Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar
65. Gasten han skrattade i skogarna. Där han var, skulle det vara något mördat, för där blev det en gast. Jag har hört gasten.
Rindöfrun
Meddelaren hade hört mycket talas om Rindöfrun, särsk. av sin gumma som var ifrån Stäket (väl=Stegesund). Själv hade han bara sitt henne en gång, och det var nu (1908) för 21 år sedan. Det var kl 11 en höstkväll, som han kom nerifrån […] och upp på vägen strax ovanför doktor Jensens villa. Det var nog mörkt men när han kom upp på vägen, såg hjan alldeles tydligt för sig. Och då kom det emot honom på vägen ett mycket fint klätt fruntimmer. Hon var klätt i helt svart. Vår man hade ordet uppe i [...] och tänkte hälsa, men kom sig inte för. Han tyckte det var besynnerligt att ett så fint fruntimmer gick ensamt ute vid den tiden, och när han så vände sig om efter henne och såg att hon med ens var försvunnen, då förstod han, att det var Rindöfrun han hade sett. Men sen hade han inte sett henne, och han trodde knappt, att någon annan hade gjort det häller. Hans uppfattning av Rindöfrua tyckes vara, att hon var en vålnad. (Efter Karlsson i Petersberg på Rindö, småländing, men bosatt på Rindö sedan 39 år tillbaka.
Om Skogsfrun
Det var en gubbe, som hette Ekstedt. Han var ofta borta i skogen och sköt, och han berättade, att det då ofta hände sig, att han fick se skogsfrun. Hon kom fram till honom och smekte pigan, och om man då höll sig väl med henne, så kunde man få lära att skjuta, och man kunde få skjuta så mycket som hälst. Men när då Ekstedt inte ville ha med henne att göra, så vände hon sig om, och då såg hon ut alldeles som en trasig gammal stubbe, fastän hon förut sett ut som en riktigt fin människa.
Rindöfrun
Några flickor, bland dem fru K. i Rindöby (en omkr. 60 år) som själv berättat det, voro en gång ute i skogen och plockade bär el. ngt sådant. Då hörde de hur det var någon inne i skogen som predikade med högan röst som en präst. En tid efteråt kom det en präst och köpte en tomt där i närheten. Då förstod man, att det var Rindöfrun som varit framme och varslat om prästen (Kanske tänkte man sent av att prästen på ngt sätt stod i förbindelse med henne) (Efter gårdskarlen hos fru K., född o. uppvuxen i Näs i Bro hd men de senaste 11 åren boende i Rindöby. Han var dock själv ej "troende")
Den arbetsgirige bonden
Det var en bonde i Tengesbo som hette Lars Ersson som var så arbetsgirig, så han höll kvar sitt folk längre än andra och ville att de skulle arbeta till sena kvällen. Så var det en kväll som han hölls och plöjde och det var närapå mörkt. Då fick han höra det ropa från Peters klack: "Jo, jag ska koka Lasse Långomlår, som inte går hem då de andra går." Men då var han kvick att köra hem. Och sen dess hade han alltid vitlök insydd i byxlinningen för att inte trolla skulle ta'n, sa han själv.
I förbund med hin onde
Per Janssån i Långjale hadde en atånskilling (18-sk), sån an fått åv en "härre" i Ståkkhålm, såm an int kunn hi åv me fast an kasta bort n många gånger. Han hadde en svartkônstbok me. Han hadde allti tur i sina stolsaffärer. Hin onde tog en te sist. På slute kunn an int håll på me nå annat än jör stokör å sänn an dag jekk an ijänn å rörde åm i sina stolsvärtjibitär i tatji i stögd-stun om nettren så att int fattji fekk söva i fre.
Eldsken
På den tiden när Nilsson i Roteberg for å fria, såg han en natt någe besynnerligt. De va en ljus sommarnatt. När han kom ett stycke från Nyby gård, feck han si att alla husen stog i ljusan låga. Hela gården såg ut att brinna ner om en liten stund. Han skynda sej dit för att hjälpa till att släcka. Men när han kom fram fanns ingen eld nånstans, och ingen människa syntes ute. Han tyckte de va konstigt, men förstod, att han sitt i syne. En vicka efteråt brann Nyby gård ner.
Prästen i Weckholm
I Weckholm (Veckholm) hade dom på en tid en präst, som var så stark i tron, så han kunde läsa ut Den Onde och läsa levande människor ner i jorden. Dom sa, att de spöka på Ekolnsunds (Ekolsund) slott. Där fanns ett rum, där ingen kunde vara, för där höll Djävulen till. Då skicka dom bud på prästen i Weckholm för att få hjälp. Prästen kom. Han hade en syl me sej. Han geck in i spökrummet, tog fram sylen och borra ett hål me den i blyet, som satt omkring en fönsterruta. Sen befallde han Fan att krypa ut genom de där lilla hålet och aldrig komma igen i det där rummet mer. Djävulen måste lyda. Alla hörde hur han jämra och kved när han skulle krypa genom de där lilla hålet. Men ut kom han. Och han hördes aldrig av på Ekolnsund mer.
Kommentarer rörande den språkliga beteckningen
Vid upptecknandet av föreliggande samling folkminnen har jag i de flesta fall försökt att i viss mån följa berättarens språk. Helt har jag ej kunnat göra det, då ju socknens dialekt förut var mig främmande, och min uppgift var icke att studera språket utan att insamla så mycket traditionsmaterial som möjligt. Trots att språket i Uppteckningarna således ej kan hålla för filologiska krav i detalj så har jag dock ansett att berättelserna i detta skick förmedla kunskapen om traktens särprägel på ett helt annat sätt än om de transponerats om till riksspråk. Om uppteckningarna således icke direkt kunna användas som språkligt material, så kunna dock de termer, som särskilt markerats med halvstrexning, tjäna som utgångspunkt för kompletterande filologiska undersökningar. Upsala i dec. 1949, Ella Odstedt
Staffansgossarna
Förut så gingo Staffansgossarna ikring och sjöngo, och när de då kommo till en stuga, så var det brukligt, att de skulle bjudas på traktering och då blef det ofta så, att de fingo för mycket i sig och blefvo mycket bullersamma och bråkiga. Men så hände det sig en gång, när de voro ute, att en karl kom ridande med i deras sällskap, som hade en hästhof i stället för en fot, och sedan den dagen uppträdde inte mera några "Staffansgossar".
Ser en karl gå in i kojan – ingen där
Men ett tro ja. Ma va sö i Tännån och ångle och det var en koja, där vi skulle ligga på natta, och då vi gick dit, och det var bara en 50 meter ifrån, så såg jag en karl, som reste från sej metspö mot kojväggen och gick in i koja, och jag trodde det var nån annan ånglar. Vi såg-en bägge två. Men då vi komme in i koja, så var e ingen där. – Vad tror ni det var? – Ja vo som vet dä! Koja var på Gammel-Tängvolln, och det har vöre skrömt där (Med "skrömt" menar man här uppenbarelser av underjordiska o.d., ej spöken.), så dom gatt slut opp vara där.
Skogsrået skyddar tjäder och orre
Det var en som hette Kristian Salmonsa(?) somvar ute och jaga och fick si det satt en tedur oppi e tälle. Och han skôt, men tedurn satt kvar. Och han skôt, så det vart e hôl, så han såg dajen genom-en, men han satt kvar. Och det var ôrrlek fram på Ystersjön – det är ôrrlek där än i dag på vårorn – och det var en som var ute och skjute, och det kom fullt vä ôrra, och han skôt så han skôt hôl på dom, men ingen feck-en. Jag vet inte vad det var. Men dom ha sagt skogsrå skydda dom.
Om tomten
Jag hörde att långt tillbaka så bar dom gröt till tomten på julafton. Det var en som kom in i stalle en gång, och då fick han se en liten gubbe, som hade röluva, som stog i vendôge (gödselgluggen) i stallet. Men då försvann han. Det skulle vara bra att ha tomten. Hästen trivdes, där han fanns.