Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Wille i Singelsbo var en fiskare som hade en [..] båt men inte En flygmaskin för 54 år sedan hör väl till det otroliga.
I Svartorps socken Jönköpings län finns en sjö som heter Ylen den skilljer jersnäs o Svartorps socknar der i närheten ja då hade mitt fonster hem brukade ja gå ned till sjöviken får att taga kräftor då kom det en flygmaskin rätt öfver sjön mot mig der jag stod den var aldeles lik den första ja såg i verkleheten men mycket lägre hade nästan glömt min syn från barndomsåren men blefo påmint när ja fick se den verklige nätt öfver min gård ja blefv rädd sprang kun talle om vad ja sett du är dum pojke det var bara en stor fogel nej tack sa ja så stor fogel fins inte hur stor var den då så stor som Willa skepp i Långelsbo. Willa i Singelsbo var en feskare som hade en [...] båt men inte kunde den fara i luften o inte hade den vingar heller men den ja såg hade fyra vingar. Jå då var det en drake du såg barn lille sprakade det eld omkring den nej de gjorde det inte den kom så tyst var kom den ifrån. Den kom från Bockaklinta Bockaklinta var ett nästan lodrätt berg andra sidan sjön ja då var det bockaklintagubben som var ute å reste sade de var kunde det vara säg det den som kan ja får mer det tror ej på någon trolldam nu mera men sådant såg ja det. År 1881 var ja anstäld i en skog som kallas Råstocka skogen i Hults församling Jönköpings län 3 mil öster om Eksjö mitt arbete var att köra 2 hästar för timmerlass till Hults station öfver en del små sjöar en qväll ja körde öfver en liten skogssjö rätt i solnedgången fick ja se 3 små barn aldeles nakna på en brant berghäll ner mot sjön mitt i Smälkalla vintern det kunde ej vara mäniskobarn det var då aldeles omöjligt der var ej boningshus på en half mils omkrets också mitt i vinteren. Min hustru har sett liknande för en del år sdan det var 1878 på sommaren det var flera stycken som kröpa upp å ned på en aldeles nästan lodrätt berghäll vid en sjö som heter landsjön i Skärsta församling jönköpings län det kunde ej häller vara några människa barn som vågatt sig ut på en så brant klippa klippan kallades drunknas altare var det sjörå eller vad kunde det vara för varelser han ej mer att tala om af vikt lyktgubbar o sådant det är ju vanligt
Sägnen om hur Vrigstads socken fick sitt namn
Socknens ursprungliga namn var Stavlanda. Det berättas, att den under drottning Kristina på en resa i södra Sverige en gång låg över natten i Svenarum strax norr om Vrigstad. Bland hennes följe var även en lakej med namnet Urik, det påstås, att drottningen stått i ett mycket intimt förhållande till denne. På morgonen när resan skulle fortsätta söderut uppstod en tvist mellan drottningen och hennes förmente älskare, varvid denne yttrade några kränkande ord till drottningen. Det var dock mer än den stolta Kristina kunde tåla. Hon befallde därför att Urik skulle hava en grundlig prygling, och band han sedan vid stången mellan hästarna för drottningens vagn. Urik var sålunda nödsakad att under färden hålla jämn takt med hästarna. Detta lyckades han om ungefär en mil, då de voro ett gott stycke in i Stavlanda, då det var slut med hans krafter, han segnade då ned och dog. På en plats nära vägen, där han dog blev han begraven. Socknen fick då namnet Urikstad, som sedan ändrats till Vrigstad.
När Visingsöborna drog upp Malen
De vintrar när sjön Vättern är belagd med is, brukas det mycket att meta Lake, detta sker på nätterna, ej med vanligt mete med krok utan en s.k. Sporre, en rund plåt med runt om uppstående hvassa pikar hvarmed Laken hugger när han skall taga betet som är fäst öfver sporren. Hörde i min ungdom en folksägen att Metarna var så besvärade af Malen som band deras sporrar vid sjöbotten så de ej fick dem lösa med mindre de lät metet vara och gick derfrån, hände till och med att det ej blef loss förrän dagen. Då beslutade 13 Visingsöbor att försöka draga upp Malen för att befrias från den olägenheten och kom öfverens om att hvilken han först höll sporren, för skulle han ropa fram de andra, Så skedde och alla stöpte ner sina sporrar i samma hål som tog fast allesammans, Bärgade nu att draga och fick så upp Malen på isen der han låg och såg ut som en nyfödd Fölunge, men tog ett skutt i vädret slog ner och slog en större vak och gick till botten igen – Men från den dagen hadde dessa 13 ingen mera fiskelycka, var fåfängt hur mycket de än försökte.
Tomtar och spöken
Ibland såg Far tomtar med röda luvor gå över vägen eller bredvid vägen, ibland hade han sett en stor svart hund. Röda nystan kom han hem och berättade om, som suttet över vägen. Jag minns särskilt en gång, Far kom hem en kväll och talade om att han sett en likfärd och då talades om vem det kunde gälla bland släkt eller bekanta. Han talade alltid mycke detaljerat om vad han sett eller varit med om. Och vi barn lyssnade gärna och vi trodde också på det. Men vi fick ju inte vara så rädda. Vi måste ju gå vägen genom skogen. Men när min yngsta syster född 1913 började skolan, fick Mor länge följa henne om morgnarna och möta henne på hemvägen. Hon var så rädd för spöken som Far sett och talat om. Det var år 1920.
Vattenväsen
Vid vägten till Klinten var det en göl på ena sidan och en liten sjö på andra sidan. I gölen var en liten varelse, som kallades gölafrua. Far hade sett henne en gång. Hon var som en liten människa i askegrå kläder. Hon sa' åt far: 'Johan, skynda dej hem!' Far fick den uppfattningen, att det var någon hemifrån. Han gick hem och han var bleven så konstig; det varade ett dygn.
Trolldom
Lasse i Helgabo mötte en käring som ba' få åka mä'n. Men han svor te nått illa grömt på käringa. Ho' ble så arger å geck in på ett ställe å fråkte om han va riker eller fatti'! "Dä va Rike Lasses son i Helgabo", sa di. "Ja låt'et då drôsa!" sa' käringa. Å môran därpå så låg bägge hästa döa i speltet. Han sulle låtet na åka, för "ä en hjälpesammer, så har en inte ont å Satans här." Finnkäringer kallte di dom; di va' frå Finland. Ja' feck ena käring hem så ja' ble alldeles förskrämder. Ja' sa' te na att ho inte s'ulle pussa hunn. Då tok ho' tösa å pussa, inna' ja' hinde nappa tak i tösa. Ho' gjorle så tösa fick vark i ett finger varenda sommar så länge rackarekäringa levde. Ho velle låna ena dyna å moster, å ja' råkte te säja att moster har la ente fler dyner än ho' behöver själver. Å allt som va' i sänga va' dä bränt. Då fanns inte nô' som inte va' bränt lite, så di fick böta alltihop. Käringer geck ut, ja' tror dä va' påskafta: "Alle kor mjölka i mi bötta!" Då va' en präst som hade sett ena påskakäringa å känt igen, å ho' sa' te'n, att om han talte om'et för nåka människa, så sulle han aldri predika mer. Men han tok å bröt å alla hästskorna å kasta dom på ell å då sulle dä inte ha' nå'n verkan. I Lilla Gräsry kom då en finnkäring in, å di kallte na "Lushunn!" Men di ble så lusia å va' i många år. På Kullen i Jära va' dä likadant, dä va' unner Gamle-Kalles ti! Nä, "dä ä möcke bätter å ge en hunn en bit än slôss mä'n", sa' allti mamma. Dä va' ena käring i Axe, å dä kom ett sånt fruntemmer å velle ha mat, men ho' sa att ho hade inget å ge na. "Dä s'a du få betala", sa fruntemmert, "dä barnet som du bär unner dett hjärta s'a få gå som ja' ". Hon feck ock gå. Iblann hade han två schaler på sek å iblann tre, å allri orkte'n göra ett ordentli't dagsverke mer. Oskar på Träppa, dä ä en gammel feskare i Mulseryd. Han feskar så möe han vell. Då tar di säkert spiker ur körkedöra – dä ä många spiker borte i Mulse' körkedörr, så alldeles förskräckeli't. En gång tok han åtti pund, sa'n. Å ja' sto å såg på en gång han feska i Mulse' sjö där Nissa' rinner ut, – han tok opp gädda på gädda, så ja ble förvånad. Han han mer än vanli't, dä ä då säkert.
Predikosjuka ("Prediko-Greta")
Herr Konrad Ekdahl, Askim Om Prediko-Greta eller Sovare-Bagret, som hon kallades i våra trakter (Barnarp och Månsarps församlingar) kan i korthet lämnas dessa uppgifter om hennes vistelse vid Taberg år 1882, upptecknade av en då 11:årig pojke. Hon kom från Barnarp till Månsarp och sina predikningar vid Taberg höll hon på Bergets gård. Hon predikade varje söndag och torsdag, alltid på samma tider. Hon låg då nedbäddad i en säng, som ställdes i en veranda, för att allt folket som kom skulle få höra henne. Under tiden hon talade satt någon bredvid henne och torkade svetten av hennes panna och munn. Det var kraftfulla predikningar, ofta återkom dess ord: – Du människobarn! En gång började hon sin predikan, hämtad ur Johannes evangelius 1 kap v.1:
Trolldom
Dä ä tydli' sanning. Dä va' i Gundlaberg i Bottnare'. Dä va' på ett ställe dä skulle födas ett barn. Men barnmorska kunne sätta plågera på vem ho' velle. Dä satt en dräng i veaskjult å gjorde borsta'. Ho' kom ut te'n mä ena smörgås, men han trodde dä va' nå't jäkelstu', för han va' inte van ve nå'n extraförplägnad. Han satte smörgåsa på en vang – å vangen börja gnissla å gå. Han undra', va' i helsicke dä to' åt vangen. Han tog smörgåsa å ga' te ena so, å när ho' hade fått i se' smörgåsa, ble' ho' ursinni' å stôlleter å kasta se' å levde. Han trodde, att soskråen do'. Tyckefrö dä va' en sort pojka' plocka å ga' tösera, då skulle di bli alldeles galna ätter dom.
Odens jakt
Min mor – hon var född i Järstorp – talte om, att hon många gånger hade hört Odens jakt mellan vårt hem och Rustorp. Men vad det var visste hon inte.
Den dimma sôm ste ôpp u göla, kallte di hvita mara...
Den dimma sôm ste' ôpp u' göla, kallte di "hvita mara." (="vita märren"). Å nôr dimma' sto' jäms mä trätôppa över môsen, så sa'e di gamle: "Nu blir dä vackert vä'r, för Gölakäringa byker å ho' väntar vackert vä'r te sin tvätt"! Eller "Nu har Skogskäringa hängt ut sin byk, så nu blir dä tôrkevä'r"! Dimma' tok iblann skepnan å en häst nere ve göla. Dä var för dä di kallte henne "den vita mara." I alla sjöa å vattendra' bodde Näcken. Han kônne förskapa se' mest te va' han velle, te e' människa å en tjur å en hunn å te en häst å te å mä te ett parlebånn mä ôm dä så va'. Han kônne gå på bete mä di annre djura utan att en kônne si nôn skellna' på dôm, å han kônne narra fôlk rakt' ôppåt väggera. Ôm en varsnade att en hade råkat ut för Näcken, så sôlle en bara namnge hômen, för då ble' han å mä si' makt å förschvann. Men dä va' varr' ôm en inte begrep att dä va' han, för då kônne dä gå redit galet. Dä va' e' pia, sôm harvade mä Näcken en heler da' utan å ha en aning ôm att dä va' han, men nôr ho' sôlle släppa den hvite hästen i solakvällen ve sjökanten, så högg han tak mä tännera i henna förklä', å hade dä inte turat sej så väl, så förklädsbånnet gått å, så hade la pias sista stônn vatt kômmen, för hästen han satte å i sken mä förklä't å förschvann i sjöen, å då sôm först begrep pia, att dä va Näcken. En da sto' tri fruntemmer ve sjöakanten å böstade byk, å då feck e' utå fleckera si ett fint pa'lebånn i vattnet å dä skeftade i alla regnbågens färger, å ho' ga' se' ut i vattnet för ho' velle ju ha tak i 'et, men ju länger ut i vattnet ho' kôm ju länger flôttade pa'lebånnet på se', så ho' rådde inte mä å räcka't. Te sist sto' ho' i vattnet närapå te halsen, å då försto' di annre bägge, att dä va' galet, å då skrek di te på en gång: "Akta de', dä ä Näcken"! Då förschvann bånnet, å då kôm fleckestackarn te besenning så môe, så ho' kônne ta' se' i lann. Hade flecka vatt ensammen, så hade ho' dronknat, för si dä va' så mä dä, att den sôm allri' så lite lätte narra se' utå Näcken, den han ble ta'en utå Näcken så sto' han va'. Dä va' e' pi'a, sôm sto' å bôstade byk ve sjöakanten. Då kôm dä en finer harrekär å ställde se' te å blia på 'a, å han va' klädder sôm en krona's schuschant (sergeant), å han velle va' närgången mot pi'a, men då försto' ho' va' dä va' för slavs harre, så ho' sa'e: "Godda' harr Näck", sa'e ho', å då förschvann han för han tôlte inte å höra sett namn. Ôm nättera lå' Näcken i bonnens artelann, å då så' han ut sôm en sto'er hunn älla en häst, å ôm en va' ôppe i davninga, så kônne en få si 'en men han va' varsker, för ôm han varsnade att fôlk va ôppe, så tok han ett flôvv rätt ner i sjöen. Men te sist ble ju fôlk vana ve å si en, så di fäste se' inte så môe ve en. Di sôm sôlle bada, di feck lôv å hålla en jarnbit i hånna, ôm di velle fri se' för Näcken, å älla dôvde dä ôm di satte ner en kniv ve en sten på vasskanten, men gjo'de di dä, så va' di trôggade te liv å lemm. Näcken han kônne förvannla se' te e' krabba (kräfta), å i den skepnan kônne han te å mä stanna e' kvarn, nôr ho' va sôm bäst i gång, men ôm en slängde te en en peng, störr' älla minna, så hjalp dä, för så fort pengen nådde kvarnahjulet så tok kvarna ista', så dä hvisslade ätter' et. Dä geck alla bäst å mala ôm nättera, för då hjalp Näcken te å dra' kvarna å då geck ho' tri gånger fortare än vanlit. Då så' han ut sôm en tômte mä e' röer luva på huvet, å då satt han gressle på dä stora vasshjulet å dro' alltihop. Va' han gramsen på mjölnan, så styrde han te så kvarna stannde älla gecko jämt, men va' han vänlit sennader, så va' han te go' hjôlp, å ôm en, sôm sagt va' kastade te 'en en styver, så feck en gôtt anseenne hos en, så dä hade en ôppe många gånger ôm. Nôr en metade krabber å fesk, så ga Näcken se' te känna. Räss sôm en satt där å höll i metesprötet, så kônne dä rôcka te så tongt, så en höll på å tapa hela metet. Si dä va' Näcken, sôm nappade, men han földe allri' mä ôpp på lann älla i båten, för nôr en rôckte te, så ble han ätter å släppte sett tak, men ätter ett sånt napp feck en så'n tur mä fångsta, så en kônne hala ôpp den ene store fesken ätter den annre, te en hade fått så môe, så en inte så' se' goer te å bära hem mer. Så Näcken han kônne va' te goer natta, nôr en bara försto' se på å vänna se' ätter en redit. Dä va' en fjortan års pôjk' sôm va' ute i åa å metade krabber, å han feck så orimmelit mä krabber, så dä grônde inga säcka' å kättla' te å ta dôm i å dä va' knappt han så' se' goer te å få hem dôm. Nôr han kôm hem, talte han ôm för far sin att dä hade gått en stoer, rö'er tjur i åa hele tien mä han hållde på å meta, å pôjken ônrade va' dä kônne va' för ett kreatur sôm fölt hômen så tro'et hele ti'en. "Dä va Näcken", sa' faren, å pôjken han ble så antererader, så han to'des allri' mer gå ensammen te åa å ta krabber. Dä va' en dräng, sôm geck ve sjöakanten en gång, å då feck han si en stoer hviter häst gå ijämte hômen, å drängen han satte se' ôpp på hästarôggen, för han tôckte, att dä kônne dôvva för en dräng å få ria på en så granner häst. Men han hinde knappt ôpp på rôggen, förrän hästen på ett enda öjenableck plômsade å ut i sjöen, å då begrep drängen att dä va' Näcken han råkt ut för, så han sa'e kveckt på stônna: "Nu s'a Näcken ha tack för sällskapet"! Då förschvann hele hästen, å drängen han sto' i vatten ôpp te armera, å dä va' inte mer än jämt att han rådde mä å ta se' i lann. Näcken kônne spela så förtrôllat grannt ôm nättera å nôr han spelade si polska, så kônne inte di onge lätta bli å dansa förrän sola rann ôpp, för då hö'de han ôpp mä spelet. Å dä fanns spelemän, sôm kônne harma Näcken å spela Näckens polska, å då geck bena å se' sjôlva på di onge, så dä va' falitt å ge se' te å lyss ätter sånt. Ôm en feck höra Näcken, så sôlle en allri stanna å lyas på spelet för då narades en uti vattnet antingen en velle eller ej, men sen en bara hade hinnt över broa, så va' dä inte så farlitt, för då hade han inte samma makt. Varst va' dä för havanne kvenner för di hade minna mitstånnskraft så dôm kônne han lättare fresta mä sett spel. Di gamle talte ôm, att dä va' en bonne, sôm hade sitt Näcken setta i en båt å spela å sjonga ôm å ôm igen: "Ack, om jag finge Guds nåde! Ack, om jag finge Guds nåde"! Men bonnen han to'de inte bli ståannes å lyas, utan han ga' se' å hemåt så fort dä sto' te, mä väl va'. I Ulvsnäsasjön (i Öggestorp), där spelade Näcken mest för jämnan ôm nättera, å nôr mjölnan va' i kvarna å mol, så hö'de han spelet titt å tätt, men ôm han lyddes ett enda grånn, så höll allri' kvarna, utan då feck han full ja'ning med å lavva å sätta igång på a. Däfför sôlle en allri låss ôm att en hö'de spelet utan syta se' sjôlv å si på dä en hade för hänner å låss ôm ingenting. De övernaturlie väsena, di s'a la kômmet te på dä viset, ätter va' di gamle trodde å sa'e, att nôr ärkeängelen Mikael stridde mä draken, så ble draken å hans anhang nerkastada på jola, å di trellte la ner lite bå här å var. Di sôm trellte i vattnet, di ble' sjöväsen, å di sôm föll i skôvven å på berga, di ble' bergatrôll å sånt oty', å di sôm föll på träa, di ble' markåsta' (snår på lövgrenarna). Nu för tien fenns dä la inte mô't igen å dädära för nôr maskinera å trôskeverka började dôna å regera, så förschvann alltihop te di store berga å te mer avläjsna ställe', å te sist har la åska' slaet ihäl di siste trôlla, så dä ä nock inte troli't, att dä fenns nôt kvar nu, åtminstone inte här på trakta.
Dä va en dräng, sôm hade bekantskap mä e mara, å h...
Dä va' en dräng, sôm hade bekantskap mä e' mara, å ho' kôm in te en ôm nättera, nôr han lå i si' säng, fast dôra va telökter. Han kônne inte bli klok på hôre ho kônne komma in, å ôm môran förschvann ho' lika obema'ter. En kväll tok drängen se' för å syna bå' dôra å fönstera å spjället, så di ble' redit stängda, inna' han geck å la'e se', men han hade inte väl hinnt mä å lägga se', förrän mara kôm infarannes sôm ett yrevär, så dä hjalp inte hôre han bar se' te. På môran förschvann ho' ätter vanliheta men ho' kôm igen te natta, å te sist ble' ho' så hemmavaner, så ho' stannte hos drängen bå' natt å da', å di feck två barn ihop på nôra år, å di levde i sämja å allt va' sôm dä sôlle. Men så en gång förfipsade drängen se', så han råkte te å nämna på va' vis ho' kôm' te å bli hans hôstra å på vecket sätt ho' hade kômmet te en å precis sôm han nämnde dä, så förschvann ho' å kôm allri' mer tebakes. Då ble' drängen varse e' lita sprecka i vägga ve sängakanten, å då begrep han, att dä va' den väjjen ho' begagnat se utå, nôr ho' flôvvet in å ut ônner si'a nattlia påhälsningar. –
En gång sôlle en jätte hjälpa en bonne mä å köra i...
En gång sôlle en jätte hjälpa en bonne mä å köra in höet, men på den ti'en hade en inga körebroer, utan då feck en lôven häva in höet igômen en glogg på loavägga. Jätten han tôckte dä geck för sakta å häva in hö på dä viset för dä ble' för möe beschvär, tôckte han så han frôvte bonnen, ôm di inte kônne lôfta i taket istället å sen slänga ner höet den väjjen. Jo kör för dä tôckte bonnen å jätten han tok å lôfte å taket sôm en vante, å sen hov han in höet på lite grånn. Dä va' en jätte, sôm sôlle gå te kvarna mä mälda, å han bar sju tônner sä' på rôggen. På väjjen mötte han en dräng å drängen han bjudde se' te å hjôlpa jätten mä säasäcka', men då sa'e jätten te en: "Sätt de ôpp på en pôse, så får du följa mä, du mä"! Å drängen han kröp ôpp på en säck å ble bôren te kvarna, å jätten han va' så starker å harabreer, så dä gjo'de inte hômen dä ringesta grånn, dä va' bara sôm han hade bôret en nocke (=spindel) –