Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Näcken
När de skulle bada, så fick de binda näcken med stål eller järn och säga: "Näck, näck, stål i vattnet". Då skulle det inte kunna komma några farligheter ur vattnet. Min styvmor skulle bada eller tvätta kläder och sade: "Näck, näck, stål i vattnet, så ska inte näcken skada mig, eftersom ingen näck finnes". Men hon fick näckbett, så hon blev så usel så. Jag vet inte, hurudant näckbett var, men det var mycket omtalat på den tiden.
Näcken
När de skulle bada, så fick de binda näcken med stål eller järn och säga: "Näck, näck, stål i vattnet". Då skulle det inte kunna komma några farligheter ur vattnet. Min styvmor skulle bada eller tvätta kläder och sade: "Näck, näck, stål i vattnet, så ska inte näcken skada mig, eftersom ingen näck finnes". Men hon fick näckbett, så hon blev så usel så. Jag vet inte, hurudant näckbett var, men det var mycket omtalat på den tiden.
Näcken
När de skulle bada, så fick de binda näcken med stål eller järn och säga: "Näck, näck, stål i vattnet". Då skulle det inte kunna komma några "farligheter" ur vattnet. Min styvmor skulle bada eller tvätta kläder - vilket det nu var - och sade: "Näck, näck, stål i vattnet, så ska inte näcken skada mig, eftersom ingen näck finns". Men hon fick näckbett, så hon blev så usel så. Jag vet inte, hurudant "näckbett" var, men det var mkt omtalat på den tiden. - Näcken var musikalisk. Ljudet, som blev av vattnet, kallades näckens musik.
Vattenväsen
De kasta stenar när de bada för att näcken skulle försvinna. Om de ser en upp-och nedvänd båt på sjön eller en halv båt, så är det näcken.
Vattenväsen
Innan en skulle bada, så var det att ta ### med handen tre gånger å kasta utåt vattnet, för att en skulle möta Näcken. Om en kastade två ste- nar i kors utåt vattnet så skulle dessa binda Näc- ken. Näcken ville ta folk, om han kom åt. Om nå- gon drunknade, så sades att den tog nog sjöråa eller Näcken. Om Näcken skulle lära en spela, så skul- le en ta en svart katt som inte hade ett enda vitt hårstrå. Så skulle en gå till en bäck en torsdags- kväll å kasta katten i bäcken. Se'n skulle en sitta där tills Näcken kom. Då var han inte farlig. "Sjöråa" var inte farlig, annat än på nätterna. När solen sken högsta dagen, så hade hon inte makt med något. Om en kastade en fångad fisk i sjön, så ställde hon att det inte nappade mer.
Vattenväsen
Jag har i mitt minne att det inte skulle gå an att bada förrän en hade kastat en kniv i vattnet och sagt: Näck, näck nu får du inte komma närmare land, för jag har satt stål i vattnet." Det skulle inte vara farligt att bada sedan, för näcken tålde inte stål. Men "sjöråa" rådde de inte på, men det hördes aldrig att hon hade gjort någon skada på sådana som badade. "Sjöråa" hade hår som liknade grön mossa.
Vattenväsen
Näcken lärde folk att spela. Det var en spelman som hette Lomjansgutten. Det hörde jag talas om att han skulle ha varit i lag med Näcken, så att han fick lära sig spela riktigt. Om det var någon sanning vet jag inte. Näcken skulle ha en svart katt. Det var en torsdagskväll som han skulle ha katten. Näcken var all- deles fördömd. Men han kunde spela så vackra låtar. Det var farligt att bada. om Näcken var i närheten. Om en kastade stål i vattnet så hade han inte makt att göra något ont. När en kastade, så skulle en skri- ka, att "Far din var en ståltjuv". Strömgubben var inte så farlig. Men om de inte höll fred, när de var i kvarnen och mol, så stannade han kvarnen. Det var allt många gånger det hän- de. Anars var han inte till något ont. Det skulle / vara en liten luden gubbe. Sjöråa hade de på tal. Hon fick heta sjörå för att hon var i sjön. Det var ett fruntimmer som inte hade ben att gå med. Hon simmade som en fisk. Kreatur hade hon inte. Det var bara det som var i sjön som hon rådde över.
Vattenväsen
Näcken lärde folk att spela. Han hade lärt Lomjansgutten att spela. Så var det en smed här som spela grönt. Han hade lärt av näcken. Han hade suttit vid en bäck i tre torsdagsnätter i rad. Första gången han gick till bäcken hade han en fårbog med sig och gav näcken, men han fick inte höra någon musik den natten. Tredje gången tog han ett kolår med. Men då spela näcken hela natten för honom. Och då fick han lära låter som han inte hört förr. Det var en smed här som hade blivit ”näcke- beten” i ett finger. Det blev som en reva i fing- ret. För att näcken hade rivit honom i fing- ret, så skulle han ta dö på honom. Det v ar en kväll han var nere vid Vrångsälven / och fiska och då blev han riven. På samma kväll veckan därefter gick han till älven med en ”ôfferpåse” som han hade gjort, och kastade i älven. Det var avbrutna knivuddar och sådant i påsen. I detsamma han kastade påsen, så hôjta de i åsen. Det bubblade och scha- sa i älven, och då sack näcken till botten. Dagen efter blev han bra i fingret. När en skulle bada, kastade en en sten ut i vattnet först för en skulle binda näcken. ”Näck, näck nåltjuv, far din var en ståltjuv, mor din var en hora.” Så skulle en säga när en kasta. Eller också skrek en ”ho hej hagla”, så att det hördes lång väg. ”Forsgôbben” var i hjulbäckarna. Han var elak och höll i kvarnhjulen, när han inte var be- låten. Det var en gammal mjölnare här som hade varit ute för det så mycket. Men han / försov sig aldrig för ”forsgôbben” ropa nam- net på honom, när något var i olag. Han skulle vara så liten. Han hade långt hår på huvudet. Det blev som små smala fjät efter honom i mjölet. Sjörået kallades för ”sjörå, sjöjungfru.” Hon hade inte rompa, utan hon hade fiskestjärt. Den övre kroppen var som ett kvinnfolk. Långt hår. Det glittra i det. - Hon var i sjön. Om en råka att vara till lags med henne, så hade en tur till fisk.
Vattenväsen
Hörde talas av mamma att näcken spelade, om det var någon som ville lära sig. Men någon sär- skild har jag inte hört talas om som fick lära. " Ja' mins fäll dä, att dä va på dä sätte när en skull löge, att en skulle lägge en kniv i vattnet före säj." När de lade kniven i vattnet så "hôj" de så högt de orkade. "Näck, näck stål i vatt- net" ropade de. Då skulle han resa undan så långt som ropet hördes. Ropet skulle inte kunna höras där han stannade. En gammal gubbe ta- lade om, att de hade haft Näcken att köra med i Gunnersgården. De körde hem timmer med honom till en stor loge. Det talades mycket om den logen som Näcken hade dragit timret till. Den stod, när jag var barn. När timret var framkört, så / så sade de något om Näcken, då skakade han selen av sig och så bar det iväg till sjön med honom. "Fôrsgôbben" var detsamma som Näcken. Han satt i forsarna å spelade när det var månljust om nätterna. "Sjöråa" kallades hon. Hon höll sig i sjön. Hon såg ut som ett fint kvinnfolk. Om inte det ville fiska bra så skulle en ta ett fint kläde å hänga ned i sjön, för det skulle hon tycka om, å då blev det fisk. Hon bodde i sjön. ### å boskap hörde jag inte talas om, att hon hade. "Källråa" bodde brunnarna, men det var förr det- samma som "Sjöråa".
Näcken
När en skulle bada, kastade en en sten ut i vattnet först, för en skulle binda näcken. Så skulle en säga, när en kasta: "Näck, näck, nåltjuv, far din var en ståltjuv, mor din var en hora." Eller också skrek en "ho hej hagla", så att det hördes lång väg.
vattenväsen
Ja hörde att di gamle tala om Näcken, som bod- de på sjöbôtten. Månge tå dôm hade hört honom spele i vasskantera. Han skulle kunne spele vackert. Å di gamle spelmänna kunne te å mä säje att di hade lärt sej speles tåcke ätter honom. Akte dej för å gå ôt sjön, bruka di säje te ongera, så att Näcken tar dej. Han vill ha barn han. Di bruka å säje att den änne den ä så rädd för dä änne dä som för Näcken. Dä gir ja Näcken i, ha di också bruka å sagt. Så säkert som Näcken, ä ett ane olspråk. Ta mej Näcken, ha di också sagt. Må Näcken ta dej!
Näcken. Vattenväsen
Den som hade tagit med sig en oblat från nattvards- bordet i kyrkan å skjutit på den skulle kunna skju- ta näcken. Näcken var i Gunnern. När han visade sig så var han som en stor karl med grönt hår å grönt skägg. Armarna voro långa. Fötter hade han inga.
Vattenväsen
Långt före min tid, så skulle näcken ha visat sig vid Fryken. Det var några som höll på att bada, å då fick de se ett "gôbbhôv" sticka upp ur vattnet. De blev rädda och sprang. När de vände sig om och titta- de neråt, så fick det se att det var en häst med lång grön man. Han gick inte länge utan kastade sig i vattnet och blev borta. Men det skulle va- ra näcken, sades det, för han kunde ta sig vil- ken form som helst. Annars hörde jag talas om att näcken skulle vara en gammal gubbe, som bod- de på sjöbottnen.