Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Näcken
Näcken brukade man skrämma barnen med förr för att de inte skulle luta sig över brunnen. Han hade far- liga näcketrådar. Men det var inte alltid så vist, för barnen ville gärna se, hur näcken såg ut. Näcken skulle vara en gubbe med skägg.
Skatter
På Rakullen i Krogstorps skog var det väldigt "jolagodd" var julanatt. Morfar och gamle Halle-Petter var där och skul- le ta upp det en julanatt. De gick dit klockan halv tolv; klockan tolv skulle det komma upp. De behövde inte gräva, för det skulle komma upp av sej självt. Men de fick ingenting se, och när det hade börjat bli ljust och tupparna började gala i Björsahemmet, sa morfar: "Nu i Guds namn är det inte lönt, nu går vi hem." - De hade kanske fått det, om han teget. Racke var en kung som hade stupat under kriget. Han var be- graven i Rakullen och hade fått en stor guldkista med sej.
Kyrkor
Det var i Habo. Där lät de två bockar dra iväg med en stock. De stannade vid en mad, och folket byggde kyrkan på höjden intill maden. Så var det i Norra Fågelås. Där tog de två stamma stutar och lät dem gå vart de ville med en stock. Där de stannade byggde de kyrkan. De hade börjat bygga på en annan plats, men det revs ner vareveli' natt. (A.K. vet ej av vem eller vilka).
Sagor
En groda kan vara en fin prins. Det var en piga. Det kom en groda flere kvällar och hoppade upp i soffan till henne. Hon talte om det för sin matmor. "Låt du na vara", sa hon. En kväll kom grodan så långt upp, så hon kysste pigan. Då låg där en fin prins. "Nu ska du bli min", sa han, "för jag blev förtrollad men skulle bli människa igen, om jag fick kyssa en människa". Detta berättade mamma. Stället där det hände hette Kanken. Det var ett rim om det: "Prinsen på Banken vill danka te piga på Kanken."
Vårhalvåret
"Trana bär ljus i säng ; vår bygd halvle'n (halvliden) mars." En öbo (= inbyggare på Visingsö) sa: "På vårom bygd i halle'n mars lägger de sej i ljusan dag och sover till Mikaeli." 1 april: "Aprill, aprill, du dumma sill, jag narrar dej vart jag vill." De skulle "äta märg i bena" 1 maj; då åt de flera ägg precis som om påsk. Mars med sitt skägg lockar barnen utför vägg. April kommer med sin luva och narrar barna in i gruva. Urbannsdan var hörfrösda'n. Vi hade ena "palm" i vår trädgård. Vi tog in några kvistar av den till palmsöndag, ibland inte. (Palm = sälg) Blommorna kallas palmer. / Intet tal om att ta in björkris till påsk förr. Jonsson i Karlsberg sa, att både barn och tjänare skulle ha pisk överlag på långfredagens morgon, men vi fick inte något pisk, när jag tjänte där. Förr har de eldat Kristi himmelfärds afton och påskafton, men nu är det bara om påsk, de eldar. Ingen bestämd dag för betesgångens begynnelse
Djävulen
Lindberg på Dintestorp svor falsker ed, och det gjorde Ögårdsbonden med. Den bonden blev så mager som ett skelett till slut, för den onde hade övertaget med honom. Han levde i många år sådan och blev bra nog gammal.
Troll
Det var i min mors barntid i Tvärred. I Svinkullaberget fanns troll, men det skulle åskan slagit ihjäl sedan. En gång hade de bryggat i Alamon i Tvärred och satt ut vörtakit- teln på gården till svalning, och rätt som det var hade kit- teln försvunnit. Då kom en gammal käring, som hette Sti- na dit, och hon var en sån där trollkäring. "Kan du ställa hem vår vörtakittel, så ska du få riktig dricka till jul", sa de till henne. Hon sa, att det säkert var Svinkullakäringa, som hade tagit kitteln. "Hôt, hôt, hôt, ell i min räv, vörta ska komma hem!" ropade Stina. Nej, jag tror inte att trollet kom tillbaka med drickat. Stina hade en egen stuga på min morfars ägor. Hon var krokig så att hon gick som en vinkel, men veckorna innan hon dog blev hon rätt igen.
Kloka
Fin i Tvärred. Det var far till Fredrik i Vasared. Han blev av med en märr, som var fyra år. Han for upp till Fin och frågade, om han kunde få veta, vem som stulit märra. Fin gick in i ett litet svart rum och lagade till något i ett handfat. "Vill du komma med in, ska du få se vem som stulit märra", sa han. Ja, han gick in till Fin och titta- de i handfatet och kände igen en Tvärbo, som hette Hjärt- man. Han hade varit på Borås marknad och sålt den granna märra för 25 kronor. Men gubben fick köpt igen märra för 25 kronor. Hjärtman var barfötter och hade en grimma av bast. Fin hade en bror i Grönahög, som hette Böxa-Petter. Han gjorde mulakassar av enebark, som var så bra att ha på oxar.
Tjuvar
Den siste de avrättade på Galgabacken i Timmele var Busa-Jan. De hade avrättat honom några gånger förut, men han hade förblinnat öga på dem och gått i- från dem. Men han syster blev ledsen på't till slut. Hon bodde på Knallen och han kom ofta och höll till hos henne. Han hade en människotarm full med sprit runt kroppen, och den var innevuxen. Det var den som gjorde, att de inte kunde ta livet av honom. Busa Jan stod ett stycke ifrån stupestocken och grina! "I ska hugga rätt. I hugger galet!" ropade han och sprang sin väg. Emellertid gick systern upp en natt, medan Busa-Jan låg och sov, och tog en kniv och sprätte upp tarmen och all spriten rann ur den. "Jaså, nu är det slut med mej", sa Busa-Jan, när han vaknade. På morron kom det folk och / tog honom och det bar av till galgabacken. Mästerman kom med bilan. Då låg det tre karlar framför stupestocken. "I Guds namn hugger jag den mellersta", sa han. Med detsam- ma som huvudet föll, försvann de bägge andra bilderna, som låg där. Busa-Jan sa aldrig att han stal. Han var en medlare. Han fick läsa Fader vår, när han gick till stupestocken. "Nu har I mej här", sa han till folket, "och nu är det slut med mej; jag har inte varit en tjuv men en med- lare". Det var en gubbe som gick och var ledsen, och han mötte Busa-Jan på Knallen. "Vad är du ledsen för?" frågade Bu- sa-Jan. Då talte han om, att han hade mist en ko. Då tog Busa-Jan upp femti kronor och gav honom. Domaren hade frågat honom, vad som var det värsta, han gjort. "Jo, det var en gång när jag skulle ta råg och ge de fattige till jul och jag fick ligga på ryggen och borra uppföre", svarade Busa-Jan. Sedan frågade domaren, om det var något, han ångrade. "Ja", sa Busa-Jan, "det / var en gång jag gick förbi en rik gubbe, som satt och pella' sej mellan tänderna med en kniv. Jag ankar på att jag inte strök till honom så att kniven ramla' ner i halsen på'n." Busa-Jans grotta vid Öresjö har jag varit i. Vi fick lå- na en båt och rodde dit en söndag. Han kunde gå in i husen mitt på ljusa dan och stjäla. Mest gick han om dagen; han gick osynlig som ett ande- väsen. (Känner ej till att han bundit en kvinna över en myr- stack och låtit myrorna bita henne till döds.) Långt uppe i skogen är en gravplats. Där ligger Busa-Jan och alla andra, som blivit avrättade på galgabacken.1) Där visade sej synd och elände för allmänheten. Vem som gick förbi, gick fram och kastade en sten så pass stor som en knytnäve där, så där har blivit stora stenrös. 1) I Timmele!
Djur
Bodrag har jag sett två gånger. Det är tusentals med små maskar. Första gången jag såg ett sådant var mellan Smedstorp och Tidafors på en skogsväg. Det var på efter- sommarn. De sa, att ett bodrag drar till bo't, rikedom.
Djur
Bodrag såg jag ett på Isak Berggrens ägor en gång. Det var miljontals små maskar. Det lea och lea. Skogen skul- le växa fortare, om den gick inåt skogen, troddes det.
Naturfenomen
Åskan kallade de goa. Åskviggar är en sorts stenar. De gamla tog fram bibel och psalmbok, när åskan börja- de köras, och satte sej att läsa. Och så stängde de dörrar och fönster. Nolsken betydde sträng vinter. Och att sillen går till i skärgården; det slår in. Kornmogen sa de jämt. Det är när åskan går på avlägset håll i slutet på augusti.
Kyrkor
Det skulle varit så att den äldsta kyrkan var på bac- kan i Halvås. Sedan bestämde de sig för att bygga en ny kyrka. De satte ett par vita tvillingoxar för en släde med en stock. Där de stannade, där byggdes kyrkan. När de gjutte kyrkklockan på 1600-talet ute på kyrko- gården, ville inte metallen smälta. Då kom två adliga fruar, och de strök av sig sina guldringa, och de fick den övriga messan med sej. Sedan säger kyrkklockan: "Kersti och Kari kasta gullring." - Från Rylanda och Attorp var de båda fru- arna.