Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll
På Sörbovallen fanns en stuga, som stod öde. Det påstods att troll hade flyttat in i stugan. Det tänk- tes alltid, att så snart en stuga blev stående öde på en vall, så flyttade troll och vittror in i den.
Vittra (motsvarande, skogsrå, huldra.
Det var en som de kallade Vitterpelle, för han vär så "känn" (god vän med Vittra.) En dag på våren spordes det att det var mycket gott fiske ute vid en holme i skärgården. När Pelle kom båtstaden sin var båten borta, det var illa, hur skulle han komma ut till fiskeplatsen. Så med ens stod en vacker flicka, - hon var vitklädd - bredvid honom. Det var Vittra. Skär dig två barkstycken ur den där granen, å bind dem under dina skosulor, å ställ dig på vattnet så kommer du snart till fiskehol- men sade hon. Pelle gjorde som Vittra sagt, och det bar iväg med stor fart ut till fiskeplatsen. När de andra fick se honom komma, på detta sätt, sade de." Det är Vittrepelle", det är Vittra som hjälpt honom. Å nu ä dä nog slut på fisketuren för oss, för nu ska nog Pelle ha all fisken. En lärarinna från samma trakt har berättat. Dar sågs ofta i skogen en vacker flicka som vallade sina små vita kor. De hade alla bjällror som klingade så vackert. För det mesta var hon vitklädd, men det sades även att hon tyckte mycket om rött. Om det var några personer som hon ej tyckte om så, brukade hon göra något spratt, ja de dä ä Vittra som ställt till, sa de då.
Underbyggare. I. Vättar
Det var inte mer än ett slags väsen som bodde under jorden. Dessa väsen kallades "jolfôlk" eller "back- fôlk". Varken vitra, vittra el. vätte förekommer på trakten. "jolfôlke" kunde ha "tehôll" där eller där, d.v.s. att de bodde eller höll till där för det mesta, t.ex. under en viss sten, un- der ett stall el. dyl. Jolfôlket el. backfolket kallades ibland för "di små", "smått folk", "di osynlie".
Diverse folktraditioner
En allmän tro i fordna dagar var denna, att vissa kunniga personer ägde förmåga att göra en bössa förgjord, så att det skjutna icke dog, om och skottet träffade. Det första remingtonsgeväret jag sett, var en sådan skämd bössa. Ägaren, en äldre man, försäkrade, att han med denna bössa skjutit både björn och älg, men nu får han skjuta på en fågel, att det genom kulhålet lyser igenom, så dör likväl icke fågeln utan likväl bortflyger. Jag sporde om han visste vem det var som hade skämt bössan. Det vet jag väl, blev svaret. Tidigt en vårmorgon gick jag, ty det var stark skare, på tjäderlek. I toppen på en stor fura satt en stor tjäder och spelte. Jag närmade mig och sköt och en diger tjäder föll ned. När jag med tjädern avlägsnade mig hörde jag steg, stannade och nedhukade mig mellan några buskar.
Svartkonst: skämma åkrar med ägg
När di hade koka påskägga, så tog di dä vatt- ne å strödde över grannens jale. Dä va inte i nôra go avsekt. De va ett jale i Byn, som va skämt i flere Herrans år. Di grov ner ägg i andres jale. När ja’ harva i ett jale så kom dä opp tre hele ägg, som hade vöre nergrovne. Å när vi grov lanna en gång, så feck vi ôpp äggskal. Ja’ hade ett jale, å de va nôn som feck se att dä vittra på en liten plass, å när vi kom te å se ätter, så låg dä en pôse å två hönsägg där. Di tände vi eld på å brände opp. Dä va ett gammelt folk i närheta, som va tock- re häxie.
Vättar och vittra
Har inte varit tal om sådana väsen här på orten.