Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar
När ett barn skrek jämmerligt och inte ville tystna, så troddes det att "gasten" hade varit åt det. Man sade att barnet "gastskrek". Uttryck: "gaste å skrike, gastskrike, gaste å gape. Skri- kigt barn kallades för "gast". "Dä ä en rekti gast", en rekti gastonge":
Om kloka
Det var en trolle, som bodde här i närheten, ock han rådde allt med mer än andra. De stal en häst ner på Yås, ock då kom de ock sökte honom. Ock han sa: »Hästen är på Skänninge i morgon klockan åtta, ock då säljs han, så kan du vara där klockan åtta, så skall jag hålla kvar honom, tils du kommer. Ock då skall han vara så nära, så du kan höra honom gny ock gnägga». Ock han kom, ock hästen han var inte såld, utan de tog tjuven. Men han gjorde aldrig något ont, den trollen. Ock han hade en lego¬karl en gång, ock han ock hans dräng de trask råg. Ock då satte de upp, att den andre skulle stjäla en slatt råg, men drängen han visste, att det gick inte. Ock han kom på natten. Det gick bra att ta rågen, tils han skulle kliva över logtröskeln. Men där blev han sittande på rågen ock rådde varken tömma den eller gå dän. Ock klockan fän' vaknade gubben ock sa: »Det sitter en sjåte ner på logen mäst ijälfrusen; vi får lov jälpa honom dän». Men han gjorde sig inte brått, för han tog sig en sup först. Så sa han: »Vad sitter du här efter?» Så fick han gå med in efter en sup, ock så fick han gå hem. . Vargar var det på den tiden här i skogarna. Ock då var det bortkommen en ko på ett ställe, ock de kunde inte hitta hänne på något vis. Då gick de till honom, oek han sa: »Vargarna har tagit hänne. Jag skall följa med ock grava ner häpne». Ock när de hade kommit in i skogen, så kom det en liten spink ock flög gren ifrån gren, tils de kom på stället, där kon var. Så det var inte utan, att han var jälpsam av sig. Ock reta honom det gick inte. Han satte en kolryss på vägen en gång, ock så kom det en, som tyckte det var roligt att välta honom. Ock det gick bra, men sen kom han inte dän, så han förfrös näsan, för det var en vinternatt. Han hade väl fått en svartkonstbok av den onde anden, men han gjorde aldrig något illt, för det var en rejäl karl. Ock på den tiden skulle en köra till Västergyllen efter halm, ock när hans oxar kom till en backe, var det en annan trolle, som förgjorde dem, 'så de kom inte ur stad. Ock alla de andre körde förbi. Ock när han kom allra efterst, så gick det. Men när de skulle rasta på ett ställe ock sen skulle köra igän, så blev den andre trollens oxar stolliga ock la av i skog ock mark så långt, så de såg dem inte. De fick de andre jälpa honom till rättes. Men när de då fick tag i dem, så sa den store trollen: »Det gick väl an, du råkte den du råkte, men gör aldrig så med någon mänska mer».
Om kloka
En gång var det en dräng, som träffade på, en hoper av påskkäringar. Ock då svor han till ock sa: »Det var ett förbannat käringamöte!» »Ja det skall du bli var», sa de. Ock då hade han varit ock köpt sig två snusstrutar, en i var ficka. Ock de tog ock red på honom så långt, så han visste inte, var han var. Ock så släppte de ner honom på ett annat ställe. Men på resan hade de varit inne i en ladugård, ock där hade han tappat snusstrutarna. Ock sen körde de hem med honom. Ock på morgonen hittade de dem i ladugården. Så det är väl allt sanning.
Häxor och kloka
Magnus' Tildas mor hon var allt en påskkäring hon. Ock hon hade två mjölkharar, en stor ock en liten. Folk sa, bon hade gjort dem av spingestickor ock solvhankar ock lasar. De mjölkade andras kor, ock sen sprang de hem ock spydde upp mjölken. Hon hade en kittel på logen, ock var morgon var han full av mjölk. Sandberg han råkade på dem i skogen en gång, ock han sköt både den lille ock den store haren. Men tre skott fick han sätta till på var hare. Ock hundar, de plär väl vilja ha sitt eljes, men Sandbergs hund han blev så rädd, så han torde inte springa fram. För tarmarna de rann bort i buskarna som leda ormar, så det såg en väl, att. det var trolleri.
Häxor och kloka
Hon, Tildas mor, skulle resa till Blåkulla tillhopa med en annan påskkäring, ock då tog hon med sig prästens piga. Men det skulle hon aldrig ha gjort, för hon röjde dem sen. Hon var inte konfir¬merad, kanveta. På vägen kom det ett par redliga dragoner ridande. När gummorna fick se dem, så släppte de sitt vatten ock pissade på' dem. De blev häpna förstås, ock en av dem sa: »Har kan det komma sig, att det rägnar vid månsken?» — Åja, det är så dumt att prata om sådana stollastycken. — Men när gummorna kom fram, så var den väl inte hemma, som de skulle möta. Men när han kom hem igän ock såg tösen, så skrek han: »Vad skall ni med den satans bytingen att göra? Nu röjer hon er, för hon är ju inte konfirmerad!» Ock sen, när de skulle till att äta, fick de bara ormar ock tossor, fast de trodde, att det var ostkakor ock sötost. De såg det inte, men flickan hon såg det allt. Men när hon var kommen hem, så gick det allt, som ledingen hade' sagt, för prästen han ville veta, var hon hade 'arit, ock hon talade om det för honom. Då frågade han, vad hon hade lärt sig i Blåkulla. »Jag kan mjölka i strumpebanden», sa flickan. »Tag ock mjölka en ko för mig då», sa prästen. Då gav hon sig till att binda fast sitt strumpeband i stolryggen ock började mjölka. Ock när hon hade mjölkat en stund, sa hon: »Nu mjölkar jag inte mer, för då dör kon». — »Å, mjölka på, du, bara!» sa han. Ock 'det gjorde flickan, men när prästen kom ut i ladugården, så var kon död.
Häxor och kloka
Tildas mor hon gjorde allt konster för Petterssoni Unnaryd en påskdags¬morgon. Det hade fallit nysnö på natten, så när folket kom ut på morgonen, så fick de se- spår i foderförstun efter en ko, som hade gått ut ock in. Då förstod de, att det var hon, käringen, som hade vänt i ladugården med sin ko för att ta musten av Petterssons kor för det året. Det var väl inte någon annan råd för honom än att gå till hänne, ock vad han sa till hänne, det vet jag väl inte, men han fick hänne till att låta det gå tillbaka igän, för eljes hade han väl inte fått någon mjölk hela det året.
Häxor och kloka
Medan dymmelveckan räckte, trodde de förr, att mycken dålighet var framme. Därför så brukade de rita kors för till skydda sig på alla dörrar ock väggar med krita eller kol eller vad de hade. Ock under de dagarna skulle en aldrig tala om loppor ock löss ock råttor ock allt så¬dant där, som kan fördärva, för om en rådde med tiga med det, så hade det aldrig någon makt med en under året. Ock på skärtorsdags morgon, innan solen gick upp, skulle en ge sig ut i ladugården ock ta upp dyngan, som hade blivit på natten, ock slänga i söderväggen på ladugården. Ock sen skulle en ta det till pulver, ock det jälpte för både ena ock andra sjukligheten hos korna. Eljes skulle en leda ut dem samme dag, innan solen var uppgången, ock skära upp torvorna runtikring fötterna ock sätta dem till att torka på gärdesgårdsstaverna, ock det blev lika bra pulver det.
Häxor och kloka
Dymmelonsdagsmorgonen skulle en akta sig för påskkäringarna, för då var de ute ock hade sina affärer. Den natten var det bäst att knyta röda band om rumporna på korna, om en ville ha något smör det året. För påskkäringarna brukade ta med sig en kärna ock ge sig av, innan solen var uppgången, till böndernas gödselstackar. Ock där klädde de av sig nakna ock tog ladugårsdynkh ock kärnade. Ock så ropade de: »Så långt som detta ropet höres, är samketl mitt». Ock sen blev det väl, som de ville ha det, för det vet jag då, att Tildas mor hon hade två kor, ock ändå så samkade hon mera på året än hele Portshults gård. Men de blev allt lurade ibland. En gång la sig en bonde på lur den natten, ock när det kom en käring ock klädde av sig ock ropade: »Så långt som detta ropet höres, är samket mitt», så sprang han fram ock skrek: »Så långt som denne käppen räcket•, så är det ditt». För se kunde de få en bloddroppe av dem, så var det ingen makt med trolleriet.
Häxor och kloka
Ja de var allt farliga för korna. Ock när en bonde hade en ko, som hade kalvat, så satte de bara ut tomma pannor på stugtaket, ock då gick råmjölken dit i stället, ock gummorna fick pannorna fulla med råmjölkspannkaka, ock bonden han fick aldrig-ett grand.» Ock därför så fick en aldrig mjölka kon förste gången, utan att en först hade rört vid hännes skit, för gjorde .en det, så fick påskkäringarna bara sådant i pannorna. Ock en skulle också akta sig, förste gången en ledde ut en ko, efter det hon hade kalvat. En fick lov tända upp eld på tröskeln ock leda hänne över där, ock hon fick inte komma på bar jord, utan till att ha gått, över, för e]jes tog påskkäringarna vid hänne.
Häxor och kloka
Jonsson han var allt en rackare han, ock abbas med honom var det inte mycket med1, för den lede jälpte honom allt. Ja han förstod sig då på tjuveri riktigt, ock det fast det var en sådan patron. De sa, han stal tackjärn i masugnarna. Hur det var med det, det vet jag väl inte, ock det fick de aldrig någon vetenskap om. Han blev stämd en gång, ock då var där en dräng hos honom, som skulle vittna om järnet. Men innan han for till tinget, fick han en sup av honom, ock , han dog på stund. Patron han förgav honom förstås, så det blev inget med det. Men sju år efteråt var det en krogpiga som 'kom till tala om saken. Ock då grävde de upp honom. Ock fast han hade legat så länge, så var han ackurat sådan, som när de begravde honom, ock en kryddkvast», som krogpigan hade givit honom i handen, var alldeles frisk, ock inte en enda blomma var sörnad. Det kostade allt pängar att muta ner det där, ändå. Men hur mycket han hade stulet, så blev han mycket gäldskyldig, när han var bliven gammal. Men det gick aldrig att kräva honom, för han sa, att »den förste, som kommer ock vill ha pängar, den skjuter jag». Då gick de» till en jurist, som hette Pettersson, ock frågade honom, om han hade rätt till det. »Det blixtrar väl, innan det jordslär»2, sa han. Ock då gick de till honom. Men när de kom på gården, var det allt han som fick skottet själv, för så snart han fick se dem, så var det han som föll ned död på fläcken. Men när han var död, fick de titt som ofta se vagnar körandes upp på gården, ock de åkte runt ikring gården. Ock det var ett stort spöke, som körde med svarta oxar, ock elden han lyste under klövarna. Så nog fick folk reda på vad han gick för. Ja, han har väl igän det, där han nu är, det är väl säkert.
Häxor och kloka
Ja han var inte ledsen av sig, han Lagergren. En gång, när ban åkte i sockenbud, så rök lilljulet av. Drängen han fick kliva av ock sätta på det igän; men han hade inte åkt långt stycke, förrän det flög av igän. Då förstod han, att det var. den lede som ville fresta honom, så han sa bara till drängen: »Släng det i häcken!» Drängen la det i vagnen, ock sen körde de på, så det brakade efter det, ock lika bra gick det. Men när de hade kommit ett stycke, så böljade det skrika ock tåstat. Då var det allt prästen ändå som hade haft den lede själv till att bära axeln. Ock nu var satan bliven trött, så han orkade inte längre, ock Lagergren rådde allt på honom ändå.
Häxor och kloka
En annan gång var där en bonde här i socknen som satt ock åt. ' Då kom han till att titta under bordet, ock då låg där en stor, svart hund. Ock bonden han sparkade till honom, men då flög hunden på honom ock tog honom i kragen ock la honom, så stor han var, i sängen. För det var inte någon vanlig hund, utan satan själv. Ock där höll han fast honom, ock det var ingen som rådde fria honom. Sju präster hade de dit, men lika, lite gick det. Men då skickade de efter Lagergren, ock då släppte hunden ock ville,' ut. Men kyrkokärren han ville pina honom redigt, ock därför så bevisade han ut honom genom nyckelhålet. Sådana streck har satan gjort, ock Lagergren han var frestad jämt, men han redde sig.
Om ormar
Som alltid de gamle soldaterna var så oförvägna, så var det en soldat, ock han såg en orm, som var så stor, sjutton alnar lång, ock huvud hade han som ett hundhuvud. Ock den han klämde ijäl kreaturen ock sög ur dem blodet. Så sa de till honom, soldaten, om han visste någon råd för honom. För själva rådde de inte med skjuta honom. Ock han låg under ett stort ballabärg, så långt som detta rummet. Ock om han rådde med det, skulle han ha trehundra kronor för det. Han var fintlig ock duktig, den soldaten, så han gick dit i soluppgången ock satte ut ljustret för honom. Ock som ormen stack ut huvudet, så tog han ock höll honom. Ock sen högg han huvudet av honom. Men jag skall säga, han var rädd. För ormen han slog, så han lyfte på hallen. Ock han höll honom i tre timmars tid. Ock sen slog han i tre dygn.