Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomtar
Tomte, det var allt många som hade förr. De, som hade svartkonstboka, hade tomte. Det var en i skoggårla' i Hålan- da, som hade en tomte. Han drog till honom pengar; nej, inte spannemål. Jag vet inte, om någon hade sett tomten.
Ormar
Jag har två systrar, de äro tvillingar och födda 1864. Den ena, Karin, kom vid 6-7 års ålder att trampa på en huggorm, här i backen, vid vårt hem. Han bet henne i stortån. Flickan sprang in och skrek och talade om förhållandet. Mor band genast om barnet strax nedanför knät. Mor hade hört då jag läst om att det inte var farligt att suga ut "ettret" (giftet) ur såret, såvida man inte var sårig på läpparna. Hon sugade och spottade och höll på ganska länge dermed. Sedan fick syster gå och lägga sig, och hon somnade. Ormen hittade vi, han fick sig ett lätt slag över ryggen, så att han inte kunde krypa, så satte far en trädklyka om hans hals. Ormen gapade och han fick nu gapet fullt med snus. I samma ögonblick vaknade karin och illskrek, och mor kom ut och sade: döda ormen genast eller plågar han ihjäl Karin. Då krossade far ormens huvud. Och i samma ögonblick fick Karin ro och somnade igen. Och två veckor efter var hon rask igen. Jät i Des. 1929 Aug. Strömberg.
(De dödas julotta) Spöksägen
Min husbonde och farbror, Lorentz i Ulvhult, talade om, att han en gång varit i "drängstuan" i prästgården, hos en gumma, en änka som bodde där, och sytt innan jul. Farbror Lorentz var skräddare. På julanatten blev det ljust i kyrkan. Gumman fick se det. Då fick hon brått. "Ja har ju försåmmat me, och nu börjar julottan", tänkte hon. Hon tog "kragen", som de hade förr, den gick långt ner, på sig och gick, tänkande att hon kommer alldeles för sent. När hon kom in i kyrkan, så kom den förste karen (hon hade varit gift två gånger) och mötte henne och bad att hon skulle lämna "kragen." Han tog "kragen" ifrån henne. Gumman skyndade sig ut o hem. - Sedan då på morgonen när julottan var slut gick hon och tittade, och då låg där en flik på var grav av "kragen," för hon skulle inte "oroat" de döde.
Tekan
För omkring 80 år sedan fanns vid sjön Viren ett torpställe. Där bodde en gammal gubbe, som allmänt kallades Sven Dånare. Han var stor och stark som en jätte men inte så lite skrockfull. Det var en dag på senhösten, och Sven Dånare hade just vaknat upp ur sin middagslur. Han satte sig lite olustig upp i sängen och ropade på sin pojke: "Kom, din lille blindknägg!" Pojken var igång med att peta ner ett getingbo men körde på fars röst, att det skulle bli något roligt, och kom fram utan vidare tillsägelser. "Gack genast och tag reda på ljustran och ställ i ordning tjärblossen, så ro vi ut på Fjälsteröviken och försöker hugga den stora gamla gäddan! Kvällen blir lugn och mörk, genom vattnet. "Det tog i nacken, det", sa Sven. Men när han skulle dra upp ljustran, fick han den inte ur fläcken. Hon hade fastnat i en dykare. Sven drog till med en svordom över gamlagäddan, som lurat honom denna gången med. Ljustran satt fast, och stocken fick tas på släp. "Ro i land!" befallde Sven. Men de hade inte rott långt innan de sågo ett litet ljus, som följde båten. Det var Tekan! Sven blev rädd, tog rodret och slog till Tekan. Tekan hoppade då upp i båten och rakt på Sven Dånare. Både han och pojken voro alldeles vettskrämda. "Ro hem, pojk, det fortaste du kan! Vi slipper inte otyget, innan vi kommer hem. Nå'n fisketur det får vi inte ikväll, så mycke kan en si." Tekan följde troget efter i kölvattnet. Sven hade krypit ihop i fören så långt från det objudna följet som möjligt och var alldeles stum. Han trodde, att det var den lede själv. En bit från land försvann Tekan. Först när de kommit upp på landbacken, vågade Sven tala. "Vi kan tacka vår Herre, att vi slapp otyget med oss hem", sa han. Och det dröjde både en och två månader, innan Sven Dånare gav sig ut på fiske igen.
Odens jakt
Mormor talte om Odens jakt. Det var en gubbe, som satt i skogen och rastade. Då kom en skogsfru springande, och hon hade kastat sina långa bröst över axlarna. Se'n kom Oden och red på en häst och frågade, om gubben hade sett någon jakt. Ja, det talte han om, att han hade. Rätt som det var kom Oden igen, och då hade han skogsfrua framför sej. "Sest du dä tog", sa' han. Då hade han skjutit henne.
Näcken
Vid en bondgård voro ett par flickor och hjälpte till med höstarbetet, den ena kallades drängaMärtan. När de varit inne och ätit middag och skulle återgå till arbetet, fick di för sig att springa ner till sjön och bada först, dagen var nämligen varm. Märtas kamrat blev först färdig i vattnet; medsamma hon kom i vattnet försvan hon och endast en strimma i vattnet syntes efter henne. Märta blev förskräckt och rusade upp mot gården och ropade på hjälp, det kom genast och man började dragga efter henne, men icke förrän dagen därpå funno de henne, då de fingo upp henne hade hon ett litet hål under naglarna på alla fingrarna och alla tårna, allt blodet var suget ur kroppen. Det var näcken som tagit henne och sugat ut blodet genom hålen under naglarna.
Utan titel
I Lagan finns ett sjörå, som går upp och dansar ibland på åstranden. Rået är mycket fin byter ofta om kläder och glitter.
Odins jakt
Det hände en gång tidigt på morgonen efter en Tomasnatt, klockan var 3 på morgonen. En bonde var ute i en beteshage för att hämta hem sina dragoxar som gingo där på bete ty han skulle köra in till staden i något ärende. När han nu kom ut ur beteshagen och kom ut på stora vägen mötte han en ryttare, som hade en helsvart häst. "God morgon," hälsade ryttaren. "God morgon," hälsade bonden igen. "Hör du, min käre bonde. Ni har väl möjligtvis inte sett till något fruntimmer här ute i skogen," sade ryttaren. "Jo jag såg en nyss, hon sprang där inne bland träden," svarade bonden, "Tack", sade ryttaren och red in i skogen åt det håll bonden pekade. Bonden hade mycket brått och fortsatte hemåt. Då han kommit ett gott stycke på hemvägen, fick han höra knallen av ett skott från skogens djup. Bonden väntade ett par minuter, då sprängde samma ryttare fram genom skogen ut på vägen. Men nu var ryttaren ej ensam, framför honom på sadelknappen satt den kvinna som bonden förut sett i skogen. Då de redo förbi bonden, vinkade ryttaren vänligt åt honom. Nu fick bonden se att kvinnans rygg liksom ett baktråg. Men då förstod bonden att det var Sankt Tomas själv som var ute och jagade [...].
I Rumskulla kyrka
På Rumskulla kyrkogård finnes en grav, som är sex alnar lång, och det är sanning, för jag har sett'en själv. Å det va så att i Rumskulla kyrka stod i ett fönster ett skelett, och det var så långt, att de hade haft mycket svårt att resa upp det i kyrkofönstret. Å där har de stått i flere hundra år å de hette Skinn Skärping. Så kom det till Rumskulla en ung präst, som förargade sig över belätet, som stod i kyrkofönstret å befallde körkestöten å begrava de. Å kyrkestöten sa emot men prästen befallde å körkestöten måste begrava det. Men se nästa da stod det i fönstret igen. Prästen blev arg, å så begrov han skelettet själv och kastade vigd jord över de, men nästa da stod det i fönstret. Nu va de så, att klockarn i församlingen fick en piga, som varken var rädd för hin håle eller för spöken. En kväll spelte prästen och klockarn kort å klockarn skröt med sin orädda piga. "Å, vi får väl se", sa prästen, "säj då åt pigan, att hon går efter Skinn Skärpe å lägger honom här på golvet". Klockarn gav pigan körkenyckeln, och hon gick rakt fram till fönstret, där Skinn Skärpe stod, drog ner honom ur fönstret och skulle dra hem honom. Då knäppte han benrangelsarmarna om hennes hals å sa: "Du ska bära hem mej igen!" – "Jajamen", sa pigan. Hon gick upp me benranglet, lade den på golvet breve prästen, som sa: "Du slipper å bära hem honom i kväll, du får vänta te dager". "Å, nej", sa pigan, "de e bäst å bär'en tebaks me ens." Å så drog hon honom tebaka och feck me stort besvär upp honom i hans fönster. Hon trodde allt klart, men då fick hon åter hans benrangelsarmar om sej, å han sa: "Gå fram te altarringen. Där setter en kvinna, och du ska hälsa henne från Skinn Skärping å fråga, om hon förlåter mej." Pigan gjorde, som han sa, gick fram till altarringen, där kvinnan satt å hälsade från Skinn Skärping å ba henne förlåta honom. "Ja", sa kvinnan, "om Gud förlåter honom, så förlåter ja honom." Pigan gick tebaka me budet, å som hon sagt det, föll Skinn Skärping till stoft.
Jättar och jättestyrka
I den grå forntiden säges en jätte haft sitt tillhåll i det omnämnda Kleva berget. Då han fick höra kyrkoklockans ljud i Skede blev han så förtörnad att han beslöt slå ned kyrkan. Han slungade därför en stor sten i akt och mening att träffa kyrkan, men kastet var för starkt vadan stenen gick för högt samt ett par kilometer för långt och blev liggandes på Hällaryds dragantorp Ålakistan. I raseri över att ej ha lyckats med sitt kast grep han klockan i stapeln och kastade den i en "göl" vid Hällefors. Det säges att då man sedermera gjorde försök att upptaga klockan fann man att gölen var bottenlös vadan klockan blev lemnad åt sitt öde. På Påtarp egor i Skede finnes många stora stenar som säges vara ditkastade av en jätte som till slunga använde sitt strumpeband. På det omnämnda torpet Ålakistan säges en ovanligt stark dragon fordom bott. Då han vid ett tillfälle kom att gå förbi Ulvadams kvarn voro några man i farten med att baxa in en kvarnsten i kvarnhuset. Han gick framm till dem reste upp stenen stack sin arm i stenens "öga" och bar ensam in den i kvarnhuset. Näshult* "En jätte på Stenberget vid Stenberga och en dylik vid Näshult duellerade genom kastade klippor. Den senare förlorade därvid näsan, därav Näshult" * Citat ur Wieselgrens Smål. besk III del. sid 412. (Näshult i Stenberga äro 2:ne socknar i Östra härad och Jönköpings län.) Ålakistan lär ha fått sitt namn enligt följande sägen: I den gamla torpstugan som låg nära intill Turedams kvarndam hade man en gång genom fönstret lagt ut ett mete i dammen. På metet fick man en ål som halades in genom fönstret och från den dagen fick stället heta Ålakistan.
Djävulen
Skam har en gubbe sett. Han var mycket ivrig kortspelare och spelade natt och dag. Men en gång, när han tappat ett kort under bordet och krökte sej och skulle ta upp kortet, fick han se en stor, svart hund, som låg under bordet, och den hade ögon som eld, och eld blossade ur halsen på honom. Gubben tog aldrig i ett kort sedan.
Folktro
Om åskan slår ned i ett hus och antänder, så lönar det inte att söka släcka sådan eld med vatten. Den brinner bara så mycket bättre. Men finns det bara mjölk till hands och man kan slå den på elden, så går det lätt att släcka. Om man lyckas smyga sig fram till ett träd, i vilket göken sitter och gal, famna om trädet och i den ställningen läsa Fadervår tre gånger (baklänges säga somliga), så får man sedan makt att hjälpa kvinnor i barnsnöd. Man behöver blott famna omkring livet på barnaföderskan, så blir hon genast förlöst. Man får inte härma göken. Särskilt måste barnen komma ihåg det. Man gör stor synd, om man härmar honom. Och göken spottar blod om han hör någon härma hans vackra läte. Det finns ibland röda fläckar på bladen av vissa buskar och även örter. Då är det stygga barn, som härmat göken och så har han spottat blod.
Brudberget
På Köpstads ägor ligger ett berg med detta bergnamn. Härom berättar sägnen, att dottern till ägaren av Köpstad en midsommardag firade sitt bröllop på detta berg. När prästen efter vigseln läste Fader vår öppnade jätten berget, och hela budföljet försvann deri. Berget slöt sig åter, och man såg sedan aldrig mer till någon av brudföljet. På det ställe der berget öppnade sig växer nu några slånbuskar.