Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomtar.
Här var tomtar. Vi hade en dräng. Han kom in en kväll och slängde av sej rocken och torkade sej i ansiktet. Han sa inget om kvällen, men på morgonen talte han om, att han hade haft en tomte i följe. "När jag sprang, sprang tomten, och när jag stante, stante tomten", sa han. Tomten var rödklädd och hade pickelhätta, sa han. Han visste inte, var tomten var hemma. Tomtarna skulle dra från en till en annan.
Julafton.
Julaftons kvällsvard. Julafton på kvällen, när de satt och åt, skulle den, som gick ut och såg in genom fönstret kunna se, vem som skulle dö under året. Det skulle vara något märke på den mänskan. Julbordet fick aldrig dukas av, det skulle alltid finnas något på borden. Det skulle tomten ha. - Julljuset skulle visst brinna natten igenom. Julnattens andeväsen. En del hade för sig, att de döda skulle komma igen till sina hem på julnatten. Det var därför julljusen skulle brinna, de trodde att de döda tyckte om det. - Det var väl troligt, att de skulle ha med av maten.
Tomtar.
De som hade samlat på kistebotten sade de gamle, att det hade de fått med tillhjälp av tomtar. Skötte de dem och inte störde dem eller gycklade med dem så drog de till gården, men förargade de dem drog de från gården. Flyttade någon från en gård till en annan skulle Tomten ropas med, annars blev han hjälpsam åt den nye ägaren. Tomtarna voro små gråa figurer, de voro mindre än nyfödda barn och hade röa luver. De behövde bara bjudas på mat en gång om året, men då var det noga med att de ej blev uteglömda och det var julafton.
Jul
"Nu ä dä jul, o nu ä dä långa nätter" - den sjöng vi julafta och jul. Det var la annandag jul de gick med stjärnan i Berg och Lerdala. Det var ena långer rad allt. Det var bara poj- kar. (Minns just ingenting om dem och deras förehavan- der) Det förekom att de red och vattnade hästarna. Det kallades rida Staffan, Det förekom, när jag var barn och var hemma i Melldala. Då skulle någon gå ut och ge häst- tarna något i mun, en sockerbit eller en bit bröd. Det skulle vara så nyttigt; det skulle bli sån tur då. De skulle lämna något äpple kvar på varje äpple- träd, "för det ska jultomten ha, när han kommer", sa de. Och om jul satte de ut mat till tomten, för då skulle forts. / Berg. Anna Karlssson, född 1866: Julen 2 det inte fattas mat (d.v.s. de blev inte utan mat sedan). Att maten inte togs av bordet, det var för att tomtar kom och sådana, som hade dött under året - de kom hem på julnatten. De skulle äta då. Men det var ju inte något rört. Det skulle sättas ut mat till tomten och. Det gjorde vi, satt den i uthhuset för vi hade ett hus som var både fårahus och svinahus och veaskjul - vi hade ingen ko hem- ma - och maten, det var gröt och mjölk och stuvade po- täter. Jag vet inte varför en gjorde detta, men det var en sån sed, och då ville en vara med och hålla den.
En myntskatt.
En av Ber:s förfäder var med i "finska kriget". Han bodde på Stom- men i Dverstorp. Innan han drog iväg grävde han ner sina pengar under stuggolvet. Han kom aldrig tillbaka. Längre fram i tiden byggdes ett nytt boningshus strax framför det gamla. Detta revs och sedan odlades köksväxter på tomten. Någon gång på 1870-talet hittade ett par kvinnor, som arbetade i kållandet, elva tjog fyra-riksdaler. Ber. ansåg sig vara rätt arvtagare, men han hade ju inga bevis, utan skatten gick till staten.
Gårdstomten
I Hafstena by bodde ett par bröder, som kallades "Dungla", troligen efter ett ställe Dungen, som de voro komna ifrån. De voro rätt förmög- na i många år fast det på sista tiden, de levde, gick ut för dem. Folk sade, att de hade tomtar, som drogo dit deras rikedom. Ingen hade sett sådana, men att gården vaktades säkert det visste man berätta. "En våga aldrig en kväll ställa sig och pissa utanför ladugårdsväggen, ty då fick man hastigt en sådan hisklig örfil att en knappt orkade siga upp igen."
"På småställena åter var det nätt om förråden"
År 1939 gjorde insamlaren Linnar Linnarsson en uppteckning från Hudene socken i Västergötland. Där berättar smeden Adolf Johansson (född 1863), bönderna Adolf Gustafsson (född 1863) och Verner Karlsson (född 1870), Carl Henriksson (född 1872) och Kristina Johansson (född 1851) om tiden mellan den gamla och den nya skörden då det ofta var tomt i förråden. De berättar också om rågsådd. Uppteckningen hör till frågelistan Höstarbete – tröskning och malning.
Slakt
Slaktarna va rädda för sᴕdda, sum hade "onda öga", för di "stämde blo". En feck inte sega lᴕ (ludd), nᴕr en slakta. Slaktarn velle inte ha nᴕga, sum så på. Di velle inte, att dä sulle vära tomt i stia, nᴕr di slaktat; Därför ställde di dit ena grepel älle nᴕtt. Sneppa å körtla å sᴕnt sae di va orent, se dä skar di å å slängde bᴕrt. Kons magar: våmma, paltarasken, (nätmagen), löpet.
Bjäran
Det var en käring i Broska, som hade mjölkhare. Gamle Häradsdomarn Samuel Svensson jagade mycket, och han var efter honom flera gånger, men haren sprang ner i Skattagårds åker, och där förlorade hundarna spåret. Men nu gång satte de en karl till att vakta intill där gumman bodde. Gumman kom ur och höll upp förklät, och haren kom och hoppade upp i förklät, och sen bar gumman in honom i lagårn. Till slut sköt de honom, men då hade de sömhuve' och silver i bössan, och det blev bara stickeblôs av Broska mjölk- hare. Spiritus och bodrag okända. Tomtar likaså.
Tomtar
Det till och med vet jag de som satte lite mat särskilt julafton i lagår'n till tomten, för han skulle ha lite då. Det var en gammal sägen: Det var en som hade för sej, att hur lite han gav sina oxar, så var de lika väl feta. "Nog ä dä en som ger dom i smyg", tänkte han. Han la' sej på lur en natt. Då kom en liten gubbe och stönte och bar någ- ra strå'. "Dä va la inget å stöna för så lite!" sa' bonnen. Den tog te å draa därifrå', och sen hjalp det inte hur mycket han gav sina djur.
Husbygge och flyttning
När en stuga byggdes, så lades kopparpengar på den ena hörnstenen. När gamla stugor har rivits, så har det legat kopparpengar på hörnstenarna. Om verktygen fick vara i fred för tomtar och allt under bygget, så blev det en god tomtplats. Levande ormar borrades in i fähuströsklarna. Det skulle vara bra. Då blev inte djuren sjuka. Husen byggdes för det mesta för öst och väst med fönster på södra, östra och västra sidan. Åt norr skul- le det inte vara någon öppning. Innan en flyttade in i ett nytt hus, så släppte man in katten. Om hon kände sej hemma och sprang upp i spi- sen, så skulle det bli trivsel.
Tomte håller kvarnhjul Tomasmässenatt
Man fick inte lov, att mala emellan tolv och två på Tomasmässenatt. En gång hände det vid Kåhäcke kvarn, att de ej stämde den tiden, och plötsligt stannade kvarnen. Mjölnaren väntade en god stund men till slut lyste han ner i kvarnhjulet. Han fick då se en liten karl med röd mössa sitta och hålla hjulet. Då sade mjölnaren: "vad skall detta betyda", och så kastade han ett mynt ner till tomten och sade: "I Guds namn så mala vi nu igen"! Därpå började kvarnen åter att gå. Samme mjölnare brukade ofta för att ha god "malatur" kasta ett mynt i fallet.
Tomtormen
Gamle Otto Olofsson på Poxen, som är begraven idag, berättade det. Borta på Boskogen hade de fått en ny piga. På morgonen när hon skulle gå och mjölka, låg det en stor orm på ladugårdströskeln. Den tog hon och slog ihjäl. På flogen (=golvet bakom korna) låg en orm till. Den slog hon ihjäl. I fönstret låg en. Den slog hon ihjäl. Och så höll det på. När hon kom in, bekla- gade hon sig för bonden att det fanns så mycket orm i lagården. "Du rörde dom la inte?" sa bonden. "Jo, jag slog ihjäl sju stycken", svarade pigan. "Då är turn gången på detta stället", sade bonden. "Ja", svarade pigan", "står han i sån förbindelse med skam, så kan han hade det. Då vill inte jag stanna här." Och så flyttade pigan. "Och änten i mä tror eller inte: Nästa morron när han kom ut i lagårn, så låg den grannaste / koa dö på golvet med bena i vädret och horna rätt emot golvet. Och en stor grann kalv låg i sin kätte rätt på rygg" —"Berodde det på ormarna?" frågade vi. "Jag tror inte på skrock", svarade Otto, "men nog såg det bra konstigt ut." Tomtormarna var tomtarnas husdjur och skulle behand- las lika väl som de själva. De skulle ha mjölk att dricka. Man fick inte slå ut diskvatten på kvällen, för då kunde man slå på tomten.