Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Karl Eriksson
Forts. om kolning, en kolbotten där det väckte, skogsrået, sagesmannen såg tomtar i sin ungdom, tomtarna fick gröt, de som hade tomtarna blev rika.
Tomtar.
Här var några ungdomar en kväll för länge sedan. De lekte å gjorde sig roliga. Men det var kväll å det var det som inte var bra. När det led på kvällen, började det rege- ra på vinden å "gjorde ätter" allt som de hade haft för sig. Det hördes t.o.m. att de sopade. En del av ungdomar- na blev rädda. Jag har hört att det huggit på ved- backen om natten. Det blev så om en arbetade för sent på kvällen. För några år sedan levde en grannmora som var så noga med att arbetet skulle slutas i tid om kvällen. Å här på Knekttäppa har det alltid varit oroligt. De som bodde före oss här hade haft så ont av det. Å de har frågat flera gånger om inte vi är rädda. Men bara en har Gud med sig, så går det bra.
Tomten.
När "sättrarna" begagnades förr i världen, så for en dit med kreaturen och var där ett par tre månader på som- maren. Jag mins det från min barndom och var med i många år. Det var värst med dessa "tômtane". En skul- le vara så försiktig för att allt skulle gå bra. Kor- na skulle vara bundna till dess att det var "kvällvart". Blev de bundna senare, så skramlade det i bindslena på natten och kanse, om det ville sig, att en hade alla korna ute på backen på morgonen. Mor brukade alltid att lägga en smör- gås, sockerbit el. tobak i lagården på kvällen. En kväll såg farmor en "tômtevetter" som hade krupit upp på la- gårdstaket. Han satt och skrattade, men när han fick syn på farmor, så blev han tvärt borta.
Tomtar.
Det var en gubbe som bodde på Ränneåsarna. Han livnärde sig med att bränna tjära. Men det märk- värdiga med honom var att han var så stygg. Han var så liten, så han räckte inte en vanlig karl under armarna. Han hade tjocka och eldröda läppar. En allmän tro var att den gubben var släkt med "tômtana".
Tomtar
I Byn i Gillberga fanns förr i vala tomtegôbber, dä såg ja' mä egne öge. Å dä va bäst å passe på tia om kväl- lera i lagåln å stalle, annar geck dä aldri bra. Kom då nôn främmane mä i lagåln, när en skulle mjölke om kväl å en kom te å prate änne skratte nô högt, så ble dä inte mjölkeskvätt, för varenda ko spann ut mjölka, så fort ho va utmjölka. Dä va aldri tess å hinne ifrå koa förr än ho hade dä ene bene i kôlla änne flaska. - På Sönre Borgvik va dä på samme vise, men där mener ja' di sa, att dä va varst mä tomtegobbera i stalle. Di som ha sett tomtegobber på Borgvik, som te ex. mor Hag- man, som mötte en ôppe ve kobrôten, ha sagt, att di va kläd i rö klär, rö böxer, rö tröje å e blå tôppmösse. Ve dä gamle kôlhuse var dä bestämt tomter. Dä va en plass där på vägen som aldri va rådi. Där kunne di komme å vägen fortre än vanlit, å utan te å vete ole å kunne di vare liggenes i e grop ve vägen.
Tomtar I
När mora Britta i Nystuga i Hög- valta en morgon gick till ladugården för att mjölk och hade sin pojk, Anders, med, skulle hon först moka i ladugården. När hon kasta ut gödseln genom dörren till gödselstaden kom en liten grå gubbe med röd mössa och sa: "An- ders, far din kommer." Anders far vänta- des nämligen hem. I samma ladugård kom en ko lös och ämnade gå ut genom dörren till gödselstaden, vilken låg mycket lågt i förhållande till ladugården. Då kom en liten gubbe och motade kon. Då Karin Njordsdotter tjänade piga i Skärmnäs i Brunskog skulle hus-
Tomten?
Allt, som man gjorde efter solen hade gått ner, så härmde det efter ända till kl. 12 på natten. En kväll högg jag lite efter solnedgången, men sen fick jag ligga och höra yxan gå ända till midnatt. Berättat av flera andra meddelare. - Enl. muraren Adolf Nilsson, Ingeby, kallades denna företeelse för "kvällsvart"
Tomten
Det var en bonde i Jösse härad, som talade om att han hade fått en örfil av en tomtegubbe, så att han blev vindögd.
Tomten
"Kvälls-vart" Det var ett gammalt par från Ekshärad, som kom och köpte en gård här i Ä. och så tänkte gubben köpa ett litet ställe skogen för att ha till sätter (fäbod). Men gumman sade, när hon kom dit, att "det är aldrig värt, för det 'varter' här, här är 'kväls- vart', därför att berget är så nära. Här är inte tyst om nätterna, utan det håller på ända till högstnatten".
Tomten
Jag har nog sett sådant där smått. När jag var med borta vid Värmeln på järnvägsbygge, så var det en kväll jag skulle gå ner i tunneln och hämta något. När jag kom dit ner så satt där en liten gubbe på dy- namitlådan; men jag gick min jämna gång. En röd långmössa hade han med en tofs, som hang åt höger sidan. Benen rack inte mer än till hälften på dy- namitlådan. Gråklädd var han. När jag skulle gå ut, tyckte jag, att det ryckte i rocken. Sen en timme efter (vid 10-tiden) small det elva skott i berget. Men på morgonen syntes ändå inget. Det var ett under. Varje kväll såg de honom.
Tomten.
Dä ha fönnes mö tomtegôbber i Esocken (Eds socken) för i vala borte på segmologe å i stugera här å där. Di ställde så att hästera feck mat, dä va stalltomter, men så va dä små gôbber i lagålera ôg, där va lagårs- tomter, å så hustomter, sôm va inne i stuga å hjälpte te. Disse gôbbera va skygge, så di kom sällan fram, när fôlk va i stal änne i lagårn; di höll sej i vrånera å på höränne. Di gjorde ingen skada, bare en va töst, men dä geck inte an te å sväre änne dunse bort i husa senna dä blitt kväl- dags. Då feck en ont å dôm den natta. Där di hade tomter ble dä allri slut i lara, å hästera höll sej fete å granne, hade allti å äta. Di sôm hade sett dôm, sa att di hade e rö mösse på hôve å en kålt på krôppen. - I gamle, gamle hus trivdes di bra. Å fôlk va rädde te å mes- te dôm.
Tomtar
På gränsen mellan Östervallskog och Töcksmark lig- ger Tälgstensberget. Där var det en "täljstensgruva" som ar- betades till för "omtränt" 70 år sedan. Där skulle det vara så mycken "tôss" så det ryktet gick att de måtte lägga ned arbetet, för att de inte fick ha verktyg i fred. "Tôssen" ville helst vara i fred. han ville ha ber- get för sig. Han tålde inte att de arbetade där. Han satt i berget å pecka å slog till långt fram på nät- terna.
Tomtar
Gustav Andersson i Gate höll på att hugga ved. När det var middag, så lade han sig på backen för att sova. Rätt som det var så föll "vekasten" ned. Han lade upp den igen å hade jämt fått upp den, innan den föll på nytt. "Men då, berättade han, rann det i mig att jag hade ställt veden i "tôssens dref- teväg" (hans vanliga väg). När veden hade flyttats ett stycke åt sidan, så fick den vara i fred. "Hôt ä dä mä tôss", brukade en fråga honom. "Fullt mä tôss", brukade han svara.