Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Två tomtar slåss.
Esbå gårds tomten och Tyris tomten slogos en gång. Esbå gårds tomten slog med en dyngsläde, och Tyris tomten hade harven. Tyris tomten vann. Så sålde Tyrisen tomten till Gumbacka. Och Gumbackarna lära ha kört efter honom i tre onsdagar efter varandra. Tredje onsdagen lär han ha följt med, eftersom hästarna voro så våta, att fraggan tippade bara, när de kommo hem.
Tomtar
Min far låg ute o kola, en gång ropa tomten "Johan" åt honom. Han hade fyra milor, o han gick te alla fyra, den sista var det fel med. Tomtarna skulle vara alnslånga, sa de. Det var en fru i Hornkullen här i Kroppa som brände bränn- vin, e natt ropa det: "Anna-Greta!" Men hon akta inte på detta, då skrek det: "Anna-Greta, di tar bränn- vinet ifrå däj!" Då var det några människor som tänkte ta brännvinstunnan, men omkring / tunnan var en ring av tomtar som försvara den. Det var en piga som hade så mycket att göra, o så skulle hon sikta mjöl också sen om kvällarna. Då var det en tomte som sikta åt 'a, o för det lät hon sy nya klär åt en. "Nye byxer, ny tröje o ny mösse, sikter aldri mer," sa han. En bonde stod på logen o tröska, o en tomte kom mä ett ax o flämta så. "Ja, dä va nôe (något) te bôle (börda)," sa då bonden. "Ja, droge ja så mycke frå däj som ja droge te däj, så vore du skäli te kar," sa tomten. Och det blev dåligt för bonden sen.
tomtar.
Folk tala om att di hade sett ”tomtgôbben.” Mi- na förfäder påstod att di hade sett små gubbar. Folk hade nytta av dem, om di gick dem tillhanda. Di hade bättre nytta av kreaturen. Tomtarna såg om kreaturen å drog till dem foder. Men det var inte på alla ställen di hade tomtar. Men på det ställe där de var bofasta, så ställde di så att allting blev drygt. Å när en kom in i ladugår- den eller stallet så stod djuren å åt. - Där det var ”kvällvart” gick det inte an att dundra, för om en dundra, så höll di på å dundra på samma vis tills efter högsta natten. - Mormor tala om att hon hade sett två ”tomtgôbber” med röd mössa. De stod på en gödselstad. Di arbeta så friskt. / Å di hade var sin käpp. Rätt som det var så stanna di i arbete å böjde sig å vila på käppen. Det var som di skulle stå å prata med varandra. - En annan gång så gick hon en gata ned från Högbodaby. Det var en sensom- markväll, så det var skymt. Då gick det en liten grå gubbe med en stor svart hatt på huvudet före henne i vägen. Hon gick fort för hon trodde att hon skulle kunna gå för- bi honom. Men han ökade så han var lika långt före henne. När hon kom fram till en lada, så blev han borta där.
Folktro om djur å tussar m.m.
När de köpt eller bytt sig till en ny häst så skulle den äntligen inledas i stugan samt fram till spisen, så sattes en bråpan- na mitt på golvet, och ur denna fick hästen äta något som han gerna ville ha. För cirka en mansålder sedan var det mycket vanligt att under höst och vinter- tiden hästarna leddes in i "kôven" och skoddes där, någon Skillingmarksbo sade att "förr i vala skurades ej golven i mer än två gånger om året, Jul å Midsommar. Men så var det så mycket högtidligare vid dessa högtider på den tiden tillade han. / På ett ställe stod de väl med hustomtarna. Om hästarna var av en färg (bruna) så ryktades de av stalltomten, varje natt så de stod skinande blanka om morgonen. Om drängen eller husbonden ej kom i rätt tid i stallet på morgonen, så fodrade tomten hästarna, och de hörde att hä- starna tuggade höet när de kom å lätte (?) på stall- dörren. Hade de råg liggande på logen eller i "bua" (visthusboden) så märkte de att den blev omskyfflad vid passande tillfälle. Husbonden hörde en gång under det folket vilade middag att det rörde sig något på logen, han tittade genom en sprin- ga och såg en "liten grå" som var luden över allt skyffla den nyinslagna rågen som låg på loggolvet. Men det var ej bra att tala om att tomtarna hjälpte till, då slutade de. Om några gav dem nya kläder så slutade de ock med att utföra något arbete.
Troll.
Det var en gång ett "bergtroll" (somliga sade att det var en tomte) som kom till en käring å ville ha henne med för att hjälpa till när hans käring skulle få barn. Käring- en visste inte om hon skulle våga, men till slut lät hon övertala sig. Hon följde med till berget å strax när när hon kom in, så fick käringen ongen. Hon tvättade ungen åt trollet, å då hon skulle gå, så fick hon så mycket pengar, att hon inte behövde sörja för sig i hela sin levnad. Det var så grannt i berget. Allt som fanns var av silver å granna stenar.
Tomten
Tomtegubber det var väl så vanligt att de talade om förr i världen. Det var en liten gubbe med röd långmössa. Det var så grannlagt att man inte fick göra ngt som bullrade efter solen hade gått ner, för då gjorde tomten efter det hela natten, även ifall man gick bullrande efter solnedgången, så fick man sen ligga och höra hur det klampade därutanför. Och så kunde han bli elak mot boskapen då. Men annars var han inte farlig bara de inte retade honom. Han var ond eller god allteftersom han blev bemött. Vi barn var mörkrädda för honom. De brukade tala, att han tyckte mycket om tobak. Han var ett andeväsen i själva tómten.
Tomtar.
Min man brukade ju alltid att kola en eller två milor varje år. Och han låg för det mesta ensam och vaktade milan. Han påstod att det gick så bra att vara ensam, ty om det hände något med milan under det att han slumrat in så blev han väckt genom att nå- gon ropade hans namn. Man ropade Anders. Flera gånger hade han blivit väckt på det viset. Han påstod att det var tomtar, som väckte honom. Han högg aldrig ved om kvällen. Det ha- de han fått lära av gamla kolare. Högg man ved om kvällen vid milan så blev det oroligt kring milan om natten.
(Jättar) Bergdöser
Det fanns skrömt förr i världen. Mor min såg en stor gubbe i ett berg en gång. Det skulle vara en ’bergdöse’. Sen hon gick fick hon se en gubbe vid ett tvärbruet berg vid en bråte. Det var ett tomt hål i berget där. Där stod han å höll huvudet inne i hålet. Han var så stor så klac- karna var som en stor tallrek. Han låg där å hade lagt den ena armen över ryggen å så den ena klacken över den andra. Han hade gul skinntröja på sej, å näverskor på fötterna. Hon blev så rädd att hon sprang hem.
Tomtar.
På gården Rud fanns en tomtegubbe förr. Soldaten Ruda såg honom - han var så trasig, så Ruda tyckte synd om honom. Det berättas om denna tomte, att han åkte med husbondfolkets släde till julottan. En bror till meddelaren fick en gång en örfil av denna tomte, då han en tid tjänade på Rud. Förmodligen hade han varit för högröstad, när han skötte om hästarna i stallet. Örfilen var så kraftig, att han åkte ut genom stalldörren. Han gick därifrån utan att ge hästarna - det var på kvällen. Men hästarna fick allt mat ändå, det var inte fråga om.
Gamla ordstäv och talesätt.
Om någon kom in genom dörren, under det de innevarande talade talade om den innkomne, så sade de: "du ä inte feg". Feg betydde i det fallet att den inträdande ej skulle dö snart. Prästen å hunn, tjänar föa mä munn. Om inte Om hadde varit ivägen, så hadde käringa skjutit björn mä ellgafell. "En får begagne di medel som gu ha förläne oss", sa Ola på Tomta, da han bröt opp dörra mä en kofot. Om man biter sig i tungan, så kommer det en svullten in i stugan.
Djur
"Tåssan" är tomtens tjänstepiga. En gång gick en bonde å gruvade sig över den myckna säd som han hade oskuren. En kväll när han gick hem från åkern, sade han: "Om jag hade den åkern oppskuren till i morgon, så skulle jag skän- ka bort min Rölinn (tjuren). En tomte hade hört det- ta. Han tog tåssan med sig till åkern å började skä- ra. Rätt som det var skrek tomten. "Rinn å gör bann du lelle görvam, i môra ska Rölinn tå fökse". Om de fick se tåssa på trappan om kvällen, så var man så rädd att störa henne. Tomten hade skic- kat sin piga att se efter ett å annat vid huset. Det har varit så många fabler om tåssan. Mormor talade om att tåssan skulle vara en förtrollad / fröken. Hon var så förskräckligt högfärdig å för det fick hon bli tåssa. Mormor talade om att tåssan å pad- dan kunde vara en människa som dött olyckligt. Män- niskan gick igen i en tåssa. På Stôrsbyn hade de en liten handel. När jag kom dit en gång, så satt det en liten groda på trappen. Jag gick omkring henne, för jag var rädd. Handelsmannen talade då om att de kunde bli så att de hoppade högt. En gång hade han retat en groda. Hon hoppade upp på en vägg så hårt att hon blev sittande. De tog så star- ka tag att de inte kunde släppa. På ett ställe ha- de det kommit in en groda i lagårn. När hustrun på stället kom å fick se henne, så tog hon henne på en spade å kastade ut henne. Grodan tvärhop- pade tillbaka å rätt upp på käken. Där bet hon sig fast så att de fick skära henne därifrån bit för bit. Man skulle inte kasta på eller ef- ter en tåssa eller groda eller skada henne för det blev bara olycka efter det. Min mor kom hem en kväll å då satt en tåssa på "bronsten". När jag / fick höra det så blev jag rädd. Då gick hon ut å bar grodan ett bra stycke från stugan, men när vi kom ut en stund därefter så satt allt grodan där igen å då fick hon sitta. Igelkotten har de varit så rädda om. Det finns en gumma i Strand som inte ens vill att man ska tala om igelkotten. Det skall inte gå an att nämna namnet på dem. Det skall bli någon olycka med eller hos den som slår ihjäl en igelkott.
Tomtar
Jag har hört tal om en bonde som fick flytta stal- let för ad tomter skulle få fred. Det var mor som tala- de om det. På kvällen kom en liten gubbe in genom dörren å gick fram till bonden å sade: ”Ja' unrer om du skulle ville flötte stâl för hästen din står å stal- ler på mett bol?” “Om du gör det så ska du inte bli lidande. Bonden flyttade på stallet. Se'n dess fick hästen mat å skötsel, å vacker va han jämt.
Tomtar
"Tômtevetter" fanns det mycket. Det var fullt i "sättrarna". De kom upp efter det folk hade lagt sig. Då gick de till spisen och skramlade i kärlen. Mor hade sett en liten tomte som satt i spisen och rökte pipa. Hon frågade vad det var för en liten dräng, men då blev han borta. Jag har inte sett någon, men jag har varit noga med att inte ar- beta om kvällarna. Det var på ett ställe de ha- de hund, och det slog inte fel än att han bör- jade skälla på en viss tid om kvällen. Då ställde sig drängen och skulle vakta en kväll och se vad det var. När hunden började skälla så kom det en hel rad med små gubbar och sprang framför hun- den och stack åt honom och hade roligt.