Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Marknader
498. Här var stormarknad i Kinna vid midsommar. Den varade en hel vecka. De ståtade inte så mycket till jul som till Kinna marknad.
Om ormar
När min karl, Sandberg, levde, var det en gång en sjöorm uppkommen i ängen. Sandberg gick ock sköt honom, för han tänkte aldrig på vad han gjorde. Ock då började han vrida ock vända på sig ock röra sig på många vis, så Sandberg han torde inte röra vid honom den dagen. Men när han vaknade på morgonen, var han alldeles tjock ock svullen över hele kroppen. Då gick han tillbaka till sjöormen. Då var han död. Stor ock led var han, ock han hade hästman på hele ryggen. Ock Sandberg han la honom om sig, ock sen somnade han, ock när han vaknade, var han som han skulle, för det gick tillbaka, ock ormen var bliven svullen.
Om ormar
En påskdag, när vi var gångna till kyrkan ock Sandberg var en¬sam hemma, kom han till att titta utåt ock fick se, hur det rörde sig ner i bärgen. Han sprang efter sin bössa ock gick dit, ock då var där en stor, svart orm. Ock Sandberg han sköt ock sköt, ock sköt ock sköt, för för var orm han sköt, kom det fram tio stycken nya. Men när han hade skjutit tolv skott, fick han lov låta bli, för eljest hade väl hela Hulhammar blivit fullt. Ja, det är väl inte annat än skit alltihop det här, som jag talar om.
Om gastar och spöken
Min karl hade något att beställa borti Granarpsskogen en kväll, det var för rästen själva julafton. Han tog drängen med sig. Men när de var komna ett stycke på väg, så kom där ett stort, långt spöke eller troll ock slog till drängen på axeln. Han sa inget, ock den andre sa ingenting häller, men de såg det ändå bägge två. Men när de skulle gå tillbaka, så fick de se den ledingen igän. Då ropade drängen: »Se där kommer den där konan igän !» Min karl blev arg ock skrek: »Har jag inte sagt, du skall tiga?» Men det var för sent, ock drängen han blev allt sjuk. Han hette för rästen Vässbärg, drängen.
Om gastar och spöken
Vid Nybyggebro ligger det en knalle nedgraven. Se det var så, att det var en som hette Åman, som hade fått tag i honoin ock slog ijäl honom ock tog hans pängar, ock sen grävde han ner honom i mon. Ock alltid så spökade det där om kvällarna. Ock en rådde aldrig få fram hästarna förbi det stället. En var tvungen att ge sig av ock leda dem. Ock jag har väl hört dem, som har sett om nätterna, hur en karl ligger ock håller en annan i halsen, ock de skriker farligt. Det är väl allt någon vård, förstås.
Om gastar och spöken
Det finns folk som kan se mer än andra. Ock de kan se spöken ock troll ock likfärder framdragande, där en annan aldrig ser ett grand. Ock de säger, att de som är födda med segerluva, är mycket vetenskaps-rikare om sådant än vanliga människor. Ock hon där borta i Hästbron hade väl en karl som hade för¬måga till sådant. En kväll, när han gick hem med en dräng ock vankade över Sjöhultsgärdet, så fick han se två skuttrasande långa fruntimmer komma gångande. De var så långa, så de sköt upp över furu¬topparna. Supen var han förstås, så han var inte rädd till att säga det för drängen, ock han hade väl fått sig litet han med, så han ropade: »Dem skall vi ta ock —!». Men då fick han se på annat, för han fick sig en torving, så det var som ett bösskott. Ock sen var det han som blev så sjuk, så de trodde, han aldrig skulle ta sig till'. Ock hur det kom sig, så blev han väl aldrig riktigt ackurat efter den dagen.
Om bärgfrun
Fordomtima tänkte de spränga en väg tvärs igenom bärget Men när de hade kommit säxti alnar inåt, så kom bärgfrun farande. »Låt bli det där», sa hon, »för ni fördärvar ju mina sängstammar». Ock de fick lov att sluta med hela affären. Det var väl några stollar som hade kommit upp med det, kan jag tro, ock därför så kallar de det Stollahåleti än i dag. Nu är det igänrasat, men förr var det allt spöken där om kvällarna. En kunde höra, när en gick förbi, hur det smackade ock smackade som till en häst. Det var de därinne i bärget som red i klipporna. Ock ibland kunde en se en stor, vit fläck, som flög utifrån Stollahålet bortåt kyrkan. Då blev det väl alltid någon som slog ijäl sig, eller en annan olycka i socknen. Ja nu får en aldrig se hänne mer, men förr, när de sprängde, 'fick bärgbrytarna titt ock tätt se hänne högt uppe på bärgklipporna: riktigt stor var hon ock vit till färgen. Ock då ropade hon, så det rungade efter det: »Nu!» skrek hon. Då blev det alltid någon olycka då med. Men innan hon ropade, var de aldrig rädda däruppe. Jag har väl inte så noga reda på det, men förr i tiden visste de riktigt besked om hänne.
Om bärgfrun
Hon tyckte allt om masugnarna, för allt ibland kom hon fram ock stal göte. En gång var det hon ock hännes gubbe som kom neråt ock skulle försöka stjäla sig en smula göte. Bärgfrun hon gick fram till masugnen ock tog en skopa med göte, men när hon skulle till att smita, mötte hon masmästarn. »Vad heter han?» sa hon. »Jag heter Själv», sa masmästarn. Men då ryckte han skopan ifrån hänne ock snurrade hänne runt ock slängde göten i baken på hänne. Gumman hon brände sig förstås på den varma göten ock skrek: Själv vände mig, ock Själv brände mig! Den lede gubben hade gett sig av litet längre bortåt ock ropade tillbaka: Själv gjorde det, själv ha det!
Om bärgfrun
Bärgfrun hon hade väl fått tycke för en karl, ock ville lura in honom bärget. När hon fick se honom därutanför, ropade hon till honom: »Jag har för mycket blött bröd ock spad, kom ni, skall ni få med av det». — »Tack skall ni ha», svarade han, »men har ni för mycket, kan ni väl gömma till en annan gång». — »Hade jag vetat det, hade jag varit rikare kvinna, än jag nu är», skrek bärgfrun ock blev så rasande arg ock smällde igän bärgdörren efter sig. Sen tror jag aldrig de har sett till hänne mer.
Om bärgfrun
Jättefolket ock trollen de gick fram ock ville förgöra ock ville byta sig till barn ock gav sina igän. Det var en piga som gick ock harvade ock hade ett barn, ock så sa hon: »Mjölka den broka, mjölka den grå, ge lille att dricka, hornet ligger i busken». Ock när de hade gjort det, så på kvällen kom trollet fram ock ville ta ungen. Men då kom pigan ock skulle ta reda på sitt barn. Då kom trollet fram till hänne ock ville ha det. »Ja vänta lite», sa hon, ock så pussade hon barnet. Ock då hade trollet ingen makt med det.
Om bärgfrun
Hon var väl framme ibland, den leda gumman, för, att stjäla både ett ock annat för bärgbrytarna. De hade en gruvstuga i Mjölnarebacken. Ock där kunde hon komma in om kvällarna eller nätterna ock låna bröd. De som då lurade sig till att få titta på hänne, kunde tala om, hur hon stod där ock nappade ock nappadel i kakorna. För se hon var väl tvungen att titta efter, om de hade vippat av något av degen, när de kavlade ut kakan. Ock de nippade de dugde inte för hänne. Ock det slog då aldrig fel, att hon förstod sig på nippingen a.
Om bärgfrun
Bärgfrun hon var inte till abbas med, hon. Min karl var på hemvägen en kväll, ock som han gick förbi Stollhålet, så stupade han ock drösade ikull. Då började det skratta, så att det rungade i klipporna. Han blev arg, förstås, ock tyckte: »Skratta lagom, du, din leding», ock så svor han väl en värs, kan jag tro. Men det hade allt varit likare att tiga, för efter det blev han alldeles vild ock såg varken till höger eller vänster, utan gnodde på som en stolle, rock inte råkade han hem på hela natten. Men när solen gick upp på morgonen, kom han till sig igän, ock då var han kommen här förbi Hästbron ock långt ner på Sjöhults ägor.
Om jättar
Det var ett ställe de kallade Kungsskogen nere vid Vättern. Ock där var det ett bärg som de sa att det bodde jättefolk i fordom tider. Ock jag hittade ett hål ock gick in, ock det var ett rum, som var så stort som en gång till det här. Ock det var som en bostad. Ock så var det som en hund, svart ock led. Ock en jätte vet jag då om, som höll till där, ock det var han som la öni. Han stod på stranden ock tog en torva ock sa: »Där skall det bli bebyggt». Ock den jätten han lede inte, att klockorna3 gick. Så han för¬sökte slå ner dem. Ock han slog ner Månsarps klocka i sjön. Han var så stark, så han tog en sten så stor som så, avlång, ock kastade från Vättern ock hit till Tranhults gärde.