Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar.
Gastar hojade. Jag hörde i min barndom en gammal gumma, som berättade, att här var så mycke gastar. "Det är när någon har blivit mördad, så när liket har legat begravt i sju år, så vänder det på sig och blir gast," sa' hon. Dagstånd okänt begrepp. Men "de ble krammade."
Gastar
Gasten visade sej i Hult. En gumma från Nola Hult mötte honom; då var han som en vanlig karl, men rätt vad det var växte han, så han tydde långt över skogstopparna. Gumman blev sjuk. Hon andades in rök av tre fosfortändstickor och gick och la' sej. Blev de bra till nästa dag efter det, så var det gasten, de råkat ut för.
Husdjur
Om en ville ha tur med kreaturen, skulle en sätta stål över dörrarna till lagård och stall. Det skulle vara eggjärn: bordsknivar, gamla liar o.d. En död fågel gjorde samma nytta, men då skulle det vara en uggla eller en hök. På själva herrgården Rustorp satt en uggla över stalldörren så sent så jag minns det.
Gastar
Det var en gång för tretti år sedan jag gick över Söttersbo skog. Jag hörde det hoade några gånger, och jag hoa' igen, för jag trodde det var folk. Det kom närmre och närmre, och till sist hoa det ända in i örat på mej, så jag trodde örat sprack. Jag såg inget Men jag blev så sjuk, så jag blev liggande i skogen till på morgonen. Då gick jag hem. Det var gasten. Det var en gast, som gick i skillnaden mellan Unnaryd och Mulseryd och hoade om nätterna och sa' märkenas namn. Han hade svurit att han stod på si ega jord, hade tagit jord i sina skor. Han fick springa i skillnaden, när han var död.
Gårderå
1 Det var en Enka Fia i Västra Lundh som var både läkare och barnmorska. Hon hade en Rå som bodde där. När statarkäringarna skull få barn, väckte hon Fia. "Opyr nu, Fia, nu skall käringen få en pojke eller flicka!" Iblan var det någon som skulle dö som Rån talade om. Så en natt skulle flickan ha en pojke hos sig. Men när han skulle lyfta bort särken på tösen, fick han en örfil av Rån så att han ramla ut på golvet och blev rädd och sprang hem till sin mor Kristin i Berget. Enkan Augusta Karlson hyrde en kammare av Fia. Hon skull ha hem till sig skomakare Byrom hemligt en natt. Så fort han lyfte täcket och skulle lägga sej hos Augusta, fick Augusta en örfil av Rån, så hon dånde. I förskräckelsen sprang han Byrom ner och väckte Fia. Men han hade en skjorta som var alldeles för kort. Ock Augusta flyttade med detsamma till åkare Färdig. 2 Fias tös tog plats på ett brukshotell. Första natten väcktes Fia av Rån med orden. Nu blev tösen med barn och barnet födes den 8 februari och du skall kalla henne Dorotea. Han har havt 3 töser på en gång, men din tös skall jag taga så hon blir hans hustru. Det blev hon också.
"August på Granet". En blind som hade "ögonen"med sig.
August Jonasson, Rataryds by Angelstads socken, Kronobergs län, hade varit blind sedan han var 30 år. På grund av att han alltid vistas inom socknen, kände han vägar och gårdar, att han sedan på egen hand kunde vägleda sig långa vägar, till och med att han ensam gick den en mil långa vägen till Ljungby. Man skulle svårligen tro, att en blind människa skulle kunna vara så oberoende av andra människors hjälp, som August på Granet. Han var en stor biodlare och hade haft bisamhällen "till hälftens" ute i väl tio kyrksocknar, dit han i tur och ordning begivit sig för att skatta bina. Hans mäst anlitade handtverk var att slakta får och lamm samt uppköp av vilt. Han gick ofta från hans hem belägna Ljungby, där han uträttade alla ärenden, för sig själv och andra, till och med bankaffärer. På penningar kunde ingen lura honom. Unnens marknad besökte han ständigt, där han sålde hudar, ull och honung. En gång hade August slaktat en bock och ett får, vilket han transporterade i en kärra till Ljungby. En slaktare där, ville köpa ett får av August, han svarade att han fick ta vilket han ville. Slaktaren tog bocken som han genast styckade och sålde ett stycke till en finare familj i köpingen, men om en timme fick slaktaren bud från familjen, att detta kött kunde de ej använda. Man kan tänka sig slaktarens förargelse att tänka på att han låtit lura sig av en blind. Han hotade August med att han skulle stämma honom. "Det kan du ej göra, ty du ser och jag är blind, och jag sade dig att du fick ta vilken av kropparna du ville". Det mäst egendomliga med mannen var emellertid hans förmåga att kunna vägleda sig. Han rörde sig lätt och säkert på vägarna, men stannade omedelbart framför varje grind som stängde vägen. Han påstod att han kunde märka det på luftdraget. Ännu underbarare var, att han kunde ta sig fram på sjön. Vid ett tillfälle var han jämte två andra personer ute på Bolmen. Det blev en sådan ogenomtränglig dimma, att de två seende inte visste åt vilket håll de skulle ro. August satte sig vid årorna, och aktgivande på huru vinden strök fram mellan holmarna rodde han båten säkert till den gamla, välkända landningsplatsen. En gång med sina båtfärder hade han misslyckats. Han hade varit över någonstädes i Odensjö socken och skulle på lördagskvällen träffa ett par bekanta, i vilkas sällskap han skulle återvända över Bolmen. Natten var emellertid så mörk, att ingen av de två hade lust att följa med, utan båda föredrogo att stanna kvar. För August på Granet var det ju emellertid lika mörkt natt som dag och som han satte sig för att vara hemma på söndagsmorgonen, gav han sig ensam iväg. Men det började blåsa och bli rätt svårt väder, så att till och med August gjorde anstalter för att gå i land och draga upp båten. Men det var bara en liten gyttjig holme, han kört upp på, och där var djupt vatten på andra sidan så att han blev bra våt. Han fortsatte att staka sig fram, då han kände, att han var nära land. Men han blev till sist fast i en annan vassrugge varifrån han inte kunde komma lös. Våt var han och måste stampa i ekan av alla krafter för att hålla sig varm. I en stuga intill stranden blev man tidigt på söndagsmorgonen överraskad av att höra någon hålla på med tröskning. Det märkliga fenomenet skulle ju undersökas, och då fann man August på Granet stampande i ekan blott några tiotal meter från det vanliga landningsstället. Det berättas många historier om den blinda på Granet, han var ett original, ett fenomen. I alla hans affärer var han synnerligen klyftig att lura folk, att alla som gjorde upp affärer med honom måste verkligen ha "ögonen" med sig. A.S. A. Steijertz, Grimstorp. Får meddela, att av nämnda original: August på Granet, har undertecknad fotografi av.
Offerkastar
I vår socken finnes en offerkast. Den är belägen på Norregårds ägor alldeles vid sockengränsen mot Dänningelanda. När man far västerut mot Dänningelanda där vägen går genom tät skog finnes på vänster hand en grop, allmänt kallad "knallahåla". Det säges att en knalle där för långa tider sedan blivit ihjälslagen och nergrävd. Sedan började man kasta där, för längre tillbaka sedan kastades pängar och knivar och dylikt, sedan blev det småsten och kvistar, slutligen bara det senare. Ibland kunde högen bli så stor att man måste bränna den, men detta måste ske på platsen, intet fick bortjöras därifrån. Det bringade också olycka att taga bort den minnsta kvist därifrån. Om man sade något när man kastade visste inte mina sagesmän, de hade då inget sagt fastän de kastat, men det var bara en gammal vana och för att det brukades så. Kastandet upphörde för omkring 25 eller 20 år sedan. Vid den tiden hade en del ungdomar börjat på skämt draga dit stora grenar och hela enbuskar. Varför man kastade? "Jo, det var för att det inte skulle spöka där." Om endast en i ett sällskap skulle kasta eller alla, ja det var som det föll sig, likaså om det skulle kastas både vid bort- och hemfärden. Men tydligen har det varit regler för allt detta. Men spökade gjorde det i alla fall vid knallahåla. Men det kanske var sedan man slutat kasta. Efter mörkrets inbrott voro alltid hästarna rädda där, när man åkte förbi. Jag har själv en gång åkt där förbi en natt, och det var med nöd hästen kunde fås förbi där, han stegrade sig och ville bara tillbaka. Numera kan denna plats inte lätt säkert särskiljas från omgivningen. Enligt en annan sagesman, bördig från den trakten finnes det en offerkast mellan socknarna Öhr och Öjaby. Även här har man för länge sedan slutat att kasta. Den lär ha uppkommit på platsen för en hemsk olycka. En kvinna var en gång för långa tider sedan vid Öhrs kyrka i julottan. Som hon satt där började hon känna sig sjuk och som hon snart väntade ett barn ansåg hon att det var bäst hon sökte sig hem. Hon gick, och gick ensam. Men hon hann aldrig hem. Hon blev överfallen av vargar och uppäten. Man hittade rester av henne i snön sedan. På denna plats blev sedan en offerkast, där man kastade mynt, saker av stål, sten och kvistar. I Öjabytrakten, ej långt från Wäxjö har också funnits en kasthög. Den låg på den plats där en flicka en gång blev överfallen och ihjälbiten av några jakthundar. Jägan, som säges ha hetat Göte tycks inte ha varit utan skuld, han grävde då ner henne för att dölja ogärningen. Men allt blev upptäckt, och hans nacke fick falla för bilan. Han lär vara den siste som avrättades i vår bygd. På denna plats, där man fann den döda flickan började man sedan kasta, en kasthög uppstod som dock nu, även den, för länge sedan är glömd. Att man kastade vid bautastenar, forngravar, kyrkogårdar eller på andra liknande platser har ingen här hört talas om. Att genom ett kors eller något annat märke markera en dödsplats tycks ha varit brukligt förr. Man kan även sluta sig till det genom ett exempel. För några år sedan omkom en person genom olyckshändelse i en skog. Någon av de gamla i byn föreslog då att man skulle resa ett kors på platsen. Det hade brukats förr. Men det blev ej av, den dödes anhöriga önskade det ej. Några andra slag av kasthögar än de nämda äro inte kända i vår ort.
Drakar, ormar
Drakormar såg de förr. Det var en strykare, som slog ihjäl en på Dumme mosse och hängde upp den på gränsmärket mellan Tveta och Mo härader. Han hade huggit sej en ale-val, för ale var blodträ, och slagit ihjäl drakormen. Häradsborna tog med en båtshake och putte ner drakormen i en grop, som de hande grävt i mossen. Ormen var flera alnar lång, sa' far. På Nyrörs mosse var en orm med huvud så stort som ett kalvhuvud, det var en drakorm. Som barn såg vi en vit och en svart orm i sällskap; då skall draken inte vara långt borta. Draken kunde flyga och spruta eld. Hjulormar slog sej i ring och rullade som hjul och förföljde folk. Tomtormar ville de inte döda förr. De gav dem mjölk. Det var tur att ha dem. De höll sej mycket i risdynger och la' sina ägg. En piga satt och mjölkade och rätt som det var, så somnade hon. Det var folk, som gav akt på, att det kom en orm ur munnen på henne och drack mjölk ur mjölkspannen, och se'n rann han in i henne igen. Han kunde söva henne, så ofta han ville rinna ut. Och i Värnamo var det en piga rätt nyligen, som hade fått en orm i sej. Den som slår ihjäl ormar, får inte göra annat än slå ormar. Ormhövdingen – det var detsamma som draken. En knekt härifrån och en gubbe från Rösjön vid Häljabo var ute och ljustra. "Här ä en gädda", sa knekten. "Hugg då, Rapp!" sa gubben. "Nej, kom och se på henne!" sa Rapp. Det var en gädda stor som en timmerstock. De tordes inte röra henne.
Vattenväsen
Vid en älv voro några karlar med båtbyggnad sysselsatta, då de i solnedgången fingo se tre hattklädda damer promenera på stranden och fortsatte ut i älven. De gingo med strömmen och sjönko sakta för varje steg de togo tills endast några bubblor syntes krusa vattenytan där dom försvann.