Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar.
Det var i Läppared som en bonde fick höra två gastar, som slogs. Rätt vad det var kom den ene gasten fram till honom - det var min morbror - och sa: "Sågs du huru jag gasta´n ?" "Ja, gastan mer!" sa morbror. Då sprang gasten fatt den andre och de slogs igen. Morbror sprang in och stängde dörren efter sej, och strax efter slog det till i dörren. Han trodde det var den gasten, som han inte hade talat med. Var det så att någon schäckte efter gasten, kom gasten och gav honom en örfil. Kunde man koma in på en kyrkogård, var man fredad för honom. Hade en gast satt sej på lasset, skulle man gå fram och tit- ta genom betslet vid ögonen på hästen, men skynte man sej inte då, fick man en örfil. Då blev man var vad det var, och då gick gas- ten av och blev borte. / Gasten var spöke efter en sådan, som inte hade kommit i vigs jord.
Om jättar
Förr i tiden, när jättarna regerade, var inte kyrkoklockorna kristnade, ock därför så tog ofta dålighet vid dem. Det är väl en klocka Månsarps sjö, ock hur många det är som ba försökt att ta upp hänne, vet jag väl inte. Men de har aldrig rått med att tiga hela tiden, ock därför så har hon alltid gått ifrån dem. Sandberg han var med en gång ock skulle ge sig på det, ock de hade haft upp hänne ända i jordbrynet. Ja, det är väl fler som har haft upp hänne så långt. Men då var det en som ropade till. Det var väl inte mycket han sa, men klockan rök ifrån dem, så det var lycka, att inte karlarna följde med. Så hon ligger allt, där hon ligger. En sådan är det väl i Byarum med.
Skam och pigan
Ock en annan gång var det en piga, som hade fått barn, ock hon ville kasta. in det i ugnen. Se det var skam som hade lockat hanne, att hon skulle göra det. Men så var det en dräng som sa: »Nej», sa han, »vi skall pussa barnungen först». Ock då kysste hon ungen. Ock som hon gjorde det, så kom skam ock slog till så farligt i bastu¬väggen, för nu hade han ingen makt mer.
Om gastar och spöken
Jag har väl aldrig tuff rädd för gastar eljes, men en gång blev jag då riktigt rädd. Jag hade arbetat i Granarpskogen åt en bonde. Han hade gett sig av före, ock jag skulle väl komma efter hem till honom ock äta. Det var mellan 10 ock 11. Det var så beckande mörkt, så en säg inte näven för sig. Jag grundade väl inte på något, men som jag gick förbi Körsbärget, kom det stickande något ock skubbade till mig på sidan. Jag tog tag i det med näven, ock då var det som en karl med bindtröja. Men då rök det bort så kvickt så kvickt. så. När jag kom fram, sa jag aldrig ett ord, för det är aldrig bra att tala om sådant samme kväll en ser det. Men gumman hon tyckte väl. jag såg lite konstig ut, ock frågade: »Vad är det med dig i kväll, Petter?» Då rådde jag inte bärga mig, så jag talade om det. Då för¬stod de, att jag hade sett ägogasten. De hade sett honom många gånger, ock bonden själv kunde se honom på ljuse dagen. Eljest är det inte många som rår med se sådant om dagen. Han sa, han brukade gå där ock vanka, rätt lik en annan karl, svart¬klädd ock med stora träskor, ock han sa aldrig ingenting. Han hade väl förstås flyttat ägomärken, när han var i livet, ock blivit tvungen att gå där sen. Men aldrig hade jag något ont av det, att jag talade om det på kvällen. Men hade jag sagt något till honom, hade jag nog fått mig en torving'.
Om gastar och spöken
Jag var dräng förr i tiden hos en bonde i Sandseryds socken. Då var där en kyrkoherde, som hette Västberg. Ock han hade allt litet medgöra med den onde anden. Han var motig vid hustrun ock barnen sina. Jag hade väl aldrig något ont av honom, det lilla jag hade med honom att göra. Ock när han var död, stod han lik i sakristian. De brände ljus för honom, men det var stopp att få det att brinna. Långt fram på kvällen slocknade de, ock det var ingen som torde gå in ock tända på dem igän. Då sa min husbonde till mig: »Du, Petter, tör väl inte gå ock kliva över honom ock tända ljusen?» Jag har aldrig varit rädd för spöken, så jag satte upp med honom2, att jag skulle göra det. Om jag gjorde det, skulle jag få två riksdaler; men rådde jag inte med det, skulle jag ge honom fyra. Jag' körde till ock gick in, ock stalldrängen han ställde sig utanför kyrkodörren. Ock jag såg ingenting till. Men .det var ett farligt göra att få eld på ljusen. Men när jag var kommen ut igän ock hade låst till kyrkdörren ock gick bortåt, så fick stalldrängen se kyrkhärren själv komma springande efter mig, ock ropade till mig: »Spring, Petter ,eljest klipper han dig!» Jag blev väl rädd förstår sig ock la benen på ryggen. Men inte såg jag något, ock inget gjorde han mig. Men innan prästen var kommen i jorden, blev det aldrig någon ro i prästgården. De kunde då aldrig på något vis få dörrarna till att vara stängda, för de sprang upp gång på gång. Ock prästfrun ock barnen blev alldeles blånupna. Men när han var bliven begraven, var det aldrig någen som hörde av honom.
Utan titel
En jägare var ute å jaga i socknens skogar. Till sist träffa han en märklig fågel som han lade an på och skjöt. Vid närmare påseende fick han se, att det var tuppen på kyrkans tak han skjutit.
Spöken
Berättaren är uppfostrad i Småland. Vid tiden för digerdöden fanns endast en person vid liv i Ödestugu socken. Dett var en flicka. Hon blev sedan gift med en ung man från en grannsocken. Och från detta par härstammar den nuvarande sockenbefolkningen.
Tomten som dragväsen
I Lekaryd Djuragård höllo sig förr i verlden några Tomtar, som drogo till gården, så der alltid var god råd och drygsel på allting och ladorna höllo sig så fulla så folket lyktade inte att tröska den gamla säden, förr än de skulle till med att skära den nya. Bönderna der i gården blefvo på det viset rika och förmögna; men det var ingen som rätt visste huru det gick till att allting räckte bättre för dem än för andra. Hände sig så att der kom på gården en bonde som inte kunde bära sin lycka utan blef högfärdig öfver sitt välstånd. Han hörde grunkas både ett och annat om tomtarne som skulle hålla sig i hans gård, och tänkte det vore roligt få veta huru dermed kunde vara. Han lade sig så på vakt om natten i ladan. Som det nu led framåt midnatt, fick han se tre små, små gubbar, mörka och fula, med små röda topp-hättor på hufvudet, komma dragandes in genom dörren, hvar med sin börda på ryggen. Men den främste som kom hade tre sädes-necker att bära; den andre hade två, och den efterste hade bara en, likväl pustade han tungt och lät som vore han mycket trött. Då hade bonden inte bättre vett än han ropade : "ja, du må väl päsa (pusta), du har väl så mycket att bära!" Härvid vände den äldste tomten sig om och svarade : "tycker du vi ha burit för små bördor hit, så skola vi bära stora hän". Och dermed gingo de sin väg. Men ifrån den stunden hade bonden ingen hell hvarken med kreatur eller annat, trösket blef inte drygare än att det väl var lyktadt till jul, och bonden hade snart bondat ut så att han fick gå ifrån gård och grund och dog som en fattig man.
Tomten tröskar
Tomtarne vilja inte att man ger akt på dem, eller eljest oroar dem under deras arbete. — Det var på en gård att der blef mycken säd och mycket att tröska; men sällan var det någon som "trask". Men för hvar qväll satte husmodern ut tre smör-påsar på log-pallen. Så var det en karl som undrade huru det kunde vara och lade sig på försåt på slinnet. Då kommo der om natten tre tomtar, en gubbe, en käring och en liten here, och begynte draga fram säd och tröska och rista upp och arbeta så flitigt hela natten. Allt låg karlen och såg på. När det så hade varit en stund, sade karlen : "Ja så, nu ser jag huru det står till!" Då blefvo tomtarne missnöjda och sade: "ja så ligger du der? Om vi förr ha dragit till huset, så skola vi härefter draga härifrån". Dermed gingo de sin färde. Men efter den dagen vek välsignelsen ifrån gården, och aldrig spordes det mer att någon halp folket med att tröska säd om nätterna.
Troll
Min farfar hade en gång varit i Kristianstad och det blev sent innan han kom uppåt mot hemmet i Fälhult. Det var på sommaren, natten var vacker och,han tog sig icke så brått. Rätt som det var fick han se. ett stort lysande .kbot rulla framför hästen. Han fick genast för sig att det var ett troll, varför han höll in hästen, men det märkliga var, att hur mycket han än saktade, lika mycket saktade trollet av. Men rätt som det var kom en blixt och slog till detta, så att det blev fullkomligt förintat. Farfar tog mod till sig och gick av vagnen för att se., men det syntes icke ett spår efter klotet.
Sägner om kyrkklockor
Det var ett bergtroll förr i tiden som var hemma neråt Västervik till. Hon var så arger, när hon fick höra kyrkklockorna i Västervik, så det kom för henne att hon skulle slå ner kyrktornet. Hon plockade förklät fullt med sten, och så gav hon sig iväg, men när hon hade hunnit fram till en bit hitom Västervik, sprack förklät, så hon hann aldrig kasta nån sten. Den största stenen ligger kvar på en sandmo än i dag.
"Gubben i Svaveltorp" - Kontrakt med den lede
Stortjuven Asp bodde i Rumskulla för många år sedan När han dog, bodde han i Sund, och när jag gick i skolan, bodde han i fattigstugan. Jag frågade, om han inte kunde lära ut sina konster åt mig. — Jo, sa han, men jag tror inte du tål'et. Men tror du dä, så ska du gå tri varv ansyls runt körka. Och så talade gubben om, precis hur det skulle gå till. Samme sak ska du göre tri torsdagsmornar, å när dä ä gjort, så kom ihåg, va ja sä'r nu! Om du får si e märr som föler ute på marka, så ska du si, att där växer ett venstrå högre än di are. Dä strå't ska du ta öpp. När du har gått dine varv kring körka, ska du ta hål på ett ringfinger, så att blo kommer ut. Venstrå't ska du blöte i blo'n. När du kommer te körkdöra, ska du sticke in dä i nyckelhålet. Då får du si den du vill tale mä, för då viser sä själve farbror i Elltorpet, å sen får du nog vete resten. Vem Aspen hade till hjälp, det visste alla människor. Men det måste också erkännas, att han inte bara gjorde elakheter. En gång var han hos nämndeman Johansson i Lövåsa i Sund och öppnade en byråklaff. Nämnde. man hade tappat nyckeln, talade han själv om, och därför hade han bett Asp att komma och öppna klaffen. När Aspen kom dit, la han handen över nyckelhålet, och då flög klaffen upp av sig själv. Han var nog inte så dummer, gubben. Och inte hade han nån dålig hjälp heller.
Hästar och trollkunniga kuskar
Vid Graby i Sund fanns en kusk som hette Johansson. Han kunde en hel del konster. När herrskapena skulle ut och åka, ville han alltid vara först att köra fram och hämta. Kamraterna tyckte förstås illa om att han alltid skulle vara först. När Johansson en gång kom för att sela på, hade de andra knäppt sönder hans selar, för att han skulle bli efter. Han såg, hur det var fatt, men han låtsades om ingenting och gjorde sig ingen brådska. När de andra var klara att ge sig iväg, kunde de inte få sina hästar nr fläcken utan hade bara att vänta. När Johansson också var färdig, sa han: vill ni följa med nu, så åker vi. Då först förmådde deras hästar röra sig ur fläcken.