi hörde ofta att det vissla i luften . di äldre sade att det är Odens jakt, då sprunge vi krokiga in, det som vissla lät som en stor fågelskock hade kommit, vå sågo aldrig något.
Utan titel
I Kansjö Malmbäcks socken brukade Neken gå upp ur sjön lite olika figurer en gång var han häst en bonde Jonas Petter Jönsson trodde att det var hans häst och tog upp och harfvade med honom så kom hans pojk och ville rida på ryggen pojken kunde ej tala rent utan han sade när han skulle stiga på jag neker intet neken tålde ej att hans namn nämdes utan sprag i sjön med pojk sele och harf men bonden sköt ett skott på ett half pund krut men efter den smällen hafver aldrig neken varit synlig i Kansjö detta berättade 60 åringen soldat Sjö Kansjö
Näcken
Jag kan inte minnas, att jag hörde talas om näcken i Järstorp. Där finnes ju inte något vatten i den delen av socknen, där jag växte upp. Men folket måtte väl ändå haft någon föreställning om honom, ty jag minns, att jag en gång, innan jag kunde ha läst något om näcken, stod och tittade på ljusbrytningen i kvarnfallet därhemma, och då tänkte jag: "Om nu näcken spelade här med, så skulle det vara grant". Mor måste således nog ha talat om, att näcken spelade.
Sjunnen och de sju bröderna
Det var en gång sju bröder, som blevo misstänkta för ett rånmord. De bedyrade, att de voro oskyldiga, men dömdes i alla fall till att hoppa över ett stort fall, som finns i Emån, en halv mil öster om Vetlanda. Om de orkade det, så skulle de anses oskyldiga. Först sprang den äldste fram och lyckades verkligen komma över. Och så den ene efter den andre, tills den yngste var igen. Men han blev rädd när han såg vattenmassorna, och störtade ner i djupet. Man trodde då, att han gjort det onda och så fått sitt straff. Efter honom har Sjunnen och Sjunnafallet fått sitt namn. Nedanför fallet sticker en sten upp ur vattnet. Den liknar en stol och kallas Näckastol, och där brukar näcken sitta och spela i månskenet.
När Bysken blev lurad, Folksägen från Karlstorp, Folksägen från Småland
För mycket länge sedan levde en präst som levde i Dryckenskap ock söp mycket så han kunde knappt stå upprätt på predikstolen o du arme präst tänkte folket när de sågo honom Men En gång när han var ute i tjänsteärende möte han Bysken (Djävulen) vid Stora Ryd denne tog av Hjulet för prästen så vagnen blev ligande på backen då blev Prästen arg ock sade sätt på Hjulet ock bär vagnen ända till Prästgårdsgrinden ock som han sade det hugger Bysken tag i vagnen ock det går så det ryker om det till Prästgårdsgrinden Då säger prästen nu får du släpa ock tack för hjälpen ock Bysken går snopen sin väg Denna sägen är omtalad av Karl Karlsson Liverum Karlstorp ålder 35 år?
Gasten
För ungefär 25 år sedan tjänade Alma där hemma. Hon var en 16-17 år gammal då; nu bor hon i Stockholm. Den ena gången efter den andra berättade hon om spöken, som hon sett. Hemma fanns det emellertid ingen, som trodde på sådant skrock, men när de bådo henne tiga med dumheterna, började hon gråta och bedyra, att det var sant. Vid potatisplockningen skulle Alma hjälpa till med att lasta ett lass, det var på kvällen, och hon hade tagit en genväg till åkern, som inte gick att köra. Bäst hon satt där i skumrasket, kom en gast rakt emot henne. Han var vitklädd och lika lång som de högsta granarna. Och sanning var det, försäkrade hon med gråtande tårar. Hon blev dödligt förskräckt och sprang direkt hem. För allt i världen kunde ingen förmå henne att hjälpa till med potatissäckarna mer.