Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Trollen
Förr i världen fanns troll, vilka bodde i bergen. Trollen ha emellertid blivit ihjälslagna av åskan, så att det numera icke finns några troll kvar. I Ljungbyberg i Ljungby socken, finns en gång in i berget, som ingen människa vågat gå in i. Häri skola en del troll ha haft sin bostad.
Troll.
Jag är född i Våxtorp. Det ligger uppe vid Värnamo, och där finns ett berg, som de kallar för Trolleberg. Det var en som red till det berget en gång, han hette visst Ulvsparre, och när han kom dit, så kom det en kvinna, som bara hade ett ben, och hon gav honom något, som han skulle dricka. Men han red ifrån henne, och då han kom till ett ställe, som heter Bor, så red han över ett vattendrag, och då ro- pade det där: "Vantavän, rid inte på vägen den hårda, utan rid på åkern den kors- årda." Han hade gått förbi där förut, och då hade han hört, att det var någon, som sa: "Jag fryser, jag fry- ser." Då hade han slängt dit ett par vantar, och sen fick han sin belöning för det.
Bortbyting. Troll
I en bondgård i Hallarp, var ett litet barn, som icke tycktes vilja växa, utan bara låg i vaggan och kved, modern besökte då en klok gumma och talade om förhållandet. Den- na sade då att barnet blivit bortbytt av trollen i Bergakullen och befalde att modern när hon kom hem, skulle elda upp bakugnen. Det gjorde modern och när hon fått bra eld i bakugnen, satte hon barnet på gresslan för att kasta in det i ugnen. Då var trollet framme och nappade åt sig sin unge och lade dit den rätta istället och sade, så illa ville jag icke göra med ditt barn.
Troll och åskan
Ett par gubbar var nere vid Hästasjö för att fiska, då det började åska och regna. Gubbarna sprungo då in i ängslada för att söka skydd, de stodo där och tittade ut över sjön, då fingo de se en kärring komma springande utmed sjöstranden, med håret flygande efter sig, bäst som gubbarna stod och tittade efter henne, slog åskan ner och slog ihjäl kärringen.
En "klok" gubbe
I Hallaryds socken i Småland levde och verkade för en del år sedan en märkvärdig man vid namn Anderson Hansson. Denna gubbe an- sågs av folket i bygden för att kun- na lite mer än andra mäniskor. Anders Hansson eller som han också kallades, Klok-Anders var känd över nästan hela södra Sverige. Vad Johannes i Lilläng i våra dagar varit för Hamneda, det var Anders Hansson för Hallaryd. Otaliga äro de historier som ännu äro i slang om honom. Han var en duk- tig karl, och med enkla medel torde han verkligen ha botat mera än en, som sökt honom, han avled 1902 / Anders Hansson åtnjöt folkets fulla förtroende. Vid nästan alla iråkade trångmål och bekymmer vände man sig till honom för att få hjälp, råd och upplysningar, och alltid var han villig att hjälpa. Någon ersättning för sina tjänster ville han på inga villkor taga emot, varför man kan taga för givet att det inte var för ekonomiska beräkningar, som föranledde hon- om att utöva sin märkliga verk- samhet. Ett oeftergivligt villkor för att han skulle kunna hjälpa var, att man till punkt och pricka följde de instruktioner han gav. Gjorde man inte detta kunde det lätt hända att den sista villan blev värre än den första, / vilket en av gubbens klienter fick erfara. Från klienten ifråga, som var lantbrukare, hade bortstulits en ko, och denna vände sig därför till Klok-Anders, vilken tillsade den be- stulne lantbrukare att precis på tolvslaget följande natt gå ut på gårdsplanen och möta tjuven, vilken vid näranda tidpunkt skulle infinna sig därstådes med- förande det stulna kreaturet, och mycket riktigt. recis på det bestäm- de klockslaget kom tjuven till gård- en och hade med sig kon, då den be- stulne, som från ett gårdens fönster iakttaget gårdsplanen, fick se att tjuven var identisk med en av mest ansedda män, vågade inte gå ut och möta honom, följden av denna ur- / aktlåtenhet blev att klienten blev rubbad till förståndet, och sådan förblev han ända till sin död, En annan bonde hade blivit bestul- en en större penningsumma och vände sig därför till Anders Hans- son för att få dennes bistånd vid sökandet efter tjuven, Klok- Anders sade sig ha mycke väl reda på vem denne var men ville inte uppgiva detta, Bonden bad då gubben trolla bort tjuvens ena öga - en framställning som Klok- Anders till en början bestämt vägrade gå in på. Men till slut lyckades bonden övertala KlokAnders. Men sade denne, du kommer att få ångra dig så länge du lever. / Det blir nog inte så farligt med den saken, sade bonden, och gav sig i väg hemåt. Förfärad blev bonden då han kom hem, och fann sin ende son vara enögd. Det var nämligen sonen som stulit pengarne. Att Klok-Anders förut- sägelse angående ångern behöver väl knappast förutsägas. Så hände sig en gång att Klok- Anders blev instämd till fingret för kvacksalveri, men ansåg det inte vara mödan värt att inställa sig. För den skull kom landsfiskalen en dag för att hämta honom, Anders kom ut barhuvad och steg upp i den väntande vagnen. Då lands- fiskalen frågade efter orsaken, / till att han inte hade någon huvudbonad på sig svarade han: Nää, det behöver jag inte, ty jag ämnar inte fara så lång, det skall ni allt blevi varse, sadelands- fiskalen, i det han klev upp och satte sig bredvid Klok-Anders. Då ekipaget skulle stta sig i rörel- se såg det ut som om självaste hin flugit i hästarna. I stället för att följa vägen gåvo de sig ut på en rågåker. Där sprungo de runt, runt, trampande ner vart- enda strå, trots att körsmannen an- strängde sig till det yttersta lyck- ades han inte hejda hästarnes vilda framfart förrän landsfi- skalen på heder och samvete lovat, att fara till tinget utan / att ha Klok-Anders med. Då ekipaget stannat, klev Anders ned och landsfiskalen körde sin väg, svärande heliga eder på, att aldrig mera för- söka tvångshämta "trollgubben" till domareskranket.
I alla stora berg bodde dä troll förr i vala å di ...
I alla stora berg bodde dä troll förr i vala å di kônne göra möe förfång å ställa te förtret på alla vis för männeskera. Så di gamle feck ha mer än ett knep för å kônna fri se' för dôm. Dä likesta medlet va' flogrönn (flövrönn, flövträ), å rönna sôlle ha vôxet imälla ett par tvellingsbjörker älla på ett aent trä'. En sån liten rönnebit sôlle en passa in i lôvträet. (selen). Ôm en bara hadde "flövträ i bôvträ", så kônne en freda se' bra nock för trôlla ônner sia faler. (färder). En gång sôlle byalavvet åka te Fôssôms kôrka en sönda', å di va' sex skjussa' Nôr di kôm i närheta å kôrka så rusade trôlla ut u' skôven å befallte dôm å stanna. På två å skjussa' föll skaklera ner å se' sjôlva å selasteckera ramlade u', å trôlla tok å rövade allt va' bönnera äjde å hadde´, di tok bå' hästa' å kärrer, för dôm bägge bönnera hadde försômmat å sätta "flôvträ i bôvträ". Men di annre fyra, di hadde satt i sånt, så di slapp ônna' trôlla. Många satte ett litet männeskeben i selen istället för flövträ å dä va' ett bra skydd, dä mä. En gång höll' trôlla på å sola sett sôlver, å de hadde brett ut så orimmelit mä fina blanka sôlversaker, å di blänkte å gnistrade, så dä gjode ont i öjena i solskina. Då va dä ett fruntemmer, sôm kôm te å gå förbi, å nôr ho' feck si all den rikedomen, så plockade ho' te se' förklät fullt mä sôlversker, å bäjare å urner å drôckeshorn, å ho' tok mä se' så möet, sôm ho' trodde se' ôm å bära, å sen dro' ho' å stretade hemåt, allt va' ho' trodde se' ôm å bära, å sen dro' ho' å stretade hemåt, allt va' ho' orkade. Nôr ho' då kôm in i si stôva, så tömde ho' ut hela förklät på gôlvet, men då höll ho' rakt på å ge ôpp ånnen i förskräckelsa, för då förvanlades alltihop te en rörli massa mä levande å krälanne ormar! För si trôlla di vaktade noa över sia skatter å di hadde sitt kvenna, nôr ho' tok dera' dyrbarheter, å så hadde di förvannlat sitt sôlver te en ormahöj. Ifrå' den daen feck trôlla ha sia äjendoma' i fre' för henne. Dä va' en dräng, sôm sôlle gå ätter ett par stuta' i havven, å han geck där å letade å letade, men dä sto' inte te, att han kônne hetta dôm. Te sist nôr han länge hadde gått där förövader i huvet, så kôm han te e' la'a, å ve laeknuten lå' en stoer höj mä hvita granna hôvlestecker. Han kônne inte begripa, hôre di hadde kônnat komma dit, för dä va' ingen som hadde vatt där å arbetat, men han tok nôra stecker i tröjefecken för å visa hössbonnafôlket, nôr han kôm hem. Nôr han sen sôlle ta ôpp å lätta dôm si di granne hôvlestecken, så hadde di förvannlat se' te sôlversker. Di ble rent förläjna å följdes åt ut i havven allihop för å la hem hele hôvlesteckehöjen men nôr di kôm ut, så sto' stuta ve havvagapet å hôvlesteckera di va' förschvônna. Dä va' trôlla, sôm vatt framme å spektaklats mä fôlket på gålen. Trôlla di va framme å gjo'de odôjd överallt, så dä va te å si ôpp för dôm jämt å samt. Ôm matmora talte ôm å baka brö', så sa'e trôlla ute i farsta: "Dä va' bra, för då får vi brö"! Ôm brökakera va mjölia, nôr di kôm ut u' ongen, så kônne matmora ta å tôrka å dôm på förklät men dä feck ho' anka (ångra) på, för dôm brökakera tok trôlla, så dôm feck ho' ingen gläe å. Dä' va' nôen, sôm hadde frôvat trôlla, ôm di hadde nôt å äta å ynkat dôm för kölda, men då hadde trôlla schvart: "I behöver inte ha nôra bekômmer för ôss, för vi har gôtt ôm bukastrôket brö"! Ôm e' pia sjongde mä ho' satt å mjölkade, så tok trôlla den mjölka, å den kallte di "sångamjölk". Nôr dä åskade å blextrade redit, så sae di, att dä va Tor sôm blängde mä öjena, för han var arger på trôlla å velle slô ihäl dôm, å ätter va' di sär, så har la åska slaet ihäl di siste, men dä ä la ingen sôm vet, för dä kan nock fennas trôll i berga än i da'. Den sôm velle fri se' för bergtanning, han sôlle lätta skjuta över se' mä flinta å fnöske, för si sen hadde inte trôlla nôr makt mä en. Di "kloke" begagnade se' utå tôrkada orma' å fröa (=grodor) å vessler å lokatter å ikôringa' (ekorrar) å flere annra djur: "Kalsåsakäringa" (en klok gumma i Öggestorp) ho' hadde en stoer pôse full mä sånt dära i ett hö'neskåp, men så va' dä en dräng, sôm tjänte där, å han va' klurier (finurlig) å se', å han tok hele trôllpôsen å grov ner en i dynga', å nôr käringa feck si att pôsen va kômmen ônna, så ble ho' så änna stôelter, så ho' hôppade jämföttes i ilska, men drängen han talte allri ôm hôre dä va, men rolit hadde han, nôr han sen harmd'et för fôlk. Ôm ett nötkreatur hadde trellt ner i e bergskreva, så hadde di för se', att d' va' trôlla, sôm narrat dit 'et. Dafför så va' dä bruklit å lägga ett ormaskinn ônner fähuströskelen, inna' en släppte vall å så sôlle en nappa å en hårsôdd på vart djur å slänga i båsera, för dä fridde ifrå' trôlla. Nôr ja' va' barn, hö'de ja' e' säjen ôm en dräng, sôm va' ute å re' i skôven å då hette han en sôlverbäjare, sôm trôlla glömt ve ett berg, å han tok hômen te vares å sôlle ri'a länger bôrt, men då sa'e e' röst ifrå' berget: "Hu hu"! Dä va e' trollkäring sôm frös. "Fryser du, så s'a du få mia vanta' ", sa drängen, å så slängde han vanta' inåt berget. Men nôr han hadde reet lite grånn, så hinde trôlla ôpp en, å di velle ska'a hômen å ha igen sin bäjare. Men den trôllkäringa, sôm hadde fått vanta', ho' velle hjôlpa å fri hômen, så ho' varskodde hômen å sa'e: "Vantavän, vantavän, ri' inte på väjen den hårda utan på åkern den årda, in i kôrsstrålen"! Å drängen han lydde henne å re' in på ett jare, å så feck han behålla bå bäjarn å sett liv, för dar ble trôlla ätter. Dä va' en bonne, sôm feck slôttahjälp å en trôllgôbbe, för bonnen hadde e' stoer ma', å vattnet sto' sôm en sjö på hela maa, så han vesste inte, hôre han sôlle bära se' te mä å få a åslådder. Men nôr han då sto' där å fônderade, så kôm trôllgôbben å erbjudde se' te å slå å maa, å i belöning velle han ha en tjätel (kittel) risgrynsgröt, å dä prutade inte bonnen på. Inna' trollgôbben började å slå, sa' han te bonnen ta dän sin häst, sôm geck å betade på åakanten, för "älla slår ja' bena å en", sa han. "Å, dä tôl (dröjer) länge inna du kommer så långt sôm te hästen", tôckte bonnen, "så den hinner ja' nock å gå ätter sen". Men då började trôllgôbben å slå, så dä fräste i lien, å inom två minuter hadde han slått ett skår ner te åakanten, å mä ett enda hogg rôk bena å hästen, inna bonnen hinde å vänna se' ôm. Men dä va' bå förste å siste gången, sôm han tok emot nôr hjôlp å trôlla. Ja, di gjo'de allri anna illty'. Nôr en brôggde öl så feck en akta se för dôm, för di hållde te ônner köksgôlvet, å ôm en råkte te å välta ut e' dreckastånna, så va' dä trôllas skôll, för dä dreckat, dä tok di. Å ôm en va' ute å råkte ut för dôm, så sôlle en skynna se' å komma över e å älla en rônel mä rennanne vatten, för då ble di ätter ve broa. Ve Uvberget nere ve Teneltasjöen (Tenhult) dar fanns ett trôll förr sôm di kallte "Tjuren" å han bodde i e' grôtta i berget som hette "Tjurens kammare." Å dä ä nock sant, för di sär, att ute i Teneltasjöen, där syns än i da' ett par stora tjurahorn. Den siste sôm så' Tjuren, dä va' en gammal gôbbe, sôm bodde ensammen i si lella stôva i närheta, å dä va' på sjôlva julanatta. Då kôm dä nôen å böstade på dôra å velle in, å nôr gôbben kôm ôpp å öppnade, så sto' Tjuren utanför å ba' att gôbben sôlle följa mä te hans hôla å hjôlpa hômen å häkta på dôra, för han hadde bara rått mä å lôfta på dä ena gångehja'net, å dä va' ju illackt att snöen yrde in på sjôlva julanatta sae han. Men den gamle han torde inte följa mä utan Tjuren feck gå ensammen tebakes hem. Sen dess har ingen sitt te trôlla i Uvberget, så di har la dronknat i sjöen. Inna' småbarna va kressnada, så hadde trôlla makt mä dôm. Då kônne trôlla komma in i stôva å ta barnet å lägga dit en "bortbyting" i vagga, en å sia ejna onga' istället. Dä va e' hôstra, sôm vaknade på natta, å då feck ho' si ett trôll komma gåannes framemot sänga, där ho' lå mä barnet, å då ble ho rädder å kvecker te å kasta barnet inte sängastammen, å sen satte ho' se' ôpp i sänga å spôttade emot trôllet, å då så geck dä tebaka mot dôra. Å kvenna ho' hållde på å spôtta å spôtta i ett tjör, å trôllet dä geck baklänges mot dôra mer å mer, å te sist förschvann dä å geck sin väj, så ho' feck behålla sett barn. Nôr di va' ute å slådde i ängera förr i vala, så feck di lôv å ta mä se' barna, ôm di inte hadde nôn inne te å si ätter dôm. En gång hadde di hängt ôpp ett litet nyfött barn i ett lakane i e' b'örk, för mora behövde hjôlpa te mä raffsen. Ho' hållde se' i närheta å börka, å slängde titt å tätt ett öja på banongen i lakanet, men likaväl olôckade dä se' så illa, att ett trôll kôm å nappade te se' barnet å lae dit en aen onge istället. Mora mar'te på stônna, att ho' hadde fått en bortbyting iställe' för sett granna snälla barn, för bôrtbytingen va' bå kinketer å stôgger å leer. Då va' dä inte aent å göra än sôm va' vanlit i såna fall, dä va' te å ella bakongen het å låssas kasta in bôrtbytingen i ongen. Nôr då mora sto' å hållde barnet på gressla' i höjsta hogg för å kasta in et i glövera, så kôm trôllkäringa infarannes å rôkte te se' barnongen å nôr di sen så' ätter, så lå' dä ejna barnet välbehôllet i vagga'. Ôm ett litet barn va' kinkit å illakt så va dä trôlla, sôm hadde fördarvat 'et, å då sôlle en stôppa ner'et i e' smörtjena (=kärna), å sen sôlle en ta ut tjena på fårakätten, å tjena mä barnet i sôlle en lägga ônner krôbba, så att fåra feck äta över et, å dä hjalp, för sen ble barnongen hôrker (=frisk) å snäller.
Mjölkhushålningen på 1870 a 1880. talet
Mjölkhushålningen på 1870 a 1880. talet Mjölken är ett oumbärligt födoamne för både menniskor och Djur, och kan användas i många olika former, som nymjolkad så kan den både ätas och drickas till måltid och allmän matlagning där mjölk ingår, varom jag skall nämna längre fram. Till menniskoföda användes i första rummet komjölken. vilken är allmännast och mäst givande, även Getmjölken är kraftig och närande, men förkommer mycket lite här i Småland, beroende på små betesmarker och att Getter ej blir där man släpper dem. Komjölken användes som sagt både för menniskor och djur, t,x,p. kalvar måste utfodras med mjölk i flera Månader, men kan så smånngom få den blandad. / till en början måste dom få den aldeles oskummad och nymjölkad, efter någon månad så kan den givas skummad d.v.s: grädden fråntagen. Komjölken användes även för smågrisar (spädgrisar) då dom togs från suggan. Någon mjölk slogs alldrig bort hur gammal och sur den an blev så användes den till svinmat. Råmjölk: Kallades den mjölk som kon mjölkade de 4. a 5 dagarna efter kalvningen, Den kunde då knapast ätas, utan att den forst koktes eller anrättades på något annat sätt, men det är vanligt att forsta dagens mjölk skulle kalven sjelv dricka, ty den var ganska tjoch – gul och slamaktig. Efter ett par dag så kunde man spara något på den / genom att blanda kalvens mjölk med mjölk från en annan ko för att få lite ramjölk till en del pannkakor men till pankakor och puddingar skulle den loppsas (löpas) på samma satt tilltagades Kalvdans men då haldes mjölken i en bläckkruka och sattes ner i kokande vatten så fick man denna massa Kokt lik ostmussja, men sådan gjordes av den första dagens mjölk, och vidare användes rå mjölk till baknig av småbröd och till Grynvällingar, gräddan på råmjölken togs alldrig till smör men kunde användas i ostmjölk. Dom kokte ofta upp mjölk och åt den till kall mjölgröt. Ofta gjorde man ölsupa (ölvälling) dom kokte mjök med tillsats av något krydda, då det kokade upp så hälde dom i starkt / maltöl, denna ölsoppa kunde både ätas och drickas. Spänvarm Mjölk. War den som mjölkades från kon diräkt i mjölkstäva eller (mjölkskjula) somliga kallade den för mjölkbötta, men en (bötta var ett annat kärl. fast att den var försedd med lock.) Om man drack denna varma mjölk ur stävan osilad så kallades det för silesupen, varför den kallades spänvarm, var därför att den innehöll samma värmetämpratur som kon hade i kroppen, sådan mjölk draks av både barn och äldre. Det sades, och kansje prövades att om en berusad person drack ur en liter spänvarm mjölk, så fick han en magskjöning så att han nyktrade till med detsamma. / Så länge denna mjölk var oskumad så kallades den för sötmjölk, och sedan fick hon namnet skummad (sötmjölk). Då mjölken stått ett dygn så hade grädan gått upp och skiljde sig från mjölken, och skumades av med en skumslev eller stor platt sked. Nu var den som sagt. Skummjölk fick den ytterligare så blev den käll den började så smått att syra sig och blev käll (syrlig) å mager, den var ej användbar för någon matlagning ty vid varme skar hon hop sig å maten blev syrlig, i det tillståndet kallades hon för blåsur. Blåsur Mjölk Hade en mager blå färg, den var lämpligast till svinmat, men fick den stå blev det. / Surmjölk. Då löpade den sig sjelvt så att den liknade ostmassa men mycket lös, på dena surmösjä blev det även lite vasla, den avhäldes och sedan vispades den med tillsats av ingefära och socker ingefäran revs på rivjern den åts nu som efterrätt och den var mycket god, den användes och så till grötdopp där dom kokte (rågmjölsgröt) men all surmjölk togs ej till mat, den togs ofta till degspa då dom bakade rågbrö, annars så fick grisarna den. En god å fin maträtt var, av surmjölk var, Filbunke Då man mjölkat å silade mjölken så hade dom små lerfat eller glasskålar rymmande något mer än en. / tredje dels liter eller ett hallstop dessa silades fulla med mjölk och sattes i ett skåp eller en hylla för att sjelvsurna. En skål till varje person, då den nu stått och blivit sjelvloppnal, så togs den fram och användes som efterrätt i ärsättning för vanlig mjölk eller fruktsoppa eller ölsupa, men på dessa togs ej gräddan av, den var kvar. Då den skulle ätas så på-ströddes det det socker och ingefära efter behag å så blandade dom i hop gräddan och mjölken var åt sig. filbunke användes huvudsakligast på sommaren då det var varmt. På vintern då det var kallt hade den svårt att löppna sig. filbunke var en härlig och läskande sommarmat användes mycket. även i nutid. / Att forändra sötmjölk till Långmjölk – skärmjölk – skyrsmjolk – tjockmjolk med något annat tätämne an löpe är obekant, den smålänska surmjölken sjelvloppnas, om den får stå, antingen den är grädskummad eller ej. Skulle den ej användas als så fick svinen den, surmjölk förekom endast på sommaren då det var varmt, skulle den få stå på vintern tils den surnade så blev den ej god, och användes högst sällan i Hushållet. Att medföra frusen mjölk på resor till matsäck förekom alldrig, om man tog med en liter mjölk till matsäck en varm dag så var den käll (blåsur) eller sur vid Middagen och tog man med den på vintern så kansje den var frusen till is då den skulle användas eller för kall att dricka. / Mjölk till Matsäck. Att medföra mjolk till masak på långresor och marknader gick som sagt ej Hälst på vintern, på sommaren kunde den ju drickas hur dan den än var Dom tog ofta med en butelj Ölsupa och för det mästa en butelj Bränvin till sin matsäck i synnerligast till marknader och på långresor, i ärsättning för mjölken så köpte dom Svänsköl det fans nästan över allt, det var som den nuvarande Påtren [Portern?]men starkare, dom köpte en mugg innehållande ett kvarter 1/3 dels liter för 5 skilling (10. ör), till den åt dom sitt kött – ost – smör – bröd. Ville dom ta mjölk så fick dom den i gårdarna där dom for fram, genom detta så tog dom alldrig med mjölk utan endast då dom var åt skogen eller ängen där hemma. / Löpning (Loppning) av sötmjölk. Detta förekommer alltid till ostning ostkaka – Pankakor av mjölk (Råmjölk) Kläsost och pudingar av mjölk. genom loppningen så skär mjölken sig eller delar sig från Wattenhalten som finns i den, denna avsondring kallas vasla, och är mindre näringsfull. Man kunde löpa så mycket på en gång som hälst, och så lite man ville, som hälst. Pannkakor av Råmjölk Dom kunde ej baka (grädda) en pankaka i sänder, utan läga så att det var flera på samma gång därför att den stora bakugnen måste eldas upp lika för 5. som för en enda. (jernspisar fans ej då) därför gömde man hop mjölk och blandade den i ett kärl, till den mängd som man hade pannor till. / Så delades mjölken upp i varje panna och så löpades den i pannan under omrörning tils den började skära hop sig. då alla sattes i ugnen på en gång Ugnen var då eldad och sopad och värm. Pannorna kallades (Bråpanor) dom var hamrade och formade av jernplåt försedda med ett skaft på ena sidan. För att räcka sätta in dem i den stora varma ugnen så hade man ett långt löst skaft som sattes på panskaftet, detta skaft kallades (Panneträet) å med hjelp av detta så räkte dom att sätta in dem alla, och så stängdes ugnen till. Dom passade alltid på att baka Bröd före eller efteråt medan ugnen var värm, Pankakor blev det ej så ofta, endast en ostkaka någon gång då det skulle bli något kalas. / Dessa pankakor som innehöll råmjölk kallades Råmjölkspankaka, men man kunnda också få höra namnet Kalvpankaka. Nu mer får kalvarna mjölken, men skulle dom vid ett tillfalle grädda sådana pankakor så sker det i kokspisugnen. Mjölpankaka Sådan göres också av vanlig sötmjölk men blandas med vetemjöl och omrores väl då löpet tillsättes. Mjölk i matlagning Förekommer dagligen t,x,p. småbrödsbakning puddingar – såsar grynsoppa (Wällingar) Witgrötar och mjölkpankaka – Plättar och till daglig Matdryck Getmjölk Anvandes också i Hushallet om dom hade Getter ty dom lemnar ganska mycket mjölk, men den har en frän smak / så den måste kokas före användningen påstås det, sjelv har jag ej smakat den, Getter användes ej i Småland möjligen något enstaka Exemplar. Ty dessa djur blir alldrig där dom släppes. Av Getmjölk beredes också ost men des tillverkning är obekant. Fårmjölk Den är fullt användbar till mat, men den är så lite, så det är endast för lammen som tar den så fort den blir Märmjölk [märrmjölk] Den användes ej för menniskor, men jag hörde talas om i min ungdom att spädbarn skulle dricka den för kikhosta. Men om det hjelpte vet man ej. Men man kunde få hästar att dricka skummad kall komjölk, det skulle bota dem för kvark. / Mjölkens förvaring På sommartiden skulle den förvaras på en luftig kylig plats, txp ute i visthusboden på stora bord eller hyllor, eller i något rum som dom ej bebödde dagligen, på sådana platser var det bra att det för en gämnad [jämnan] stod ett kar med kallt vatten. Det var därför bra att ha låga bunkar och fat att sila mjölken på ty ju fortare den kunde avkylas dess bättre för gräddan att stiga upp och lättare att avskumma den. Därför användes alltid vida bunkar och fat, dessa var av olika matriäl, en del de-älsta jag mins var laggade av sälj eller ekträ och banden av trä, men dom var svåra att hålla rena så dom övergick till lerfat och glasbunka och kopparbunkar eller särssefat [saltglaserade lerfat] och bläckbunkar. / Träbunkar fans i mitt hem så sent som på 1860 talet, min fader tillverkade alla sårters laggkärl. Mjölken förvarades även i stora skåp, både på de uppersta hylla och hylla därnäst och på millahylla å de nersta hylla. I hålrummet (Foten) förvarades tomfaten, där stod dom diskade till nästa mjölkning. I köket fans alltid stora brädhyllor (fatahyller) på dem sattes ofta mjölk, även ost låg på en hylla, och på en annan matvaror av olika slag. Under hyllorna på golvet stod koppar kittlar å de trebenta grytorna och mindre kokkärl och bötter. I källaren sattes aldrig någon mjölk, ty då fick den mögel eller källarsmak. På sommaren då det var varmt så hängdes mjölkkrukorna ner i brunnen eller vattenkällan. Krukorna hängdes i rep eller tömmar. / Gräddskuma flötskumma Då mjölken stått ett dygn ungefär eller tjugutvå timar så hade gräddan gått upp och kunde skummas av, om mjölken blivit riktigt avkylad. Skumningen utfördes med en tunn sked eller slev antingen av horn – trä – eller bläck, somliga skumskeder var försedda med små fina hål för att sila från mjölke från gräddan. Gräddan som lades i något storr lerkruka eller glasburk, i den skummade dom på dag efter dag men blandade om väl i krukan varje gång. Då man nu samlat så mycket som man ansåg vara lagom till kärnan kärnande dom smör. I slutet av 1870 tate å borjan av 1880 så började dom tillverka mjölkkylare av bläckplåt i dem silades Mjölken. / sedan sattes dessa ner i stora kar för att kylas och gräddas, i karet lades is på sommartiden, den togs upp på vintern och förvarades uti sågspånsdösar för sommarbehovet Denna kylmetod förekom endast på Herrgårdar och på stora Boställen. I min barndoms socken startades vid den tiden ett litet Mejeri på Kvils Herrgård i Kråkshults socken, och där köpte dom upp gräddan från andra Herrgårdar och boställen. På bondgårdarna blev det så lite, så det lönade sig ej att sälja gräddan utan dom kärnade den sjelva å sålde smöret på någon stad eller Marknad Så småningom utökades det lilla Mejeriet, och sedan tog dom mjölken också och då blev det ostmejeri 1881. / Mjölkstäva (Mjölkskjula) Den var ett laggat träkärl Matriälet var Säljeträ försedd med träband, banden var av hassel eller vidjeträ, till formen cirkelrund, högden [höjden] konad, och liknade ett nutida plåthink, en av laggstavarna var så hög över de andra så att den utgjorde handtag, då den skulle bäras detta kärl användes endast vid mjölkning ock att hälla både mjolk eller grädda uti vid vissa tillfallen, då dom mjölkade så måste dom hålla fast den mellan Knäna det uppstående skaftet hade dom at sidan om bröstet så att det ej var till hinder för armarna då dom mjölkade. Storleken var väl rymande 6 till 8 liter. för att kunna hålla dom rena så var dom ofta målade. / Mjölkbötta (Pinnabötta) En sådan hade samma form som mjolkstäva men utan skaft, den var försedd med lock, handtaget var på locket. för att hålla locket så var två stavar gjorda ett par tum högre i dessa var hål för att sätta i lösa träpinnar att hålla locket då dom bar böttan, därför kallades dessa för pinnabötter. En sådan användes för många olika ändamål, ock dom tillverkades i alla olika storlekar, de flästa gjordes av Ek. Saljeträ [sälgträ] även granträ, samt med träband. Pinnböttans användning. Den användes att bära mjölk uti ock smörbötta att bära kokmat till arbetare som var i skogen eller ängen, en annan att förvara sill uti, en annan för Honung, en annan för Lingon. / somliga bar ostmjölk i dem då dom gick på ostgille. Böttan fick alltid ett extra namn efter dess andvandning t,xp, Sillabötta vällingsbötta, Smörbötta Honingsbotta Krösabotta grötabötta (o,s,v). Kalvaskjula Denna skjula liknade Mjölkstävan men användes att ge kalvarna sin Mjölk uti, dom användes även för surmjölk och Wasla, den användes även för svinmat om det ej fans kalvar då kallades den för Svinaskjula Skjulor användes för många olika behov om jag i detta sammanhang får namna det, skjulan anvandes även för att hämta upp vatten ur en djup Källa, men då ökte man skaftet med en stake ett par tre meter. / Mjölksilen. Före att Bläcksilen tillkom på 1870 talet så hade dom träsilar. Dom var i form som en rund träskål med hål i botten. Cirka 4 a 5 6 C m/[?] stort hål, under denna skål form, var ett par utstående s,å,k. öron (hugna i samma stycke) så att silen kunde sättas över ett fat eller bunke då man hälde i mjölken. Innan den påhäldes så lades det över skolen en liten duk av linneväv, duken kallades (silduken) genom denna fick nu mjölken rinna ner i fatet. Somliga gjorde en tapp av Enris eller granris och satte i hålet, som mjölken fick rinna genom då anvandes ingen duk. För att ingen skulle skämma mjölken eller kon så skulle risproppen vara tovris. / Tove är ett sammanväxt risparti som är klotformigt och lite risbeväxt, det förekommer mäst på gran och Björk, dessa småkvistar som växte på den kallades Tovris, och kunde anvandas hur länge som hälst. men det hjelpte troligen med en gång. Då mjölken var silad så tvättades silen och duken i hett vatten, silen hängdes till torkning och duken på den, sedan tvättades mjölkskjula å lades på hyllan med botten upp, så var det färdigt till nästa mjölkning. Kärna Smör Då gräddan skummades så samlades den i ett enda kärl för hela veckan, den ena dagens grädda lades på föregaende dagsgradda men omrördes vid varje påfyllning. / Gräddan syrade sig sjelv och genom denna omrörning så blev all lika. De äldre kärnorna var stötkärnor, dom var alltid laggad och Cirkelrunda dess diamet cirka 7 tum eller 17. C m/[?] inga bestämda standard mått, högden cirko 65 a 70. C m/[?] en av stävarna var högre än de ovriga och var till handtag för att kunna lyftas och flyttas. Kärnan måste hava samma vidd invändigt vid botten som i den övre ändan för att Tyelen ej skulle hugga sig fast då den drogs vid arbetet. Kärnan var försedd med lock i Locket var ett hål för Tyelaskaftet Innanför överkanten på kärnans stävar var gjord en försänkning i stavarna som locket vilade på, locket låg något lägre an sjelva överkanten för att hindra den jäsgradde som blev vid början av kärningen / att rinna över kanten. Då jäsningen gått över så ströks denna grädde ner med en sked till den andra så att den fick smöra sig samtidigt. Kärntyelen. [tyriln] Den gjordes på tvänne sätt, det ena var att göra en rund trilla med många hål, skaftet sattes i centrumet, men dessa ville ofta spricka därför gjordes ett korsträ som sattes på skaftet, det liksom trillan gick genom korset och kilades fast på undersidan, med små träkilar. Tyelaskaftet var av Enträ, korset eller trillan av Ekträ kärnstommen moget furtä liksom kilarna, Locket och botten var ofta av Ekträ (men inga bestämda träslag.) Tyelaskaftet var runt ½ aln längre än kärnan var djup. På kärnan var träband, träslaget obestämt (brukligast Hassel.) / Kärningen Börjar Kärnan tvättades och uppvärmdes med varmt vatten, sedan ihäldes gräddan så att kärnan fyldes till hälften (väl det) så började arbetet med att draga och stöta upp och ner, tils det smörade ihop sig. Under detta stötande fick man ej göra något uppehåll. Nu hade smöret skiljt sig från kärnmjölken, mjölken silades från och smöret lades i det stora smörtråget för att tvättas, dom slog nu på kallt vatten och började arbeta det med kraftig sked eller träslev det första vattnet häldes av och ett annat häldes på som sköljvatten allt detta vatten kallades Kärnvatten (smörvätten) det häldes till svinmaten, då detta var färdigt så saltades det och omarbetades. Saltet var stött Bergsalt, malet salt fans ej då. / Då smöret var färdigt så skulle alla i huset ha en Kärnsmörgås, på den fick dom alltid lite mer smör än vanligt, sedan packades det ner i Smörbötta (Pinnabötta) det förekom ochså att det vägdes upp i skålpund eller marker och formades i små älter (drettlingar) och lades i böttan med linneklutar emellan för att det ej skulle klibba ihop sig dessa klutar blottes [blöttes] i salltvatten. Smöret förvarades alltid på ett svalt å kallt ställe tils det såldes antingen till staden eller Marknaden. Cylindrisk Kärna På 1880 talet hade någon uppfunnit en Cylindrisk Kärna, den drogs med vev på ena ändan, den var laggad, på två bottnar med ett sprunn på övre sidan, den hade en genomgående axel och på den / satt tvanne träkors samsatta med träslåar, på axeln satt veven utanför ena botten. Korsträden var. fast med skruvgänger på axeln, så när man vände på veven utanför så vändes korspartiet. (I övrigt kan den ej föståligt beskrivas) Sak samma den blev ej långlivad. Ty Kärnan av plåt till kom och den användes ännu till husbehov. Wispa till smör Det förekom tillfälle då dom behövde smör på någn timma och ej hade tid att kärna, och kansje förlite grädda, då tog dom den som fans och lade den i en större Lerkruka, eller i Mjölkstävan och vispade den med en kraftig Trävisp utan uppehåll tils det blev smör, detta kunde utföras om dom blott hade en liter god grädda. / Detta smör kallades, Wispasmör eller (Bråskasmör) Kvaliten lika med kärnat. Matsäcksmöret Då färda bönderna skulle ut på sina långresor så måste dom taga med sig mat för kansje flera dagar, bland all annan mat så var det ost och smör. Osten var Kläsost, Smöret förvarades i små laggade smörbötter, eller svarvade träaskar med lock, rymmande ¼ liter eller mer inga bestämda mått. askar av bläck gav smöret bläcksmak, och därtill så blev dom rostiga. Klutar kunde ej användas om smöret på sommartiden. Någon påstlinkop [porslinskopp] fick nog ofta användas om den fick stå i Matsäckskrinet. även på vintern användes smörask. Matsackskrinet togs även med till en långväga marknad skrinet hade säkra lås. / Misslyckad Kärning. Det kunde förekomma någon gång att det kronglade med Kärningen, men det var högst sällan. Då sades det att någon hade förtrollat Kärnan eller gräddan eller Korna. Men för att förhindra detta före en tilltänkt kärning, så skulle dom släcka eld i vattnet då dom hält det i kärnan eller rita ett kors under botten på kärnan innan dom slog i gräddan såvida det inte var ett kors på tyelen i stället för den runda trillan. Och var den i korsträ så skulle det skydda för trollen. Dessa trollhistorier talade min syster Anna Thellgren om för lite sedan då jag uppsökte henne för någon månad sedan hon blir 76 år vid nästa nyår Bostad Karlstorps socken / hon tjänade bönder på flera platser, och hon hade haft en Matmor som ofta talade om dylika skrockerier jag blev en gång skickad till ett Husartorp för att köpa en kanna mjölk det var hos Anna Lisa Löv Heda Torp. jag var vell 9 a 10 år gammal. Då jag fått mjölken i krukan så kom hon med en kniv och skar ett kors i mjölken innan hon lade på locket men varken hon eller jag sade något. Då jag kom hem så talade jag om detta för mor, å ville veta varför Löva skar i Mjölken, mor viste skrocket å sade: dä va la inte falit, dä var för att Näcken inte skulle skämma hennes mjölk då du geck över bäcken ja men nu går jag alldrig till Löva ätter mjölk fler gånger ty nu blev jag / rädd för Näcken också ty man måste pasera över bron för att komma hem. Att det krånglade någon gång med Kärningen av smör berodde på att det fans kor som lemnade sådan mjölk och grädda under den tiden dom avsinade, så att gräddan ej smörade sig och därför skulle den ej blandas med annan grädde. En annan orsak var att gräddan ej höll den värmetämpratur som den skulle ha, en annan orsak kunde bero pa syrningen och behandlingen, gräddan fick ej frysa, på vintertiden måste den värmas upp före kärningen till Cirka 28 a 30. grader värme, men det blev den fort om man haft vatten i kärnan innan den häldes uti. detta underlättade kärningsarbetet / Krusat Smör. Wi större kalas såsom julkalas Husförhör Bröllop å Begravningar så skulle även smöret på bordet vara lite fint och grusit (krusartat) det gjordes på många olika sätt, alltid med en krussked eller krusslev, det var ett verktyg som var avsett endast för smöret, i kanten på skeden var skurna nåels (uddar) som gjorde ränder då den användes. Med denna sked skar dom små tunna skivor av smöret och vek dem, liknande små grankuttar. En annan modäll var att lägga skivorna i form av ett löv, ett anat var att göra små klotformiga kulor, och stapla upp dem i pyramidform varje kula lagom till en smörgås, den kunde ej delas den togs med gaffel. / Ofta lades smörältan fram hel på fatet men var då utkrusad med blotta skeden eller sleven i olika former och ränder. Att Djurbilder förkomit på bordsmör är obekant, men jag har läst någon gång om att namnet Smörgås har uppkommit därav att smöret formades till en stor gås som låg på ett fat på bordet, och att gästerna plockade den genom att ta lite med kniven över över hela gåskroppen men ej hals och huvud. antingen jag läst det eller hört det kan jag ej minnas. jag har ej sett det, ej heller har jag sett att smöret andvänts som ljusstake. På sommaren måste smöret förvaras på kallt å kyligt ställe såsom i källaren eller hänga det i brunnen. / Ostning. Ostning är så gammal sed så man vet varken dess begynnelse eller ända, det ostades i alla hem hos både fattiga och rika, såväl i Backstugan som på Bondgården eller Herrgården, men skilnaden var den att hos torparna blev det endast en gång på året ty alla ville ha en liten eller stor julost, ty en jul utan ost, (var som en Kyrka utan Prost.) sades det. I stora byar och även de små, så lånade dom mjölk för att få stora ostar, det kallades låna ostmjölk (Lånoste) då hade dom inga gillen utan dom lemnade sin lånta mjölk å så var dom kvitt den gången. all mjölken skulle vara färsk och nymjölkad och ej gräddskummad, såvida alla ville vara ärliga mot varandra. / Det kunde handa att om dom skulle gå med mjölk till ett Tiggoste (skänka bort mjölken) till någon fattig att dom lemnade gräddan hemma, men det var ju vissa undantag. War all mjölk oskummad så blev det Fetost, var den skummad så blev det Skummjölksost, Kärnmjölk kunde blandas med övrig ostmjölk men ej sjelvlopnad surmjölk. All ostning tillgick på samma sätt. Mjölken häldes hälst i större kärl och i stora kopparkittlar, ty mjölken skulle uppvarmas i den till Cirka 30 grader Celsius, före löpningen. I den stora öppna spiseln hade man en gämn brasa, över den sattes den stora trebenta fotringen, och på den sattes den stora kitteln fyld med mjölk. / hade man mera mjölk en kitteln rymde så öste eller skiftades den mellan kärlen tils man fått all lika värm, man tog varm å öste i den kalla och kall i den värma tils all blev lika värm. På golvet hade dom en krans eller ring av hopvriden eller flätad råghalm för att kitteln ej skulle rulla då kitteln lyftes på den. Nu hade dom löpämnet färdigt i flytande form och hälde i mjölken under ständig omrörning antingen med en lång träslev eller blotta armen, då den nu börja stälna eller skärahop sig så lemnades mjölken i stillhet nagon knapp halvtimma för att mysjan skulle skilja sig från vasslan. Kärlen var under denna ti över täckta. Under tiden lagade man till ostbänken ellett [eller ett] lågt bord som sattes något lutande / för att vasslan skulle rinna åt samma håll då dom skulle trampa osten som dom ofta uttryckte sig Nu var ostmysjan färdig att röra om, vilket utfördes med händerna och armarna, och så öste dom av så mycket vassla som gick att ta av det gjordes med någon skopa eller kopp vad som lampade sig bäst, På bänken eller bordet lades tre träslåar hälst ett korsträ att sätta ostkorgen på. Wid ostning var dom alltid två den ena prässade mysjan i korgen och den andra silade upp. Nu sattes korgen på träslåarna, och i korgen lades en handuk eller linneduk, den formades mycket väl efter kantorna så att det ej blev några stora veck, ty då blev det ej släta kantor på osten / Innan duken lades i korgen så blöttes den i vasslen för att vara mjuk och böjlig. Nu började dom sila upp myssja och lägga i korgen, den gnuggades sönder och så blev det att packa i korgen varv på varv så hårt som det gick för att prässa ur vasslan, ju hårdare dess bättre, dom packade alltid på så att dom fick råga över korgen för att dessbättre kunna prässa den, då dom nu fått den full så tog dom alla fyra hörnen på duken och lyfte ur osten så tog dom en annan duk å lade över då dom tagit bort den första och så vändes osten och lades åter i korgen och prässades då mera försiktigt. sedan dom lakt på en torr duk ovanpå för att avlägsna all befintlig vassla, så var den färdig. / Hade dom nu fått myssja över så tog dom en liten korg och packade den i den samt silade all vasslen, och dessa räster lades i den lilla osten. Silningen gjordes genom någon liten sälling eller rivjern eller durkslag å bläckplåt med fina hål. Detta blev den lilla osten lillosten (smulosten) denna lilla ost måste behandlas på samma sätt som den stora. Sedan vändes ostarna ett par gånger dagligen för att ligga i torra dukar och få bort vasslan fullständigt, ty fans det vassla inuti osten så surnade den och osten kom i jäsning och sprack någonstans, och så möglade den inuti och blev delvis både oduglig och osmaklid ja till och med blev det mask i den. Ofta tvätta osten med sprit då den började torka av / (Salt på ströddes då den var ostad) Koka Wasslen. Då ostningen var färdig så skulle vasslan kokas, dock inte all (om det var mycket) nu sattes kittlen åter på sin ring, då det började koka sakta så så skar dom vasslen genom att i hälla lite ättika så blev det som ett gräddskum över, detta skummades av det kalla för vällvassla, den var nästan liknande lindrigt vispad grädda, den åts liksom annan mjölk Somliga kokte gröt av den med tillsats av gryn och mjökl. Wassla som ej koktes fick stå i ett träkärl en tid så bildades det en grädda på den, den avskumader och vispades till smör, det kallades för (Wattlasmör) sådant blev det mycke lite. / Mesost Messmör Hur den tillverkades är obekant. Dessa sårter tillverkades vid fäbodarna har jag hört berättas, men om det förekom i småland är mig obekant, men. Kläsost. är fullt bekant. Den osten var en tillfällig matsäkost då dom låg ute på arbete en hel vecka, samt på färaresor och till långväga marknader. Min gamla syster nu 75 år och boende i Karlstorps socken Östra härad berättade härom, hon har tjänat Böndpiga i 8 år och varit med om både smör och ostberedning. Mjölken till kläsost värmdes och löpades som till vanlig ost, mjölkmängden togs efter som osten önskades stor till, i denna Mussja blandades lite kryddor / av kumsing [kummin] riven ingefära något korn starkpeppar och salt. Så togs myssjan upp och lades i en handduk och blandades väl, så kramades all vasslen ur, sedan prässades detta lilla knyte ner i en liten ostkorg så att osten blev platt och fick sidokanter, samtidigt hade dom kokande vatten i en gryta, så lyfte dom upp ostknytet eller den lilla osten och doppade ner den i vatt=net för en liten stund eller några minuter, så lyftes den ur vattnet och duken togs bort. Då den sedan kallnat av så bryntes den på en vanlig stekpanna i en hel del sallt smör, så att den fick en brun skorpa på båda sidor då den var långsamt brynt å fick kallna så var den färdig. / vår moder Anna Katrina gjorde rätt ofta sådana till matsäck åt far då han var borta hela veckan på arbete. Ost bereddes endast av Komjölk. Getost och Getmjölk är obekant, därför att Getter ej användes i Smålan, åtminstone ej i vår del av Småland. Möjligen något exemplar, ty dom måste då gå bundna. Fårmjölk användes ej, dom alstrar ej mjölk mer an till sitt lamb. Märmjölk är ej duglig till Menniskoföda. Men jag har någon gång hört berättas att märmjölk skulle bota Kikhosta på barn. men om det hjelpte är obekant Men fölungar kan uppfodas med Komjölk det är beprövat. om dom blott kan få dem att dricka. / Ostlöpe Bereddes alltid av Kalvmagar s,å,k. fjärde magen av en ung kalv (6 dagar gammal) Kalven förvarades i en kätte med ren halm, en eller en och en halv timme före slaktningen skulle han givas ganska mycket nymjölkad mjölk. Då han nu var slaktad så togs mag=säcken och innehållet urtömdes det var nu endast mjölkmyssa av den mjölk han fått någon timma föråt, denna myssja togs väl tillvara, ty den skulle åter en gång senare läggas i magskinnet. Magsäcken skars ej upp utan den vändes (vrängdes) ut till in, nu flåddes det innersta skinnet av, det fick ej tvättas utan endast torkas med rent linne sedan lades det på ett bord och / inarbetades med ett par handfulla sallt till sammans med mjölkmyssjan både in och utvändigt. Efter denna kraftiga saltbehandling så lades alltsamans ner i en lerkruka, der skulle det ligga 5 a 6 dagar, sedan togs det upp ur sin saltlade och hängdes upp för att torka, under torketiden så späddes det på någon kopp gräddmjölk i laken. Då skinnet var tort så ihäldes allt som fans i kruka med lite tillsats av kumming och ett glas Cognack samt något starkpeppar, sedan knöts öppningen i hop och så lades det åter i krukan då det var val krammat och innehållet väl blandat, så ströddes det åter på lite sallt, då det nu leggat i krukan någon vecka så togs det upp och öppnades och laken i häldes, sedan hängdes / det upp för att genomtorka. Under torkningen så kramades det rätt ofta och så var det färdigt efter en lång tid. Då det sedan skulle användas så skar dom av en liten skiva och blotte upp till en lösning. Wille dom nu inte skada skinnet så öppnade dom det å tog av innehållet, ty det höll sig alltid mjukt. Då dom nu upplöst massan i ljumt vatten och fått den i flytande form, så häldes det i den varmda ostmjölken och så tillkom ostmyssjan eller (ostplåcka) som det ochså kallades av en del ostgumor. Löpe berett av kalvmag var flerårigt, det bereddes alltid av Bondmororna, ty dom hade ju alltid kalvar, men alla som slaktades behövde ej användas till Löpa. / Ostkorgar. Dessa tillverkades i alla storlekar från lägst 4 tums diamet upp till 12. tum kansje mer, det var inga bestämda mått. Matrialet till dem var smäckra granrötter som hackades upp under granarna i skogen dessa klövs i två halvor och putsades väl, då dom band med dem så blöttes dom först för att vara riktigt mjuka. De sprötar som dessa syddes (Bands) om var hasselsprötar som spingades av Hasselkäppär och putsades väl till. Korgarna måste vara både runda och grada uppstående sidor. Djupet i dem kunde också vara olika. Så började dom så smånnigom lagga dem av trävirke, så fort den gamle korgmakaren gick bort, ty dessa var Hantverkare och hade det till sitt yrke. / I de laggade korgarna måste det göras tätt med hål i sidorna för att vasslen kunde silas ut under prässningen av osten i de flädade eller (sydda) korgarna siprade vasslan ut mellan sprötarna. Då korgmakaren fått i hop ett litet parti så band han hop dem och gick till någon marknad och sålde dem. I ett större Hushåll eller på gårdarna hade dom flera ostkorgar, både stora och små, dom lånade ofta korgar av varandra i en by, eller till torpen Korgarna måste alltid hållas väl rena och tvättades och torkades väl då dom varilt använda. Ostarna fick vanligen vara i sin korg någon vecka, men vändes dagligen och ömsades torra dukar Nu fins det någon liten industri som troligen tillverkar ostkorgar men dom användes nu mycket lite gamla fins kvar. / På foregående berallat [berättat] sätt tillgick Mjölkhushålningen i Smålands bygder för 75. a 80 år sedan. Nu saljes mjölken till Mejerierna, och ost och smör säljes både där oh i butikerna, det fins nu för lite folk å arbetskraft på Lantgårdarna för att arbeta med smör och ost. Men de flästa lemnar nog så mycket mjölk hemma någon dag så att dom ostar sig en julost sjelva. Statare – Torpare – Backstugesittare har gått bort nästan till fullo, och med dem de gamla minnesrika ostgillena. Dessa gillen betraklades nästan som en högtidsdag i gången tid En dag i oktober 1948. tog jag en liten paus å gick in till vår grannmor August Enstard (hon är 76 år) för att hämta en Tidning, då säger hon / nu kom du lagom för att hjelpe mäj lyfe å kitteln på spisen så slipper ja öse ur mjölka, skall ni osta, säger jag, ja ja sulle ysta oss en julost, för en kan alldri få non go ost nu för tien, tacka vill ja då en hadde gåren vå en hade go ost, då hadde en kalve mage (Kalvmage) å göre löpe utå dä va bå bra å billit dä här en köper ä så dyrt. Hur mycket mjölk är detta frågade jag? dä ä 50 liter vi köpte på Mejeriet, jag frågade, hur mycket ost kan ni få av den? ja dä borde bli 5. kilo eller fyra å halft när han är halvtorr. (Augusta bryter målet lite på aspolans [?] dialäk) Hon är född i Hjorte socken Kallmar län. / Som det i det berättade ej är angivit någon särskild sagesman ber jag få tillägga att det är till största delen hämtat ur mitt eget gamla minne, med lite tillhjelp av min gamla 76.åriga syster Anna Thellgren Karlstorp. Wåra fäder och förfäder var landtbrukare på olika platser Då min syster blev 15 år så kom hon ut i Bondtjenst, Wi hade då tre kor och ett par oxar, jag måste stanna vid hemmet dels för att fortsatta i mitt då påbörjade yrke samt vara mors dagliga hembitrade vid olika arbeten. genom detta så fick jag lära mig nastan allt aw de Kvinliga göromålen i ett hem, och tillochmed hjelpa andra nere på gården vid Byk (tvättning) och slaktning. Detta är förvarat i minnet. / Wasslagummor till oststugan War det ostedag i byn eller Torpstugan så var det vanligt att några fattiga gummor fick bud att få en kruka Wassle om dom ville komma efter kl: 12, ty då borde ostningen vara avslutad, och det blev dom alltid tacksamma för, ty dom viste att dom fick Sumpakaffe å kansje ett par kakor. Sumpakaffe kallades det, ty det var vanligen ett avkok på förmidagens sump, och det blev ej alltid det sämsta, vasslen dom fick anvädes både till gröt och degspa, och därtill så fick dom en glad pratstund. och det till gick ungefär så här. Först kom tyska Lotta. Ga afta hos er Anna Kari, å tack för sist. ga afta Lotta, å välkommen, ja skickte bu te däj om du ville ha ett Krus vattle- / ja ja tack sa du ha, gusigne däj för dä, dä ä så gott å få när en ä fatti å inte har nå mjölk, ja dä ä så, Wa go å sett ner nu kaffet koka nu, Tack sa du ha för dä anna kari, men ja få inte va så länge för ja han ä åt skojen å han sa att han kom hem ve tretien sa an. ja få lov si dia osta anna kari, ja kom ut i köket så du få sit. ”Ja”. ja må då säjja dä, dä va obegriplit så stora å granna å två stycken ti å mä, vem ha hjelpt daj å ysta ana kari? jo då har Käramor Klang jot, för si ho ä så slängen mä sånt där som du vet, ja ja må då säjja dä så rart dä ä jot, hur många Kanner Mjölk ha du hatt te dom? ja ja sa säjjä att dä vet ja inte, för ja ha inte mätat na, men möe va dä / å ja ä så gla ve osta, ja säj dä, va go å sett ner. Tackså vist! Nu kommer Päs Britta, ja skikte bu te henne mä om ho ville ha vattle joså: ja då få i drika kaffe på en gång. Gusinne ana kari! Tack för dä Britta. ja sa la hälsa å däj me Lotta ga ofta hos dej, å du ha komit mä hit! ja ja ha fått löfte om vatte å dä få en inte förakta då en ä fatti, mä nä säj då, du ha så rätt i dä vi tycker så bra om vattle, ja dä gör bå Pär å ja. Wa ga å sett ner Britta nu ä kaffet kokt. ja ja sulle inte va länge för Pär gick neråt byn ett ärene. Nu sa i va så goa å drecka kaffe ja häller dä ur kokan, ja sulle köpt en kaffekanna te ystet, men ja hade inte rå te dä, dä ä så möe / som behövs ändå – va så goa å gå nu. ja tack, gå nu forst Lotta, nä nä gå du Britta, nä du kom före mäj Lotta, ja följs åt då kaffet kållna presis vaför så i setta å krusa, va så goa, ja då följs vi åt då. Men ja har dålit mä kaker som i sir, de har gått åt i dä för dä kom fler än jag tänkt, ja dä va la rolit, då har du la fått möe ost? ja dä ä dä ä dä. Nu sa ja fylla på mer kaffe va så goa Tackar mjukast! Du har hatt goa kryder i ditt brö Anna Kari: ja dä ä bara lite Karimuma, å så strödde ja på lite kanel. ja, ja känner la dä, dä sala nott vä då en har nätt ommet, ja dä va så att dä ble nätt mä mjölet så ja feck spä ut / dejjen mä lite kokta potater, å å derför så ble dä lite ovanlit, ja kära du dä ä så gott dä käns då inte på smaken sa Britta. Tack sa du ha för gott kaffee, håll te goe. ja sulle ta si dia osta innan ja går, ja då få du lov Britta kom sa du få si, ojojojoj å dä tva? dä va välsignat då må ja säjja dä, en go Guss gåva som du fått. Nä ja ä så länge ja tänker johan ä hemkomen nu ja då sa ja gå mä sa Britta, då få vi sälskap te hajsgrinna. ”Ja: här är era krus nu ja har hält dom fulla, ja välsignar dej därför sa Britta, å tack för allt gott vi fått adjö då, jo dä va sant ja fråjte inte vem som hjelpt / å osta? jo dä har kära mor Klang för ja bana ta mä lite löpe för dä har ho allti så bra i fall met inett räkt te, men dä gjorde dä, ja ho ä så sklig i alt ja adjö mä er adjö – dä va sant ja glömda fåjä däj Britta, ska du ysta i höst? dä vet ja inte om ja få rå te, å så ä dä så lessamt å tigga ostmjölk, ja, ja få la si hur dä kan gå adjö mä er. Wid Kohagsgrinna stannad de båda gummorna för att fortsätta samtalet, och det blev ungefär så här. Britta, ja dä va möe ost Anna Kari hade fått. Lotta – ja undra på dä hennes kar Nils Johan ä hantverkare å arbetar åt de flästa i sockna, så de kan la inte / neka för å ge dom lite ostmjölk då de ber omet, ja dä sär du sant. Britta – ja dä ä ju så hantverkare får j mer, dä ä så mä bå skrädare å skomakare dom ä dom mer goa ve, du vet la att Korgmakarns Ana i Wattenlösa hade tiggyste, å fick fya osta, fast dom inte va så stora, ja dä ä så mäst att det blir så olik delat å adjö mä dej Britta vi träfs la ve Kyrka om sönda, om vi har hälsa ja. dä gör vi, men om Pär går sa få la ja stanna hemma, å ja har Gus or hemma, ja läser allti prädikan i Lutters Huspostilla, ja Gu hjelp oss, adjö mä de Lotta. / På ett liknande sätt tillgick det ute i den Smålänska skogsbygden bland torpare och Backstugusittare på 1870.talet då någon haft ostning, och de gamla gummorna i granskapet fått löfte att komma dit å hämta en kruka vassle. Jag vill knappast blygas för att säga att det berättade är från mitt föräldrahem Dahlshult i Kråkshults socken Östra härad Hur allt talades kan jag ej fulständigt bekräfta, ty jag var då blott 7 a 8 år. Men personerna mins jag väl, och det gamla talsället är ännu inte bortgånget hos de gamla, det får man höra på ett kafferep då några gamla tanter kom tillsammans. Personerna. Anna Kari. min moder Päsbritta en 75.årig grannkvinna Tyska Lotta gamal grannkvinna, hon var änka Korgmakarens Hustru Anna i Wattenlösa / ULMA 19721 Ort: Karlstorp, Småland Innehåll: Svar på ULMA:s frågelista 1 Mjölkhushållning 59 bl. Informant: K.J. Nilsson 1948 (f 1869)