Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar
Gasten är en gammal lantmätare. Han sprang med sin kedja och rasslade mot stenar och bergklippor. En sa' att han hade sett gasten. Gasten liknade en stor låmme (lammunge), sa' han. En del sa', att gasten var lik en stor hund.
Gastar
Gasten är en gammal lantmätare. Han sprang med sin kedja och rasslade mot stenar och bergklippor. En sa' att han hade sett gasten. Gasten liknade en stor låmme (lammunge), sa' han. En del sa', att gasten var lik en stor hund.
Gasten
Om man skäckte efter gasten när man hörde den, så kom den. Det var en i Sandryd som skäckte efter gasten. Sedan skyndade han sig in. Då kom gasten och slog till i skonken så det brakade. När karlen tittade efter utanför huset på morgonen, så låg där inte någon sten som gasten kunde ha använt.
Gastar
Jag har hört gasten skratta i skogarna. Där någon hade blivit mördad blev det en gast.
Gasten
(Se fru Eriksons berättelse om gasten) ”Smått, smått mute- regn,” sa gasten. ”Stort, stort knölpåkaregn!” ropade fiskarna. Min morfar råkade ut för gasten. Han var sko- makare och gick i stugorna. En gång på förnatten, då han var ute, hörde han gasten och härmade honom. Både tummaringen och ”lästaknippa” åkte ifrån honom, och dem fick han inte tag i på kvällen. Man fick inte tala om det, samma dag man råkat ut för gasten, för då blev man sjuk. – Det var alltid, när det var mörkt, gasten var ute. Han höll sig nära sjöarna. De var rädda att bli gastkramade, för det blev så svåra märken, och de fick ont en längre tid. – Gasten tyckte om att retas och fresta humöret. Teg folk bara, gick det bra, men svarade de, gick det illa. – De påstår att åskan dödat gasten.
Gastar
65. Gasten han skrattade i skogarna. Där han var, skulle det vara något mördat, för där blev det en gast. Jag har hört gasten.
Gasten
De sade förr att gasten blev sådana nyfödda barn, som togs av daga i hemlighet. Villkoret för att barnet skulle bli en gast var, att brottet ej uppdagades. Dylika fall kallades `gastonga`. När jag var mycket liten, var en bonde en gång i Håkälleskogen och skulle stjäla spinge eller töre, det vill säga sådant trä som användes att lysa med. När han skulle köra, var gasten där, så att han kom inte loss. Då bad bonden, att gasten skulle flyga och fara. Knappt hade han sagt det, förrän det bar av i en förskräcklig fart. Hästen hade inte förmått förut, när gasten höll.
Gasten
Det hände ibland att man fick bära gasten. Det var så mycket som en karl orkade med. Det var en som hade varit hos sin fästemö. När han gick hem så kom gasten och hängde sig på honom. Han strävade förfärligt för att komma in i en sädesåker och få lagt sig. Först då blev han av med gasten.
Gastar
Gastar det talade man mycket om förr. Det var ett ont väsen för folk blev sjuka om de råkade ut för en gast. Om man kom emot en sådan där gast, fick man frossa och blev mycket illa sjuk. Det kallades att bli gastkramad. Jag har alldrig själv blivit gastkramad, men jag vet flera, som har blivit det. Om någon blev gastkramad, skulle man ta ett glöd och föra det runt omkring per- sonen som blivit gastkramad. Det skulle alldeles säkert hjälpa. Gasten brukade ock- så åka med folk på lass, då fick hästarna dra så att svetten stod av dem. Jag har hört flera stycken tala om att det haft gast- en på ett lass. Om gastarna voro ute då solen / gick upp på morgonen, då måste de stan- na på den plats de voro tills solen gått ner igen. Sådana gastar kallades dagståndare. Om man kom emot en sådan där dagståndare, då blev man sjuk och frös, så man skakade, även om det var mitt i sommaren.
Gastar
Gast fanns det en i Mogen; de kallade honom Moa gast. Det var en sådan, söm hade flyttat råmärken, sådana där källrer, som de satte ut på höjder; det var spetsiga stenar. Denne Moa gast skulle gå till domedag och ropa: "Ifrån Kleva led och Moa stätt, där går strängen rätt. Jag ångrar."
Gastar
Gasten sprang och flög i träden och levde som en stolle. Han kunde hänga sej på folk och han var tung så de orka inte bära sina bördor. Och så skratta han. Det var inte annat än som spöke. Min mor var utför gasten en gång. Hon och faster Edla var ute i Skog. De var ute och då tog det till och skratta och dåna så i kullen. Vad är det som skrattar så? sa mor. Tig! sa faster Edla. Och de la å å sprang in som om de hade vart schania. Faster Edla förstod vad det va för hon hade vart utför det förut. Och mor blev rädd kan-veta. De hann in men sen la det till i dörren så. De sa det skulle vara nånstans som var dödat några människor, så skulle det bli gast av det. Och det var då sanning, för de grov ner ett barn i Skogs hage, och det blev då gast av det. Om de var kar te att klyva över en gärdesgård eller ett led, blev gasten efter, och då skratta han så. Det var en gammal gubbe som bar den där bördan. Men han klöv över ett led - han höll på och inte orka över. Där blev gasten efter, men sen skrattat så i trädtopparna. Så gjorde gasten kanveta.
Gastar
De tala om att "gasten skrek", men jag har ej hört, vad gasten var för något. De kunde bli "gastkrammate", sa' de, om de blev hastigt sjuka. Men jag har ej hört, hur det gick till.
Gastar
Spängegasten talte de om i mina barnaår. Det var nere vid Oklången. Gastar skulle vara sådana som var komna om 'et. De blev så sjuka, om de råkade ut för gasten. De orkade knappt komma fram för den tunga bördan. De sa, gasten kunde forma sej, så att de såg riktigt som ett benrangel. Så var det en karl, som körde käppen i det. Och det blev hängande på käppen tills han kom hem.