Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Påsk
Dagarna i dymmelveckan: svarta månda, vita tisda, dömle onsda, skär torsda, långe freda, påska lörda. Före påsk sulle di kôrsa ôver alla dôra (dörrar). Dä jorde min far sum ja minns.
Påsk
Di påstod från N. Finnskoga att det skulle finnas käringar där som kunde konsten att flyga. Det var ”trollhäxor”. På ett ställe hade det kommit en getabock upp på bodtaket om långfredagsmorgon. Han låg rätt över kammen och var alldeles medtagen, när de fick se honom och tog honom tillvara. När de kom att se efter, så var ullen bortklippt runt om halsen. Det var en trollhäxa som hade lämnat honom där. Detta var under min uppväxt.
Påsk
Det var farligt att kasta ut ben, t. ex. en kolägg el. dyl., för om ett kreatur kom å gick över det, så kunde det få ont i benen eller bryta ett ben. Å inte är det bra att tälja stickor om skärtorsdag, så att de blir liggande ute på backarna, för om nöta kommer å trampar på sådana så kryper märgen ur bena, så att di får ont i dem.
Påsk
När det blev långfredag fick en inte äta mjölk å gröt. Om en åt detta så fick en ”knölar” på kroppen. Först om påskmorgonen skulle vi upp å ta kaser från vedbacken å kasta upp i skorsten. Då skulle en få tur med allt.
Påsk
Om påskkvällen har de tänt upp eldar här i Sunne, men det tror jag aldrig, att de har gjort i Ekshärad. Här håller de på med det än, och så skjuter de påsksmällar, men det har de ju gjort i Ekshärad också. Både eldarna och skjutningen är för att skrämma bort trollkäringarna, för de var ute den kvällen. De brukade sätta kors på insidan av lagårds- dörrarna också, för att de inte skall komma in där. Sådana kors har jag aldrig sett, men pappa har talat om det, och han hade ju sett dem.
Påsk
Dagarna i påskveckan: Askmåndag, fläsktisdag, dimmelonsdag, skärtorsdag, långfredag och påsklördag. Det var särskild mat då nästan varje dag, på lång- fredag lutfisk och på skärtorsdag ärter.
Påsk
Det var en gammal gubbe i Gunnarskog som var mycket skeptisk. Om man täljde på någonting, så att det blev kaser på mar- ken efter kl. 12 på dymmelonsdags middag, så skulle man komma i olycka för hela turen. Om någon ko eller annat djur kom och trampade på en sådan kesa (?) så skulle hon bli halt eller på annat sätt sjuk. Han hade för sig att dymmeln gick in kl. 12 på onsdagmiddan i påskveckan.
Påsk
På påskafton var trollkäringarna ute. Då sköt de med bössor o mindre kanoner. Käringarna var uppe o skrapade på kyrk- klockorna o så hade de sopa o raka. Påskbrev skulle man också rita i alla fasoner. Och så gjorde de en påskkäring o ställde in i husen om de kunde, på den var då en väska med brev / till alla i hela huset. Här i Averstad gjorde flickorna en gång en påskkäring åt drängen av sina egna kläder, han tog den o dansa- de med den först o ställde den vid stöttan o spisen, o nästa dag brände han upp den o ett halmkärv.
påsk
På långfredagen om morgonen hade de den se- den, att de skulle ge varandra långfrädasris. Om det fanns någon gammal agg till någon, så passade man då på att tukta honom. Man piskade varandra med enris. Men det kunde gå alltför våldsamt tillväga ibland, så att det rent av blev rättsligt efterspel. Det var inte så roligt att försova sig den morgonen. Man försökte allt att komma upp i tid. Namn på dagarna i påskveckan: kôrvmåndan, fläsktisdan, askonsdan, skärtosekdan långfrädan, påsklördan. Påskkäringarna for på lördagskvällen och kom tillbaka på påskdagen om morgonen. För att skydda sig för dem korsade man över dörrar och vissa saker sköt man över. / Påskbrev sprang man med i mina pojkår. Det var om påskkvällen långt efter skymning- en som man listade sig fram med dem. Man gick aldrig in i stugorna med dem utan man kastade dem på trappen eller in i gången. En del skrev så förargliga påskbrev, så att de kom- mo ont åstad. Man ritade käringar och gubbar i olika fasoner. Jag mins några av de bättre rimmen, som man brukade skriva på påskbreven. Förlåt mig du lilla, jag skriver så illa. Min penna är sprucken, och jag är drucken av sur kärnmjölk. Vill du veta mitt namn, så får du leta i botten på en spann. Hej hopp i väder och i vind, / när min vän skall jag in. Om du smörjer väl, så rider du fort, men akta dina ben för stockar å sten, för då blir du halter å "tuller" som en valter, å då blir du ej gift i hela din tid. Man brukade sätta fast hönsfjädrar i bre- ven. Det var en fru och hennes dotter på Brunsberg som hade forsenat sig, så att de inte hun- nit hem i "rättan" tid på morgonen. De möt- te en gubbe på vägen. De tilltalade honom och sade honom, att om han omtalade att han mött dem på påskmorgonen, så skulle det inte gå lyckligt med honom. Då talade han om det för en stor gran. Den granen torkade ned.
Troll
Källmo är en gård söder ut här i socknen. En hustru där hade fött ett barn, o när barn var nyfödda skulle de alltid ha stål i vaggan in- nan barnet var döpt. Men där ha- de de glömt det. Modern låg i sängen o barnet i vaggan, o de andra var ute. Då kom det en fin fru in och tog barnet, men hon lade ett barn i stället. Det var en pojke, stor o grov, de sa' att det var en bortbyting, han tala aldrig. De blev först rådda av en klok gubbe att fara till kyrkan o låta prästen be o läsa över / honom. När de gick över Klippkrön, en höjd här, på väg till kyrkan, hörde de det ropa i Kummelhöjden längre bort: "Killkrack, vart ska du gå?" "Ja ska till kyrkan gå för att bättre bli," sa bortbytingen, o då hade han aldrig talat förut. Men då vände de om o gick aldrig till kyrkan. Då kom det en finngumma dit, hon lärde dem att lägga honom på golvet och sopa detta tre tors- dagskvällar, o den tredje kvällen skulle de ta honom med soporna o ha ut honom på sophögen. De gjorde så, men om en kort stund kom samma fina fru med deras barn på armen, hon la' det i vaggan o tog sin igen. "Här har ni eran," sa hon, "den ha ja inte behandla så illa som ni min." / Vid Sjövik är en bergslutt- ning som går fram, o där hade trollen sitt tillhåll. Helger, som vid påsk, var där öppet, o de hörde dunder o skrammel, men ingen våga gå dit. De trodde att de hade rikedomar där.
Vårfrudagen
Namn på vårfrudagen (vâfferdan, trandan). Beteckning på dagen och natten före vårfrudagen (vâfferaftan, vâfferkväl, trankväl, vâffernatta) Varför den kallades för trankvällen berodde på det att en skulle "springa trana" eller trandans den kvällen. Och så väntade en på att en skulle få hö- ra tranan vid den tiden på året. Spånaden skulle vara färdig till den dagen. Till trankvällen fick en gröt, men ägg fick en inte annat än till påsk och 1 maj. Om vår- frudagen åt en "vâffler" (våfflor). Så kunde det ju hända att en fick den första gäddan till den kvällen (vâffergädda). Om trankvällen skulle en "springa trana". Då skulle en ut barbent och barfota om det var / aldrig så kallt. Så fick en av enrisvidjan eller björkvidjan om benen, så att det sved. Egent- ligen skulle en springa kring "jolvägen", men det blev inte av i min tid utan vi sprang så långt vi tyckte. Någon gång kunde det vara snö, så att det räckte en till knäna, men ut skul- le en, för det var hälsosamt och så skulle en få bättre skörd om en hade "sprônge tra- na." Somliga sade, att en inte skulle behova få ont i fötterna om sommaren. Ju mindre en hade på sig, ju bättre var det. Både stora och små var ute och sprang. Men med sto- ra var inte så vanligt. Det blev mer och mer så att endast barnen skulle ut och springa. Jo, om inte ongane ville springa så hota en dem med tranan, att hon skulle komma och hacka dem i fötterna. Man inbillade barnen och lät barnen tro, att tra- nan värpte ägg åt dem. Bara de var snälla och lydiga så var hon flitig att värpa. De äggen fick / en så småningom. Bara de läste bra så värpte hon karameller, sockerbitar, pepparkakor o.d. i bok- ken. Det skedde om natten. Då lades boken un- der huvudkudden för att tranan skulle värpa och för att ungen skulle få bättre minne.
Skörden.
Det var en gammal vana att skörden skulle va- ra inne till "Meckelsmäss." Det var så brått, för ingen ville just ha något ute efter den dagen. En sådan räknades för att vara en slarv. Man talade inte så väl om honom. Om det såg ut att bli frost så skar en hellre förtidigt än att frosten skulle få "sve" säden. Detta gällde särskilt om den säden en skulle ha till utsäde. Övrig säd gjorde inte så mycket. Det betydde ingenting, om han frös efter det han var skördad /havren/. - Men en var allt aktsam för att en skulle skära säden för grön. Om kornet small, när en bet av det, så kunde en ha det till utsäde. Om det var vackert väder annandag påsk / så fal en vackert bergningsväder för höet, är det vackert väder tredjedag påsk så får en vac- kert väder vid bergningen av säden. Men om "det regner om Petri fäng så mälter så rôgen på äng." Detta språk vet jag di gamle bruka att ha. Ingen särskild dag för skördearbetets början. Man brukade att följa någon av grannarna, som man litade på. Vid sädesskörden så begagnade karlarna lien. Kvinnfolken tog upp och band neker. Så fick de vara med och sätta upp säden. Ingen särskild klädsel. Av praktiska skäl kunde kvinnfolken ta gamla tröjärmar el.dyl. på armarna, för att de inte skulle sticka sön- der sig. Om någon skar illa, så skrattade man åt ho- nom och flepa. Om någon välte med ett lass under bergning- en, så fick han bestå "vältekanna" åt de som / var med vid skörden. Om en var ond på den som tog upp säden efter en, så skar en så fort en orkade, för att jaga henne, så lade en skåra så att den blev besvärlig att ta upp. Att skära sista stycket eller de sista stråna kallades att "ta har'n." Det sista skar en i rundel, och då hettes det att en skulle "ringa ikring haren." Det fanns riktiga harar i vallen och säden. Det var ba- ra ett skämt att en skulle "ta har'n." Det sista kärven kallades för "löckenek." Den gjor- de en som de andra. Men blev han mindre än de andra så fick en dålig gröda nästa år. Därför bru- ka di allt att räkna ut på slutat, så att de skulle få minst lika mycket i den som i de andra kärvarna. Om en nek blev över, när en satte upp säden, så fick den heta "horonge." Det var skam för ett kvinnfolk, om hon fick den, för det tydde på att hon hade varit i lag med karlfolk på / ett dåligt sätt. Då retades man med den som fick den neken. Det var inte något gott märke, om det blev udda nek. Om en fick dubbelax i säden, så skulle en få mycken råg året därpå. När en slutade att skära rågen eller havren, så brynde man lien. Den skulle vara vass till näs- ta år. Och så var det liksom ett tecken att en hade skurit färdigt. Var det flera, så bryna di liarna i kapp. En skulle se vem som kunde ha bästa slängen och handlaget med brynstickan. Det som blev sist med skörden i byn räkna- des som lat och mindre för sig. "Kan inte förstå, att dä ä så odrygt i laâ. Dä måtte vare nô ont, som drev ifrå en." Seder med sista lasset känner jag inga. När säden lades in i sädesladan, så försökte en att la så att inte råttorna skulle kunna ta till den så svårt. Man började att lâ mitt i ladan, och lade axändarna upp. Så lade man / så packat lätt som möjligt, och alltid så att rötterna kom mot väggarna. Den som lade säden kallades för lokatt." Di strävade efter att kunna få det första potatisko- ket till midsommar. Man satte på ###. Man vil- le ha dem uppe till Årjängsmarknaden. De sista "po- tätestånna" skulle stå kvar i backen. Det var som att en skulle vänta sig bättre skörd nästa år av det. När allt var skördat i hus, så hade en "skårgille". Då fick en "klingås". Det var en kaka med smör och riven sandost på. Gröt förekom också. På herrgårdarna, där hela laget var samlat, blev det dans.
Till jordbruk och boskapsskötsel knuten tro och sed.
Förr trodde de att vilken främling som hälst kunde skämma korna och de andra husdjuren. Nog vet jag en gumma i Fensbol, som aldrig låter någon främmande komma in i ladugården, så det sitter nog i än i dag. Om påsken minns jag väl att de ha brukat sätta kors på lagårdsdörrarna och även i skallen på kor får och getter. De doppade pekfingern i en tjärpyts och gjorde korset med fingern. På stalldörrarna hade de ibland också kors om påsken. Annars brukade de ha en hästsko sittande där. Men det skulle vara en hästsko som var hittad. När de har mjölkat en ko första gången sedan hon har kalvat, så har de täckt över mjölken när de har burit in den. Jag har sett det ofta och jag har också sett att de har brukat salta i mjölk som de skulle sälja. När de harvar eller plöjer så lägger de skacklarna i kors på marken när de tar ifrån. Om de använder "gaffel" (d.v.s. båda skacklarna fast förenade) så kan de ju inte lägga dem i kors utan då rättar de upp dem mot ett träd el- / ler en gärdsgård eller något sådant. De låter dem aldrig ligga på marken. Det är alldeles säkert för någon sorts trolldoms skull. I Sunnemo när jag var pojk, såg jag tydligt en käring, som var känd för att fara med trolldom, gå och dra ett lakan över en annans vall på mid- sommarnatten. Hon hade bundit lakanet omkring livet på sig och drog det som ett släp. Vi var flera pojkar i sällskap och vi såg vem det var, vi kände henne också. Vi tänkte överraska henne, men vi tyckte det var så roligt att se på henne, så det blev ingenting av. Men det där skulle väl också vara för att skämma ägorna för den andre. När de stulade skörden på hösten, så sade de att de tog haren när de tog den sista ludden. Utav den band de " lôckneka". Den var mindre än en van- lig nek och med tofsar eller klockor på. Den gömde de till jul, och då satte de ut den till mat åt fåglarna. Lôckneka är det allt en del som binder än.