Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gast
Små barn som var mördade kallades för ”gast”. Härborta i en bäck hördes två gastar skrika. Borta vid Håsätra skrek ”gasten”. Det gick inte att få tyst på honom förrän någon tog mod till sig och talade till honom. ”Gasten” kunde inte tala först.
Utan titel
I samma socken finns ett tvåvåningshus. På vinden i detta hus höres ofta buller nattetid. Dessemellan suckar och stönanden. Ett mord skall vara begånget der för mycket länge sedan. I ladugården på samma ställe kan man se en hand på fönstret. Tänder man då ljuset försvinner den mystiska handen.
Mara. Varulv
Blev de marridna och gastakrammade, skulle de fånga genom en dörr, där ett lik hade gått ut. Varulvar har det varit tal om. En person kunde komma och visa sej som varg. Om någon då kom till att nämna hans rätta namn, så blev han människa igen. – Han hade la gjort några bravater!
Självsängere
En möra ja skulle gå ner te Toverum, så ja en skälvsängere sitte imilla två bärjhäller å högg ätter mygga precis som en hunn. Rocken han hade va grön som moss. Långt skägg hade han i ansektet. Annars så han ut som e vanli mänske, fast han va stor. Dålit klädd va han mä.
Goanisse
Goanisse hade bönderna. Den bonde kunde ha flera stycken de tar dit säd och hö från andra. De satte ut gröt till goanisse. Vi bodde nära ån. För att vi inte skulle gå dit ner, prata min far om, att när han var gesäll, hade han flera kamrater. En av dem hette Pelle. De andre satte mat till tomtarna, men det gjorde aldrig Pelle. En gång hade han skitit på tomtarnas tallrik. De skulle in och äta men fick inte gå ifrån smedjan alla. En gång var det Pelles tur att gå in först och äta, och när han kommit tillbaka, fick de andra gå in i köket. Som de satt vid bordet, knackade det på rutan och någon vid fönstret sa: "Nu ä Pelle varm." Då de kom ner, var det alldeles upplyst i smedjan och tomtarna stod och smidde sej på sina ben. Och Pelle var uppbränd i spisen. Mannar kom in en gång, och fick se dem. Det var flera som var i smedjan. En del kvällar kom far upp tidigare än han brukade från smedjan. "Jag var tvungen att sluta." sa han, "för de skulle till med sitt arbete." Han menade tomtarna. Far var vapensmed. Han hette Fabian Oscar Berg. Han var fostrad i ett fosterhem. Hans fostermor arbetade som en karl i smedjan. Hon skodde hästar och beslog kärror. Nej, hon gjorde inga här, men hon skulle vara väldigt duktig till att härda yxor. Far blev 73 år gammal. Min mor dog vid 51 års ålder i lunginflammation.
Predikosjuka
Han frågar efter om det finns någon kvar i livet som hört Prediko Greta. Jag har hört henne två gånger. Jag tjänade dräng i närheten av Taberg i Småland, så jag hörde henne, en gång där och en gång i ett missionshus i en socken, som hette Banarp (Barnarp?), och det var något märkvärdigt att både se och höra. Hon predikade, så det fragga sig i munnen. Hon hade en kudde på bröstet, för hon slog med högre armen. Så stod det ett fruntimmer och torkade bort fraggan. När hon vaknade, var hon mycket matt. Och detta var 1881. Nu är jag 83 år.
Läkekonst
Skerva - de skulle skrapa litet på stapestocken och fila på bilan, och försöka få lite blod av skarprättarn, och ge barnet in. Det var en skarprättare i Jönköping, han fick aldrig vara i fred för folk, som ville ha botemedel mot skerva. Bältrosa - De strök på tappablod, vådeldskol och kvinnomjölk. Blodgång - kunde kvinnfolk få. Då skulle de ha filspån av kyrkeklockorna. Det är så filat på kyrkklockorna i Mulseryd. De har haft en gammal prästakappa i Mulseryd, som de har tagit in bitar utav. Stulet och hemburet var botemedel för både människor och djur. Matalea - de skulle ta in ohyra i mat eller bröd. Revmask - de skulle hålla handen under när en ko pinkade och stryka på det. Bältrosa - de skulle ta blod ur kammen på en tupp och stryka på.
Läkekonst
De var sta och lånade mull på en grav och tvättade barnet med det vattnet, som de hade kokat mullen i. Se'n fick de bära tillbaka mullen den kvällen, som var utsatt. De fick inte tala till någon, när de gick till kyrkogården. Jag hade en pojk, som fick skerva. Skollärare Holmberg i Bottnaryd gjorde i ordning en påse med dyvelsträck och kamfert, och den band jag om halsen på pojken. Men så kom "Ventersa" från Liared in till mej, och hon hade en annan medicin. Hon klippte lite av alla naglar på pojkens händer och fötter och lite hår bak bägge örona och lite uppe i hjässan, och det hon hade klippt la' hon i en bit bröd, och den biten skulle en hynda äta upp - men hade det varit en tös, som varit sjuk, skulle en hund äta upp brödbiten. Min gubbe va i Dammen på arbete då, och där hade de en hynda, och hon fick äta upp brödbiten, och pojken blev bra. Så var det en gubbe de kallade Tutten. Han hade mördat. Han stack sej i fingret och tog lite blod på en sockerbit, och det var bot för skerven. Att de botade skerva på ny och nä har jag hört. Och så var det en kyrkevärds hustru i [...], som botade med mjölk, som hon droppade genom en mebånna vävsked och lät barnen dricka. Filat på mordvapen eller ett vapen, som någon hade tagit livet av sig med, har jag ock hört att de gjort. Fallandesjuka - bara de inte hade fallit i eld eller vatten, fick de bot av en knekt i (Norra) Unnaryd. Jag vet inte medlet. Älvablåst hade jag. Det var ena som tog mej med sej till en smedja och jag fick ta av mej naken på överkroppen, och se'n blåste hon på mej med smedjebälgen. Åförn: Då skulle de smörja på tuppablod och vådeldskol. Piggar. En käring i Stora Hultet hade en ullsax och en röd ulltråd eller röd klut, som hon rev kring piggen med och låste, så skulle den gå bort. Det var en tös, som hade fått en fyrfota i sej, som hade ynglat i hennes mage. En gång, när tösen sov, fick hennes mor se fyrfotan komma ut ur munnen på henne med en unge. Hon kröp in igen och kom ut med den ene ungen efter den andre. Se'n tog hon den hon först hade kommit med och skulle bära den tillbaka in, men då väckte modern tösen och så var tösen fri från dem. Heshet - De sa: "Du har la sett räven, nä du är bleven så heser." Stolsteg - En gumma i Stora Hultet läste bort det. Hon band en röd klut kring en pannefot och förde den anser kring ögat och sa något. Det gick snart bort. Man fick stolsteget av att man dansade kring en stol eller ett bord. Trötet - De skulle gå och häva i ett hus, som var flyttat. De skulle ta tag i nola änden på huset och häva starkt och säga: "De som i flötter, hjälp mej som är trötter!" Nedfallen hjässe. Käringar kom till min mor och bad att hon skulle ta om en hårlock i hjässan på dom och rycka till så att det small. Kikhosta - de letade upp kikeskal i sjöarna och tog mjölk i sådana och hällade i den sjuke. Matlea. En gumma i Grenhestra tog en gul tråd och mätte om livet på den sjuke och sedan klippte hon sönder tråden i sina bitar på en smörgås, som den sjuke skulle äta upp. Det har jag fått göra De skulle baka munkar och ha några huvudlöss i dem och hönsedynga och gult från väggarna. Remmark fick jag på vänstra handen en gång. En gubbe i Älgarpsbyn läste över den och smörjade på med något. Tandvärk. Jag tjänte i Vika. Då hade jag tandvärk i tre tänder i tre år. Då var det en gubbe Fåla-Lasse nära Bäckanäs, som tog ut tänder. Han tog ut de två, och han fick ta i så att han lyfte mej från stoler. Men den tredje rådde han inte med att få bort. Jag gick hem och var så glad, för jag kände ingen tandvärk. Men följande dag hade jag tandverk igen så förfärligt. Så kom en gubbe, som skulle gå till Massegårn, för där var nåon sjuk, och matmora gick ut till av till honom och bad honom komma in och bota mej. Han bara frågade, vilken tand det var. "Jag skall la komma in till henne, när jag går tillbaka", sa han. Men han han kom inte. Emellertid blev jag fri från tandvärken med detsamma, men när gubben var död, så fick jag igen tandvärken. Jag hade haft snus och vitalök på tänderna, men det hade inte hjälpt. De tog ut flisor ur träd och pillade tänderna med dem och satte in dem i trät igen. Onne biten - de sa, att om man gick till en, som hade haft onne biten, och lät den bita över det, så gick det bort. Min syster hade onne biten i ett finger – ett ben värkte ut. Hon hade varit med och slaktat och sköljt i vatten. Onne biten fanns i vatten. Gastakrammade blev de. När de fick värk i fötterna – jag vet hur en ble botad. Den som hade det onda skulle gå runt kring en stake på på en sten tre gånger. Se'n skulle gumman, som var med henne, ta staken och sätta en jordtorva överst på den och köra ned staken i jorden ijämte stenen. Där en häst hade vältrat sej skulle de spotta, annars fick de ont i ryggen, om de gick över där.
Djävulen
Det var en gumma i min hemtrakt, när hon var död och skulle begravas, var det omöjligt, hästarna stegrade sig och kistan föll i diket. Sjäve faen stod framför hästarna och hindrade. De måste kalla på prästen, han kom och läste. Gumman hade varit trollkunnig och satt allt ont på folk och kreatur.
Häxor
Det var en käring i Mostugan, som var påskakäring. Skära torsdag var hon ute om morron och stod på sitt lagårdstak och ropade: "Så långt som mitt mål höres, så all komjölk i min hytta!" Men Stoll-Erik kom just gående då, och han ropade tillbaks. "All koskit i din bytta, käring!" Vårvinn, vervelvind – var det farligt att komma uppi. (Ej hört att man skulle spotta i den). En sådan kan ta en hel höbrea och ta med sej. Det var en tös, som tjänade i en prästegård. De talte om att torparns ko hade kalvat. "Den koa kan jag mjölka", sa tösen. Hon band upp ett strumpeband i taket och höll en spann under och mjölkade. Rätt som det var höll hon upp. "Mjölka mer!" sa' prästen. "Nej, det är inte värt, för då dör kon", sa tösen. "Det gör inget, jag skall betala för henne", sa prästen. Kon dog. Det gick rasane för tösa. De sa, att kapten Eli hade lärt henne. Hon var kapten för alla häxor, och hennes huvudskål och smörjehorn ligger i Göta hovrätt. De avrättade henne och brände henne. Det var en knekt, som sköt ner en påskakäring, hon dråsade ner och slog sej, så hon ble halt. Det var en påskakäring, som sa': "Upp å här an åt Helsikes land!" En knalle ville följa efter. Han smörjade sin käpp och sa': "Upp å ner." Han fick åka upp och ner i korsten. "Så säjer inte farmor, hon säjer: "Upp å här an åt Helsikes land", sa' en liten tös då. Det samlade sej en hoper påskakäringar i en stuga i Låmmsjö - de dansade och hoppade nakna och slog varandra med käppar och ropade: "Känner du inte den, så känner du la den. Det luktar färskt fes i vår farsta." Så var det några skjutspojkar, som hade hört och sett dem. De mötte en gubbe och frågade, vart han skulle gå. "Jag går vart som det bär", sa' han. Då sa' de, att han skulle gå till Låmmsjö, för där var lekstuga. Ja, han gick dit, men han var aldrig riktig se'n.
Häxor
En prästafru smörjade drängen och red på honom. Till Blåkulla. Där eldade de en hög, och käringarna tog bränder och slog varandra med, så det blev fula märken, men de liknade Till andre da'n. Drängen tog en brand och slog till prästafrua och sa': "Sönder i dag och aldrig helt!" Se'n hade hon ett märke för alltid. En präst var gift med en påskakäring. Han låg och krammade om henne om natten för att hindra, så att hon inte gav sej iväg till Blåkulla, men han somnade, och när han vaknade låg han och krammade om en halmkärve. En knalle låg över natt på ett ställe. På natten steg käringen upp och smörjade en käpp och sa': "Upp i käran åt Hälsingeland", och så for hon upp genom skorstea. Om en stund gick knallen upp ock smörjade sin käpp och sa': "Upp å ner!" Han fick rida upp och ner i skorsten. tills tösen vaknade och sade: "Mamma säjer: Upp å häran åt Hälsingland." Men knallen sa' fel en gång till: "Av å an i främmande land!" sa' han. och det dröjde sju år, innan han kom tillbaka igen. Öne-Maja kunde hänga upp ett strumpeband i taket och sätta en kittel under och mjölka. Han friade till Bagarn i Ö. Hon sa' till honom, att om han gifter sej med henne, så skall han aldrig behöva lida någon nöd.
Utan titel
I Rössle kohage jeck ja igönåm e grinn å klocka va elve, tölv på natta, då va dä, som di hade draje mä e järnkeje på bärja. Dä va trulla, som hölls å rommedre (bråkade, skrammlade) i bärja.
Mylingar
Dä va e pige, som tjände på ett ställe. Ho feck ett barn, som ho stoppte i e bytte å satte en pinne i locket å sa: "Du får danse mä bonns kalve." Å bonn, han feck allri nöre kalve te leve. De blidde en myling å't, som danste mä kalva te di do. En gång to di in en kalv i en veskrubb. Å på natta kom han (mylingen) in å sa: "Ta dän pinn, bena ä lång, bytta ä trång", å börjd å danse mä kalven.