Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gasten
Det blev ”gast” av alla som blev mördade. Om det var stora eller små, så blev det gast av dem. Gasten grät ett i allt och fick aldrig ro. Det fanns gastar i bäckar, och i älven hördes gasten ibland.
Gast
De talte om ägogastar. Det var sådana, som hade flyt- tat rågångar. De gick och hojade och gapade. Härmade man en sådan, så blev man gastkrammad. Då skulle man rökas med svavel.
Gastar.
En de kallade Rallen hade varit på Kattarp och lånat en skrubbestol. När han kom på Kattarpa mosse, blev stolen så tunger. Då skrek Rallen till: "Du får la ri'a vackert!" och så slängde han skrubbestolen i backen; då blev han av med gasten. Det var en gubbe, som satte sig bekom en buske och lossa- de byxorna. Så fick hon höra en som sprang och ropade: "Rå- bäcken, rågången, jag ångrar!" Det var en lantmätare, som ha- de tagit mutor och mätt galet. Då sa' gubben: "Ja, dä må du väl göra." Men strax fick han en spark i bakänden. Sen skratta' gasten.
Gastar
Det var Lars i Ängabo i Tidens. Han var ute i sun- det mellan Rågö och landet, för han skulle ut och fis- ka. Då kom en gubbe och ville bli rodd över till Rågö. Ja, Lars tog honom i båten, men båten sjönk allt mer och mer, och vattnet dallna' på båtkanten till slut. Då börja- de de skrika på Rågö: "Kom inte hit med honom!" Man Lars sa': "Jo, Jaen, ska han inte hit." Nej, jag vet inte vad det var för nån sorts varelser.
Gastar
År 1876 var jag och hälsade på en flicka i Marum, när jag gick hem på natten, blev jag alldeles yr och kände ett grepp över bröstet och det släppte inte förrän jag kom hem, mor påstod bestämt att jag blivit gast- kramad av någon som såg illa på att jag for till marum
Gastar
Mi gumma har många gånger blivit gast- kramad. Hon blev en gång när hon låg i kam- maren så sjuk ja rent dödssjuk, det värkte runt livet och hon kunde knappt andas. Men den som kramade var nog en kar som bott i kammaren men dött. Det säkraste var att släppa ett eldkol mellan särken och kroppen. En gång var vi på ett läseri i Dälderna, när hon blev så antererad, men då tog ett par vi hade sällskap upp en gudelig sång och hon blev bättre. En gång, när vi var nygifta, låg Britta Lena och sov, då hon vaknade talade hon om att hon blivit trollkramad för det var som om någon hade lagt sig på henne och försökt våldta henne. Vi släppte också då en glö genom särken.
Gastar
Min far blev gastkrammad en julafton, han lade sig som vanligt men vaknade fram på natten och svetten flöt av honom och så kräktes han kl 12 på natten upphörde kramningen och han blev som förut. Men man fick inte fråga vad det var med honom förrän följande dag då talade han om det för oss
Gastar
I sundet mellan bägge Gransjöarna drunknade en som hette Zakrisson. När det skulle bli oväder, ropade det sedan där nere. De trodde att det var en vålnad efter honom.
Gastar
Det var en som for med eld. Han fiskade vid ljuse. Då kom det en gubbe till honom och bad honom ro honom över till Rågö. Då var det en gubbe på Rågö, som ropa: "Ro inte hit, ro inte hit!" Men karlen rodde på och satte gubben i land. Då blev det ett sånt skrik där uppe. "Ja så hugg nu!" ropa det. Då fick han så mycket fisk han orka bära.
Gastar
Det var Lars i Angabo i Tådene. Han var ute i sundet mellan Rågö och landet, för han skulle ut och fiska. Då kom en gubbe och ville bli rodd över till Rågö. Ja, Lars tog honom i båten, men båten sjönk allt mer och mer, och vattnet dallra på båtkanten till slut. Då började de skrika på Rågö: "Kom inte hit med honom!" Men Lars sa: "Jo, faen, ska han inte hit."
Gastar
Garsten, det vet jag inte vad det var, men jag har hört honom. Det var en kväll i Falskogs hage, när jag tjänte i Falskog och skulle gå hem till mina föräldrar i Gretianda. Han kallade mej vid namn och sa " Johanna" tre gånger. Jag trodde det var nån karl, men när jag stannade och lyssnade, då slog det upp och skrattade så hårt. Jag blev så rädd, så jag visste inte, hur jag skulle göra. De sa, att man skulle aldrig tala, om man såg eller hörde något sent, och jag sa inget, när jag kom hem. Men sen sa de, att det var garsten. Om det var en fågel, tro?
Gastar
Det var en bonde från Önnered, som skulle åka till Mölndal, och han var ute tidigt. Som han kom till Stjärnhult, blev lasset så tungt, och han fick inte hästen ur fläcken. Då gick han av och gick fram och tittade mellan betslet och näsan på hästen. Då såg han, att det satt en karl på lasset, men han försvann strax. De sa, att det var en ägare på gården, som hade dött, och han motade så att folk inte kunde komma fram.
Gastar
Det var en get, som kom bort. Ägaren var inte hemma när det skedde. men när han var hemkommen, gav han sej ut i skogen och lyddes. Han fick höra geten skrika och gick däråt, och där låg geten, men hon kunde inte gå. Han la henne på nacken och bar hem henne och la ner henne på backen. Men strax for geten upp och flög till skogen och skrattade så alldeles förskräckligt.