Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Växttiden. Jordbruk. ULMA M 22
Det vet jag att de gamle hade för sig att en inte skulle köra ut gödsel, gräva i gödselhögen eller bry sig om gödseln något mellan jul och ny- år. Det skulle inte vara bra för det som skulle växa. Om rågen gick sent i ax blev det dåligt år. På slutet växer havren bäst. Till att börja med "står han i sta." Vid midsommar "stod han i sta". Då var "järnnätterna", tre nätter före och tre nätter efter midsommar. Man var rädd för frost.
Gölfrun
Om det finns några sjötroll? Jo näckar finns det väl, ock de sitter ock spelar på böljan blå. Ock det var en göl här uppåt socknen, där det inte gick att ta någon fisk, för det var gölfrun som motade. Då skulle de gå dit ock så runt ikring sjön med linfrö någon söndagsmorgon, innan solen var uppgången. För se hon rådde inte med gå över där. Ock när det blev dag, så kom hon ock sa: »Lemna mig väg!» sa hon. Men hon fick allt stå där. Ock sen gick det bra att ta fisk.
Näcken
Ock på ett annat ställe var det en göl, ock där var det en ko som dränkte sig. Ock det var näcken som hade dragit ner hänne. Ock bara hornen stack upp. Då kastade de ner pängar ock spottade, för inte näcken skulle ta fler. Ock det är då säkert, att åskan hon är bara till att slå ijäl bärgtroll ock sjörån ock sådana där.
Om bärgtroll
Neråt kyrkan här i Angerdshestra är det ett bärg, som de kallar Trollbärget. Ock jag ock Nils Gustavsson for förbi där ofta förr. Ock det ligger en stor härrgård bredvid. Ock härren han hade ridit förbi där en gång förinnan, ock då sa det i kullen: »Hu, jag fryser». Ock då hade han väl på sig ett par vantar, för han tyckte: »Där har du vantar», sa han. Ock sen var det en annan gång som han skulle rida till julottan. Ock när han kom förbi Trollbärget, så höll de på till att dricka, ock de hade ett stort silverhorn. Men de var väl inte klädda. Ock så ropade de till honom: »Du som är så rik, ge oss ett grand!» Då tyckte han tillbaka till det längsta trollet: »Du som är så rik, skänk i då!» Ock då gav de honom. Ock han tog silverhornet ock höjde det, men då gick det inte bättre; än att han slog det över sig, så det stänkte några droppar på länden på hästen. Men då försatte de honom med rödeldade stänger ock skrek ock gick an, så det var så elakt så. Men då var det den, som han hade gett vantarna, ock han tyckte väl det var synd om honom, så han skrek: Du vantavän dåre, rid av vägen för den hårde in på den korsårde åkern! Ock när de kom med sina rödeldade järnstänger för till röra vid honom, så kom de inte längre än till renen. Ock han skulle resa till julottan, men han fick bli på åkern till dag. För då fick de lov ge sig av.
Om bärgtroll
Det var en som skulle jaga, ock gick ock sköt i en skog utåt markerna. Ock då hörde han ini skogen, hur en kula slog på något gällt. Ock han var förveten ock ville se, vad det var. Ock när han var kommen fram, så fick han se något högt mellan träden. Ock det hade varit en kyrka, som trollen hade förstört, för hon var väl inte redigt vigd, kan jag tro. Ock runt ikring var det igänvuxet, så det var inte gott att komma fram.
Om bärgtroll
Det där trollet neri Trollbärget skulle med på ett fadderkalas en gång, men så fick han höra, att prästen han skulle vara med. Ock då var det allt han som inte ville ge sig dit. Men utav det han var bjuden, så skulle han ge faddergåva, förstår sig. Då skickade han bud, att de skulle komma till honom med en säck. Ock han hade en kista full av vita pängar, ock så öste han den ene gången efter den andre. Till sist så tyckte han: »Har du sett ges mer?» »Åja det har jag allt, förstår sig», sa han. »Ja jag skall väl inte vara den sämste», sa trollgubben, ock så öste han på igän. Ock så gick det en gång till, tils de fick hele påsen full av pängar.
Om bärgtroll
Vad som är säkert det är då, att bärgatrollen de hade skruv¬nacke, så de kunde skruva av sig huvudet. Så var det en karl som var gift med en sådan, för de ville gifta sig med folk. Ock så åt hon aldrig, så han undrade, hur det kom sig. Men en gång, när han skulle gå till skogen, så gick han tillbakes med samma, ock då hade hon skruvat av huvudet. Ock så hade hon haft fram en bunke med mjölk ock två kakor bröd" ock soppat ihop ock skull ehälla i skrovet på en gång. Ock huvudet det stod bredvid på bordet. Ock hur det gick sen, vet jag inte, men det var väl klart, att han övergav hänne.
Om bärgtroll
Det var så lett med troll här runt ikring ock spöken ock åk ock sådant där, så det var aldrig lugnt. Ock det var bärgatroll, som for mellan Nissabärg ock Tabärg om nätterna. Ock när draken kom, så var det som eld i en kvast. Ock de som gick neråt ån om nätterna, de blev då alldeles förskrämda, så de visste inte till sig. För där var troll jämt, som plumsade ock bullrade. Ock de var elaka ock förtretliga vid folk med. Ock det var en som körde till en stor mosse ock högg en gammal fur. Ock när han hade lassat på, så gick det inte att köra ur stad. Det gick inte, förrän han kastade av grenarna. Ock det är väl säkert, att det var något otyg som höll. Men sådant det står inte i den heliga skrift, så det får lov vara bortlagt nu för tiden.
Om tomten
De berättar, det var på ett ställe neråt Bryna, det var en liten tomte som gick ock bar. Ock han hade bara ett ax, när han kom. Då sa ägarn till honom: »Det är för liten börda». Då svarade han: »Vägens längd gör bördan tung. Ock när jag har tagit så mycket, som jag har burit hit, så blir du fattig», sa han ock blev arg. Ock han blev allt fattig sen, ändå. Sådana där de brukar hålla sig till ett ställe. Ock de brukar ge dem gröt på julkvällen. Ock det vet en väl, att de åt upp gröten, f'ör fatet var alltid tomt på morgonen. Så det är allt. sanning.
Om kloka
Det var längesen bodde det en här i socknen, som skjutsade fångar till Jönköping. Ock det var en redigt slug en, det med. De hade alltid block på dem, för de inte skulle komma i väg. Det var väl tre eller fyra, som han körde en gång. Ock när de var komna bär ute på skogen, så gick det så, att han tog av dem blocken ock de fick sitta fria. Då behagade det dem att smita ock gno av inåt skogen. Men då fick de se på annat, för de blev tvungna att springa efter vagnen, ock de sorlades ock sprang, ock sorlade ock sprang, ock ropade, att han inte skulle köra ifrån dem. Han hade visst stoppat någon sorts trollgräs i munnen, som gjorde, så det gick så. Se vetenskapen den kan gå långt, ock det är inte så dumt för dem, som rår med det.
Om kloka
Det var en, de kallade Spåbritta. Ock den gumman hon, var säker av sig. Hon rådde med spå i kort. Vi var hos hänne en söndagskväll, jag ock en till. Vi var väl förvetna på det kanveta. Ock det skulle en ta ett kort. Ock sen var det till lägga ihop det igän ock blanda kort¬leken. Ock det fick vi göra själva för till vara säkra. Ock det sa hon precis, hur det skulle gå för oss. Ock jag vet väl, hur mitt liv har varit, så det vet jag då, att hon sa alldeles som det var. Ock eljes var hon häller inte dum av sig, Hon rådde med säga så grant, var kreaturen var, ock ta reda på dem. Vi hade bockar förr, ock en gång var de borta ett par dar. Det var på vintern, ock de var väl ock åt av barken på träden. Ock jag gick till hänne ock frågade, varpålagen de var. »1 får väl veta av dem i Morgon», sa hon. Ock dagen efteråt så kom de fram till Sevdabo. Ock när ett lass vålte på hännes väg, så var det lögn, att de rådde med kdmma upp igän ock ge sig bort, innan hon kom dit. Ock en, som skulle stjäla på logen, han blev stående ock kunde inte röra sig, tils hon kom till honom. Hännes son hade väl böcker efter gumman, men om han rådde med gagna dem, det vet jag inte.
Om kloka
Det vet jag väl, att de rår med trolla. Som uppåt Norget, när knektarna var ute, ock det var en härifrån, som hade en däroppe, som han höll sig till. Ock när de skulle till att resa, så sa hon, att hon ville ha ett hår av honom: Men se han var så illslipad, så han gav hänne ett hår ur ränseln. Ock när de hade gett sig av ock var komna mitt på sjön, så rök ränseln ock påsen sin väg. Ock det är väl säkert, att om hon hade fått det av honom, så hade han allt rukit av. För de är leda med sådant däruppe.
Om kloka
Det var en gumma här neri kyrkbyn, som de sa var en påskkäring. Ock hon hade en fosterdotter, ock den brukade hon ta med sig. Ock i samme gård bodde det en, som var skytt. Ock han var ute på jakt en morgon för att lyss efter tuppar. Så fick han se dem komma farande i luften, ock då behagade det honom att skjuta på dem. De hade sopa ock så raka, som de red på, ock han sköt ner dem. Ock fosterdottern hon talade öm, huru det. var i Blåkulla. Det var så fint så väldigt så. Ock de spisade, ock hon las till maten. Ock så kom hon till att nämna Jesu namn. Ock det gåg så väldigt ut förinnan; men • då. blev det fröor2 ock tossor av det alltihop.