Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gasten
Det blev ”gast” av alla som blev mördade. Om det var stora eller små, så blev det gast av dem. Gasten grät ett i allt och fick aldrig ro. Det fanns gastar i bäckar, och i älven hördes gasten ibland.
Gasten
"Gasten" var inte annat än skrömt. Det var ont med honom för de gamla på min tid var rädd för gasten. Kom de i närheten av honom, så blev de "kôllblå" på kropen. Det skule växa "dökött" i kroppen, och det gick inte att få bort. Det var om nätterna som en kunde komma på den. Men "tocke skrömt va inte valit, bare en hade Gu's ol mä säj."
Gasten
"Gasten" som en talade om här kom å skrek när någon skulle dö. Det påstods att det var ett överna- turligt väsen, som kom för att varna. Det skulle allt vara något slags spöke, för folk var rädda för att både få se och höra honom. Om en fick se "gasten", så blev en sjuk och den sjukdomen skul- le inte gå över med annat än att man skulle brän- nes med kol runt omkr. kroppen.
gastar.
Näskvarneälven var tillhåll för ”gastar.” Det var sedan gammalt. För det har jag hört talas om alltifrån jag började minnas. Brukspatron Myrman hade varit ute för ”gasten” där. Han blev stående med hästarna där. Han fick gå upp på kusk- bocken och sätta sig medan kusken gick fram till huvudet på hästarna å såg genom betslet. Se’n kom de loss. Det var så många som hade suttit fast med hästarna där. Men om de gick fram till hästens huvud å tittade genom betslet, så fick de se vad det var frågan om. Vid Sågälven var också ett ställe, där de brukade kö- ra fast. Och det kallades för ”gast,” det som häjdade dem.
Gasten
När vi var små barn, så skrämde de oss för "gasten". Om inte vi var lydiga, så kom "gasten" å tog oss. Gasten, det var en död människas ande, som inte blivit lagd i vigd jord. Den som inte fick vigd jord måste fara omkring som gast till domedag. Det var väldigt vik- tigt att en människa fick kyrkogård förr i världen. Gasten ropade ibland. När någon dog våldsamt så ro- pade han.
gastar.
Far och jag hade varit ute till Bärön. Vi rodde, för det var stille blek. När vi kom in emot henne, så var det något som jämrade sig utåt sjön. "Det skall du inte bry dig om" sa far, "för en skall inte vara rädd." I môra skall jag tala om för dig vad det är". På morgonen så fråga jag far, vad det kunde vara. Då tala han om, att det var "gasten." "Gasten" ville inte ha någon män- niska", sade han. "Men det är en vålnad ef- ter sådana som drunknat å inte fått jord över sig."
Gasten
Jag har inte hört någon annan sägen om 'gasten' här på orten än att det skulle vara en stor fågel, som spådde lik när han skrek.
Gastar
Gasten hörde jag talas om, den var framme ibland, det var ett ovanligt oväsen då, o det bådade olycka.
Gastar
Gasten var som en stor svart fågel med rött huvud. När han flög, så lät det som när en klap- par i händerna. Det skulle vara sådana som hade omkommit som blev sådana.
Gasten
Min bror hade varit på arbete och gick hem en kväll. När han kom till Hagbäcken vid Hagsätra, så fick han höra skrik som av en unge. Han stannade för att höra rik- tigt, men då var det som om det skulle komma åt honom till. Då blev han rädd och gick. Det var många som hade hört barnskrik vid den bäcken och det sade de att det var "gasten". På Hagsätra skulle en vallkulla ha fött ett barn, mördat det och kastat det i bäcken. Det var den "gasten" som skrek.
Gastar.
En gång har jag hört gasten. Jag kom från sta´n en kväll. Då var det ett så konstigt ljud som följ- de med ett långt stycke på skogen. Det hör- des precis som när ett spädbarn jämrar sig och kvider. Jag såg inte *****. Jag tyckte det var kusligt, så jag manade på hästen, men det följ- de mig ändå. Till sist blev det tyst. jag ha- de hört, gamle tala om gasten och det var ett sådant jämmer som de hade talat om. Det skulle vara något barn, som hade blivit mör- dat.
Djur
En blev varnad av de gamle att en inte skulle skju- ta grågässen. Sköt en en grågås så 'trôlla nordbon'. Inte räkna dem för då kunde de inte hitta 'hem'. Det skulle inte vara bra att skjuta 'gasten' (kattugglan). Det blev olycka med folk eller kreatur. När 'gasten' satte sig att skrika 'klä vitt' vid stugan, så väntade hon lik. Mycken 'gulsparv' tydde på, att det skulle bli mycken snö. När lommen skriker, blir det regn. Hackspetten spår regn när han skriker.
Gast
Gasten han lär skall finnas på något sådant ställe där en mor i hemlighet har fött och dödat och begravt ett barn. Där far han omkring om natten och skriker. Jag har hört honom en gång, men jag visste inte att det var en gast. Vi höll på och flottade timmer vid Vägsjöfors. Vi höll på med en bom mellan 12 och 1 på natten. Då lät det alldeles som om ett barn skulle skrika alldeles väster om stora byggnaden på Vägsjöfors. Det höll på länge, och jag var säker på att det var ett barn, så jag tänkte gå dit och se hur det var fatt. Men när jag skulle gå så sade kamrater- na till mig att jag inte skulle bry mig om att gå, för det var gasten som skrek och han kunde vara farlig ibland. Jag hade inte hört talas om honom förr. Men sedan har jag ju hört mera talas om honom. Det var väl ett slags fågel.