Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Två tomtar slåss.
Det var en gång två tomtar, Gerknäs tomten och Tjyle tomten, och de buro säd från varandras åkrar. Så hände sig en gång, då vardera tomten kom kånkandes med var sin börda, som de hade gjort utav stackarna på åkrarna, att de möttes på en bro vid Brobäcken som rinner mellan Storsjö och Lillsjö och så började de gräla och slåss. Efter ett skarpt kragatag smitade Gerknäs tomten Tjyle tomten i backen och for av med bördan hans. Från den tiden kom Tjyle tomten aldrig mer tillbaka och slutade att bära skylar från Gerknäs åkrarna. Från samma tiden blev Tjylehemmanet allt fattigare och fattigare.
Naturväsen
Det var ett par fiskare, som hade farit i land för att rasta. De lade sig att sova och kröp in med huvudet i en säck. Då kom det ett fruntimmer. Hon sa: "Mycket har jag sett men aldrig maken, fyra fötter och inget huvud; jag har sett Bromsö i åker och äng tre gånger. Jag skall gå hem till min mors mormors mormor och fråga om hon har sett så'nt." I Marberget spökar det. Jag var där och skar gräs. Nere i berget prata det och stenar flög. Jag hade inte ont av det. I Knipeberget var det en gång in. De sa, att man kunde gå in, tills man kom till en järn- dörr, men den var låst. Min mor tala om, att hon och morfar var ute och drog noten. "I all sin dar, sike litet / barn, som går där" , sa hon. "De är le inget barn," sa morfar. "Jo, da' går ett barn där," sa hon, men då var det försvunnet. Ett fartyg gick till Karlstad med spann- mål. Då kom det en kvinna upp ur sjön och sa de skulle ankra. Det gjorde de. Hon sa lik skepparen han skulle kasta lasten i sjön. Det ville han inte först. "Men du skall få betalt," sa hon. Då kastade han lasten i sjön. Då tog hon honom med sig ner. Han gick på en grann grön väg, och så fick han betalning för lasten. Sen forslade hon honom tillbaka, och sen fick han god vind. Sjöfrun kunde segla i motvind hon. Då hon visade sig blev det storm. Det var en, som hette Pär. Han var ute och fiskade. Då hörde han någon ropa: "Pelle far i land" Det susar i gröntall och tåsar (=brusar) på Blåhall far i land, jag väntar främmande från Åmål!" / Det var Gottfrid i Limboden. Han ville lära sig spela. Han gick ut tre torsdagskvällar för att lära sig av Näcken. Så fick han se en stor, grå gubbe. Han blev rädd och sprang. Sen har han aldrig rört vid ett spel. På Rykenhamnskulten brinner det ljus varenda kväll, och de påstår det lyser än. Mina morbröder var och skulle bada. Då kom de en hel flock med kreatur och skulle bada. De klappade dem. De gick hem och talade om det. Blodröda kor var det de hade sett. Mormor gick med dem, men där fanns inte spår efter några kreatur en gång. Om han mötte en hop råttor som sprang. "Du får allt skynda dig, om du skall hinna med," sa han till en stor råtta, som kom efter de andra. Råttan gav till ett illskrik och sprang. Men han blev så sjuk, så han kunde knappt gå hem. Klockan tre en morgon mötte jag en liten / grå gestalt i vindskappan. Han gick upp på vinden och jag gick nedför trappan. Det var en tomte.
Svar på frågelista LUF 132: Frukter och bär i husbehovsodling och konsumtion. / Folklivsark. Lund.
Bönder och alla som hade hus och litet jord skulle ha aplar och bärbuskar. Men de sköttes aldrig. Man trodde, att bara man satt dom, så skulle de bära frukt, och det var bara till att skörda. I de flesta fall blev det vildaplar av äppelträden och de päron- träd som fanns blev stenfrukter eller skrumpnade, eller föll och ruttnade. Bara en och annan skötta sina träd så de bar frukt. Men att snatta äpplen var en härlig sport som jag själv var suverän på, och att få en arg gubbe efter sig var ju spännande. De enda frukt vi barn av proletärklassen fick, den knyckte vi. Även bär. Vinbär fanns i alla gamla träd- gårdar och även på gamla tomter. Krusbär (stickelbär) var vanligast, men inte särskilt eftersökta. Gamla människor lade dem hela på flaskor, om det var i vatten eller brännvin vet jag inte. Svarta vinbär lades på brännvin, det vet jag. Det blev en slags medicin, bra, för nästan allting. Äpplen, s.k. vinterfrukt förvarades i lådor. Vid jultiden eller efter julen var de i allmänhet skrumpna. Men man gömde den ändå tills man fick slänga ut dem. Och var lika snål om dem hela tiden..! Men torkad frukt fanns att köpa vid tiden för första världskri- get. Den försvann som allting annat, men kom åter efter kriget. I Trollhättan fanns en / fruktaffär i en källare på Storgatan. Där hade de även saltgurka och ättiksgurka. Denna lukt tillsammans med en del illaluktande äppelsorter förpestade en del av Storgatan. Det fanns ett stort trädgårdsmästeri utom stan. De lade in saltgurka där. Lukten av alltför väl lagrad saltgurka härskade suveränt i trakten. Man plockade förstås kröser (lingon). De kokades sura och häldes på butäljer. Sock- rades allt efter som de användes. Apelsiner såg jag första gången när jag var 6 år. Det var på julafton. Jag fick en fjärdedel av en. Det smakade himmelsk. Vid samma tillfälle fick var och en av oss barn några torkade russin som extra tilldelning till julhögen, som bestod av en lussekatt, en pepparkaka och en julgranskaramell som innehöll en sockerbit. Andra sydfrukter såg jag aldrig under min tidigare barndom. Men hallonbuskar före- kom i förvildat tillstånd kring gamla stugor, liksom krusbär och röda och svarta vinbärs- buskar. Krusbär vanligast. Gula och röda. Samt gula och röda plommon och krikon. Efter första världskriget började arbetarklassen ta vara på bär, koka in, gjorde gelë av vinbär och kokade massor av äppelmos. Även jordgubbar. På 1940-talet odlade jag i Borås jordgubbar själv och sålde till affärerna. 1:25 l. Bodde så gott som i jordgubbslandet. Tomater hade nog folk ganska svårt att vänja sig vid. Tror jag åt t. första gången 1930. Det smakade inte bra. Nu äter jag dem utan något till. Som äpple. De användes mest till kötträtter eller sallader, blandade - numera alltså!
Julafton
På julafton skulle de vara tidigt uppe och ha rysligt brått hela dan, men de skulle inte spinna eller sånt där. De skulle all- tid kasta och bära in den sista säden. Stugans klädsel. De satte en stor duk i taket och en grann duk mitt i. De gjorde kronor av halmpipor och satte i taket. Så var det en del som gjor- de kronor av ståltråd och rispade tyg och virade om, och så satte de ljus i kronan. Runt väggarna hängdes på stänger vita dukar. Julgranen. Jag minns aldrig att de hade julgran där jag tjänade. Det första jag begynte göra grannt med här var ett äppleträd med fot av trä och många pinnar runt om den långa kvisten, som stod rätt upp. Det var längre pinnar därnere, och så kläddes det med äpplen och papper. Sen blev det jula- båge och sen blev det gran. Julabågen det var en båge av / trä som var klädd med papper, och så var det ljus i den. Granen kläddes med äpplen om en hade några och ljus och konfekt om en hade. Julhalmen. De hade halm på golvet förr, men det har inte jag sett, bara hört talas om. De talte om att de gjorde en bock av halm om julen, och den skulle de göra en del konster med. Julbrasan Då skulle en lägga på hackat björkris. Det brann hela kvällen, men björkriset skulle läggas på så det brann ned innan vi la oss om kvällen. De skulle inte få röra julbrasan. På morgo- nen skulle det vara spår i askan. Julklappar. När jag var barn hade vi julklappar, men jag hörde aldrig mormor tala om det. Det var ingen julatomte då, som det är nu. Julbordet och julbröden. I julhögen var det vörtbröd och annat bröd. Det var fyrahju- lingar och julapytter (som höns) och hästar och käringar. De kun- de vara av vetedeg eller pepparkaksdeg, det beror på hur stora / de var. Det var många bröd i varje hög, och så fick de kakor av andra, så det kunde bli stora högar. Den kakan som skulle sparas till våren, skulle visst också ligga på bordet. Den som sådde skulle äta av den, innan han gick ut och sådde. Jag bakade en fyrahjuling, som jag gömde i säden tills de sådde, men mormor sa till mig att jag var dum. Kreaturen. Julafton om kvällen får kreaturen än idag lite bättre än eljest. Hönsen skulle ha av julgröten och katten med. Julaftons kvällsvard. Vi hade träluckor för fönstren, som vi stängde igen, men de stängdes jämt när det var kallt. Kärl och allting skul- le stå på bordet över natten. Jag vet inte varför. Tomten skul- le ha gröt. Det ställdes på logen, sa de. Ett ljus skulle brinna hela natten. Det gör de än. Klockan 12 skulle det dansa, för Frälsaren skulle födas klockan tolv. Tydor och märken julafton och julnatten. Min mor skar små tärningar av bröd, lika många som vi var, och gjorde skåror i dem, så att hon kunde skilja på dem, och så la hon dem i en skål med dricka. / Var det så att alla gick ihop i en klump, då skulle alla leva över, men var det någons tärning, som gick isär, då skulle den dö under året. Julnattens andeväsen. Då skulle alla döda vara uppe och ute. Klockan tolv hade de otta i kyrkan. De sa alltid förr att om en kommer in i kyrkan på morron och stryker med handen på bänkarna, är det grus på dem. – Odens jakt kan vara ute när som helst.
Lösning till några frågor i pristävlingen "Bondens år"
1 Svalorna kommo vid korsmässa. 10. Ja. Man åt den kaka som vid julen blivit bakad för att ätas när såtiden började. Även hästar och kreatur skulle smaka (Tillägg till Nr 1. Första sådagen var oftast Urbanus. Ordspråk: Om Erik ger ax ger Olof kaka.) 11 Både den som sådde och den som harvade ned skulle vara vid gott humör, pigga o. glada. 14 Man läste en ramsa, som gick ut på att växten måtte bli god. Kornet såddes så tätt så det låg tre korn i fottrampet efter en häst. 23 Man trodde det hade varit en ovän som lyckats åsamka en detta. 26 Ja enär det troddes att tomtar bodde under dem. 31 Skära när man skar liggråg. 6 När man sådde borde det helst vara lugnt. Talesätt: Så i tovvantar skörda i skjortärmar. 9 Fällning av skog och såning i ny. 13 Ja. Oftast sådde de lin. 21. Somliga togo ett lakan begav sig därefter till sin oväns åker på natten, och drog lakanet / över det daggvåta gräset, samt vred därefter ur lakanet på sitt eget land eller åker, de hade därmed tagit kraften från gräset på ovännens åker. 33 Löktskår kallades den skår i vilken sista neken bands. 40 Den bands ihop i toppändan och vid rotändan delades den isär i så många delar som det fanns kor i ladugården Man hängde den inunder taket inne på köksväggen Den gavs åt korna. Den kallades löktnek. 45 Vid Mikaelidag skulle allt vara inne utom kål och rötter, som skulle stå till Heljamöss. Vid Larsmässa skulle man kunna ta ny potatis. 48 Logubbe kallades väl den som för det mesta stod ute på logen. Lovisa var däremot någon handgriplighet som försiggick vid tröskningen. 51 Nej. Därför att man på den tiden använde törestickor till lyse och man därför befarade att få logen nedbränd. 55 Ja det bestod mest av mat av alla slag samt mycket brännvin. 57 Ja om man sköt kattor. 58 Skämd bössa botades genom att man piskade små ormar och stack i böss(kolven) pipan och sköt ut dem sedan 59 bössan gjordes oftast träffsäker på så vis också. 61 Det berättas om ett djur som var på Skansen som det var omöjligt att skjuta men till slut skjöt en man med efternamnet Talek detta djur, fadern yttrade till sonen vid avfärden till Stockholm . "Nu ska du inte ha harskinn i böxera." / 65 Laxöring sept. Sik, gädda okt. 66 Lucia var då ett väsen som man helst skulle vara rädd för. 67 Man var uppe nästan hela natten och åt. Man åt 7 frukos- tar före otta. Kreaturen skulle även ha av det bästa foder som fanns på gården. 68 Ja. Det var mycket skamligt att komma sent upp den morgonen enär man då fick heta "Lusa" 70 Ja. Ja. 71. Nej. När "hon Lussi" stod i skjul, då var det bäst att in- te vara ute för tidigt. 72. Ofta tog man den första skalbaggen man såg, och lade den i saltvatten vilket sedan gavs korna på "sleken" för att de skull gå hem till kvällarna när de kommo i skogen på bete. Lösningarna insända av, Per Nilsson, Norra Skoga Råda
Stadstraditioner (15) 1
Jorden brukades i fyra gärden, där odlades råg, havre, korn, potatis och rovor, höet fick de på grästäkterna i ängarna. I ladugårdarna hade de kåltäppan, den var olka stor och rättade sig efter ladugårdens storlek, här odlades kål och kål- rötter samt tobak. I trädgårdarna som var tomt hade, fanns kryddelanden, här regerade husmodern, satte, ränsade, och skör- dade, här odlades köksgrönsaker, kummin till bränvin, mal- ört för ylletygen och kyrkokryddor. En à två aplar och ett par päron och plommonträd ville man gärna ha i trädgården samt krusbär. Körsbär till fruktsoppa fick man från ängarna, där de växte vilt. Hallon fick man köpa vilda av bergsgummor, men hallon var inte mycket på modet förr i världen. Trädgårdsmästeriet såsom födkrok har kommit från herrgårdarna, överskottet herrskaperna fick, körde träd- / Skom. A. Brandt Skövde Stadstraditioner (15) 2 gårdsmästaren till Skövde. Det var följande herrgårdar som började saluföra trädgårdsprodukter: Karstorp, Klagstorp, Höjentorp, Luntetorp, Knista, den trädgårdsmästare som hade längst att åka var trädgårdsmästaren på Ljunghem. Den första handelsträdgården som anlades i Skövde var Märke handelsträdgård. När doktor Dovertics stora trädgård blev uppväxt höll han mäst hela staden med äpplen, päron och bigarå. Korn odlades för att få malt, det framställdes till husbehov rågodlingen räckte också till för eget behov, men havre köpte man mycket från berget. (Grönemad och Åsbotorp). Något till avsalu blev det inte på grund av det stora hus- hållet. Missväxtåret 1868 fanns inte en tunna råg att uppdriva i Skövde då köpte man från sockenma- gasin och från Ryssland. Linodlingen har aldrig spelat stor roll i skövde. Ett linland ville duktiga husmödrar ha men handlandena skaffade fi- nare och bättre lärfter än de själva kunde väva, ända från Holland. Den kallades Hollandsk lärft. / Skom. A. Brandt Skövde Stadstraditioner (15) 3 Kål och kålrötter odlades mycket, det var hela kålgården full med. Surkål skulle var och en ha minst en tunna och kålsoppa återkom ett par gånger i veckan. Kålrötter kokades tillsammans med salt fläsk eller kött och sen åts det som kallmat. Potatisodlingen var mer än till husbehov, men de tunnor man fick i överskott bortbyttes till sådana som hade rätt att bränna bränvin. (Källegården), (Ryd) m.fl. Tobaken odlades på kåltäppan så nära ladugården som möj- ligt för där var jorden fetast och ladugården skyddade för blåst. Tobak odlades endast för eget bruk, ej till avsalu. Snus bytte man sig till mot torkade tobaksblad och så var det en gubbe i Mörke som var säker att göra piptobak till honom bar många bladen då han preparerade dem. Hyresgästerna försökte få det så ordnat att de fick sätta en halvtunna potatis hos hyresvärden. För det gjorde de ett par dagsverken eller lämnade ett visst kvantum skogsbär. Om någon från berget kom in med något skjutet vilt / Skom. A. Brandt Skövde Stadstraditioner (15) 4. såsom älg, rådjur eller fogel avyttrade han det i regel på stadskällaren. Var det en hel älg slog några sig ihop och delade den. När fattiga fick sig tilldelat bränsle skedde det så, att var och en fick ett område i ängen och fick där kvista hassel och ene (inget annat) på det viset fick de fattiga bränsle och stadsborna fick sina betesängar uppränsade. Handlandena voro ej då som nu specialiserade, utan hos sin handl. kunde man få allt vad man behövde utom apoteksvaror. De köpte också allt vad som bjöds ut men de satte själva prisen.
Stadstraditioner 5
De stadsbor som hade jordbruk voro de som ägde av stamtomterna, till vilka hörde oskiftad åkerbruksjord och ängar. Huvudvikten lades på boskapsskötsel, enär varje jordägare hade fler hästar än jorden krävde i brukning. De som hade jordar voro handlande och handtverkare och dessa handtverkare hade foror ute jämt på marknader och då skulle havre med, på sommaren fick hästarna be- ta vid vägen men om vintern köptes hö på gästgiverierna. Jag följde far på marknaderna åren 1868-1875 han gjorde stövlar, selar och fotsackar. 1/4 del av den odlade arealen besåddes med råg. Var jordägaren handlande, så ingrep han aldrig själv aktivt i jordbruket, utan hade en pålitlig karl som svarade för det hela. I skördetid gick dock alla man ur huse för att redan / Skom. A. Brandt. Skövde Stadstraditioner (5) 2 vid soluppgången vara i färd med bergning och sedan höll man på tills det var tid öppna boden. När tröskningen började skulle husfar själv prägla de tre neker, som voro avsedda för såakaka, sedan fick drängarna göra resten. I vinklarna lite varstans inom stadens staket, fanns små obebyggda bitar som stan ägde, dessa kallades för täp- por och fick arrenderas av sådana som inte hade jord u- tanför staketet. Sedan hade staden en annan inkomst av jorden, det var slåttern och betet på de allmänna platserna (Kyrkogården, backen, och garpamossen), dessa fick bara skördas och betas, ej plöjas. Det var inte bara handlande och handtverkare, som hade jordbruk, borgmästaren hade också gård utanför ej löne- jord utan egen eller på arrende. Detta bevisas av att vid rådhusrätten förr, när någon blev stämd för att djur sprang lösa i staden, så skylde de på att det var borgmästarens. Det var förbjudet att röka pipa på stadens gator eller / Skom. A Brandt Skövde Stadstraditioner (5) 3. gårdar. Hammarhjelm på Mölltorp i Säter var stämd en gång för rökning på en gård men blev frikänd för han hade rökat cigarr. Om stadens "ståndspersoner" hade gårdar utanför staden, så var det inte en binäring, utan tvunget, för tjänstemännen hade inte så stora löner så det räckte till kontant köp. Var de rika hade de gård, för att hålla till med sin familj om sommarsöndagarna. Det var inte vanligt att flytta ut om våren och flytta in om hösten. Hemmet i staden var hu- vudkvarteret hela året. Skulle de bort från staden en längre tid reste de bort och "Drack brunn". En sådan var Him- melskällan vid Varnhem. Det var flera som helt levde på jordbruk men var borgare. Den siste bonden i staden var Rådman Heléns son, som hade sin ladugård och sin jord efter skiftet vid Lögegatan. Han hade här fullt landtbruk till år 1897, då han dog. Hans stuga, brygghus och ladugård stå nu kvar som stadens Museum (Helénstugan) och är den enda bostad som står kvar före branden och stadsreglering 1759. / Skom. A Brandt Skövde Stadstraditioner (5) 4. Den som endast ägde tomt kallades tomtägare, var han ägare till jord utom staden kallades han patron eller länderibonde, beroende på storleken. Torghandeln förr var inte så nödvändig som nu, när folk köper hektovis. Även då torgfördes landtmannaprodukter om lördagarna, ägg, smör och höns även före gudstjänst om söndagarna. Då var torginköpen baserade på fyra stora marknader, då stadsborna försåg sig med vad som behövdes tills nästa marknad. Dessa voro Paulusmässomärknad, Vårfru- dagsmarknaden, Midsommarsmarknaden och Luceamarknaden Paulsmässmarknaden var en spannmålsmarknad, efter den gick fororna till olika hamnstäder vid Vänern eller Västkusten. Karduansmakare Fogelkvist processade hela sitt liv med staden om sina andelar av jord på Sanden (nu Sandtorget)
Jordbruket i tro och sed
Före 1850 hjälptes bönderna i Djursätra by alltid åt, när gödseln skulle köras ut till trädet. De var på en gård i sänder, en dag på varje gård. Det kunde vara tio eller tolv åk. Flickorna stod då i dyngestan och lasta. Det kunde då hända, att de lagat tillreds en "mölunge" av trasor och halm, och den passade de på att lägga i lasset för någon körsven. När han sedan kom ut på åkern och de andra karlarna upptäckte möl-ungen, uppstod stor munterhet. De hurrade och kastade möl¬ungen högt upp i luften och gjorde narr av honom, som fått den i lasset. "Jaså, du ska till att gifta dej", sa de. "Det har de förbaskade dyngetrolla gjort!" sa han. Lin såddes den 25 maj, Urban, som kallades höradan. Vårsäden såddes då stararna och sädesärlan kommit och då björklövet var så pass utsprucket, att det var som mulöron. Sunnan och västanvind ansågs vara bäst att så i. Sålöpen lades upp och nedpå. Därefter tog såningsmannen några korn i munnen, lade några på löpen jämte litet jord, sedan bad han Gud ge god äring. Och för att det sådda skulle bli bevarat för sorken och andra odjur, grov man ned benet av en hare i åkern. Härav ordspråket att man skulle taga haren i sista fläcken, antingen man slår eller mejar. Om någon glömde att så en välta eller en bit på åkern vare sig det var havre om våren eller råg på hösten, det hade samma betydelse. Det kallades för kalasbord och betydde, att någon i huset skulle dö innan grödan var uppäten, så att man fick göra begravningskalas. Förr var kvinnfolken mycket mera med i jordbruksarbete än nu. Den längsta av kvinnorna skulle så linet. Hon skulle då vara klädd i "mössa och lin" och ha släpande kjolar. När det blev tid att börja slåttern, bad man ihop karlar och fruntimmer till slåtterhjälp. När de slog Storänga och Lillänga i Kustorp var det på 1870-talet femton män och femton kvinnor i arbete. Flickorna kallades rakeser. Då de sista stråna var kvar, sprang de kvickaste fram med sina liar för att ta haren, det var de sista gräslockarna. Då hurrade gubbarna så att det hördes en hel fjärdingsväg, om det var lugnt väder. Sedan förplägades alla rikligt med mat och dryck och därpå blev det dans. Det sista höet, som bärgades in, skulle kvinnfolk bära in, så fick korna kvigkalvar. Ännu på 1870-talet fanns det gamla gubbar, som lämnade en liten fläck med gräs oslaget till tomten eller Hjälma. Att ta upp sista neken var detsamma som att bli sist gift. Sista neken gjordes av tre eller fyra neker. Den fick stå för sig själv på gärdet. Var det sista lasset litet, var man rädd att få mindre skörd nästa år. Det var en äldre person, som lade sädesnekerna i ladan. Han kallades läggarn, lanisse eller latomte. På denna trakt bestod logkatten av en stake på en fyra eller fem alnars längd, och den var kluven i storändan tolv till femton tum ned, och i kluvan hade man fäst en träbit. Den såg ut som en tjuga och var så grov som ett krattskaft. De nyttjade logkatten till att skjuta undan stötthalmen vid råg¬prägling och havretröske. Det understa lagret av neker kallades stälen. Man lade ett halvstop brännvin eller cognac i stälen. Det fick de dricka ur när de tröskat färdigt. Det eggade dem i arbetet med präglarna.
Julafton
Julafton gingo de upp kl. tre, för att hinna undan alla grov- sysslor tills kl. tolv. Då skulle spervaneken vara uppsatt, den gjordes större än en vanlig nek. Den sattes upp på en stake, ju längre ju finare, sedan spikade han upp på ladugården så högt man kunde. Här sattes i regel upp en nek. På morgonen hadde de fattiga fått sin del av julmaten, efter dem kom knekten som skulle ha sin julkost som bestod av 1 fårlår två vörtesbröd ost, samt brännvin. Så stöten han skulle ha kaka och korv på varje bondställe, han fick gå flera dagar, sen full var dag det han inte orkade med att supa, fingo de slå i en medhavd flaska. Flåtten skulle även ha kaka och sugel i varenda gård om jul. Efter kl. tolv fick inget arbete utföras utomhus. Alla djur skulle ha lite bättre julafton och juldagen de skulle då förstå att det var högtid. Spervaneken skulle sitta till frampå "Könnessmässa". Klockan 1 doppades i grytan, en stor trebent grytan sattes mitt på golvet där alla samlades ikring med var sitt havrebrödsstycke. Sugel brännvin och dricka hörde till doppet. / Sedan bars julhalmen in av far själv. Den var kammad och fin, så han brett ut den, sen ställt julgranen på sin plats, bjöd han på en sup över lag, då hadde han gjort sitt. Julgranen skulle räcka precis till taket eller rättare sakt ryggåsen. I den fastbands talgljus, som voro #kallt stöpta till den. Äpplen och pappersblommor, klippta vita tyglappar, julkrans av halm kläddes med olika blommor av färgpapper. Där ingen julgran fans hadde de istället halmkronor och en del hadde svinhårskronor med fyra till sex ljus i var, samt träkronor, där var 8 till 12 ljus i dem. Då detta var klätt tändes julbrasan. En stor balja eller en med ljumt vatten stod vid spisen och alla i familjen skulle tvätta sig häri. Nu var det varmt i stugan av det väldiga bålet som tänts i den stora öppo spisen, elden stod högt över skorstenen. Så bytte de om linne samt tog på sig bättre kläder, alla familjemedlemmar skulle alltid ha något nytt på sig om jul. Det förnämsta var att få knäbyxor av berett fårskinn med en röd tops vit knäst, annars vadmal. Inga julklappar förekommo. 1882 var sista julhalmen inne här på stallet. Om nyårs och trättonde- afton bars den gamle halmen ut på en åker och eldades upp, och ny halm bars in i dess ställe. Då tvättning och ombytning av kläder var färdigt bars julmaten in. Fönstren hadde väl förhängts, svinhuvudet låg på ett stort träfat, fläskkorv ost bröd alla sorter, brännvinsflaska och drickeskanna. / En stund därefter begynte kvällsmåltiden. Far läste högt bordsbönen och en psalm. Så börjades med smörgås och sugel i brännvin, sedan kål, det var #julafton, även potatis om det fans fisk, samt korngrynsgröt, om den som inte åt kål sades, den som inte kålen super han inte fläsket nyper. Under måltiden skulle en av folket gå ut och titta in genom fönstret och se om det satt någon huvudlös person vid bordet, såg han en sådan betydde död. Då de ätit lästes eller sjöngs en psalm. Hadde någon släppt något under bordet fick det ligga, och den räknades få en stackare som släppt det- samma. Maten skövs till ena ändan på bordet och dukhalvan breddes över. Maten fick inte bäras undan för det troddes att deras avlidna för- fäder hälsade på julnatten, och då skulle inte julbordet stå tomt. Så slätades askan i spisen ljusen släktes och alla gingo till vila. På vissa håll brann ljus hela natten.
Lucia
Söndagen före Lucia var som en stormarkand i Skövde och även Falköping, utom för levande djur. Detta var i far och farfars ungdom som voro handlare i Sköv- de. Kl. 10 avlyste stadsbetjänten affärerna och då ström- made de mästa till kyrkan. Då bommades även krogarna igen för ett par timmar. Denna marknad kallades även för moramar- ken för det fick ju inte göras affärer i djur, utan till denna marknad var det bondmororna som skulle in och köpa kryddor till julbak - slakt - och brygd, så skulle de även köpa en strut kaffe, kandisocker, julbränvin, (efter sedan bränningen blivit förbjuden, vaxljus skulle man ha så att ett dylikt kunde sättas i kyrkbänken, för hembruk stöpte man, Vidare skulle hos garvarn och klädeshandlarn häm- tas hem de materialer som voro inlämnade till garvning / Elisab. Berg Skövde Lucia 2. och stampning. Skomakarn och skräddarn kunde man al- drig räkna med att få förrän efter jul. Vidare skulle någon sak inköpas till alla, något nytt skulle var och en ha till jul och då blev det något som de kunde ha nytta av vid kyrkogången. bok, duk eller vantar. Marknaden och även torgaffärerna med matvaror skedde vid "Staden hall" nedanför Skandinav eller eller utanför Lun- dins krog (nuvarande Sv. handelsbanken). Levande hästar, vagnar, tröskverk, slipstenar liar plogar o yttre inven- tarier) såldes på Sandtorget och nötdjur och smagrisar på Ridhusplan, som på den tiden kallades "Sanden." Någon styckning av kött och fläsk förekom ej utan det minsta som såldes var en fjärdedel, det var noga med att stadbon fick tarmar i proportion till kött och fläsk han köpte för de gjorde sin korv själva. Hälvten av stadsborna hade jord som hörde till tom- terna, de hade sina ladugårdar utmed sanden och Staketgatan och slaktade själva. För stadsborna var Luccemarken "Sugelmarken" och / Elisab. Berg Skövde Lucia 3 för Landtbon "kryddemarken" Torget var indelat i åtta rader och allt efter som bönderna kom fick de köra in i raden, alla bakdelar av vagnarna vändes åt samma håll och där låg köttet eller fläsket, kalvar och får hela, nötkött i fyra delar och grisen kluven. Raden närmast Assbecks var reserverad för skomakare och korghandlare. Affärerna avslutades sedan vid vagnen och betal- ningen erlades oftast på Lundins krog. Stadsborna eller yreksknallar hade ej stånd på denna marknad utan det var bara bönder Några julgransprydnader försåldes ej på torget, utan sådant, som de ej gjorde själva, köpte de av sin handlare. Skulle någon prydnad för hemmet anskaffas, så var det konstgjorda blommor eller oljetryckstavlor och de köpte de hos Hulth på Storgatan. En dotter Sofia Hult hade affären till 1918. Västgöta korrespondenten grundlagd 1851 har en sida med annonser om vad de olika handlarna bjuda ut under / Elisab. Berg Skövde Lucia 4 Luccemarken. Minst hälvten av stadsborna (alla tomtägare hade jor- dar till sina tomter. Stallen hade de inpå sina gårdar, likaså fjäderfä, men svin och nötkreatur hade de i stadens ut- kanter. Dessa jordägare anrättade av egna djur julmat liksom bönderna. Det var vid vart rådhusrättssamman- träde mål mot sådana som ej höll sina svin inne, utan lät dem springa omkring på gatorna. Slakten utfördes av stadshushållen tidigare än Lucci, för vid den tiden kan inte handlarna tänka på eget utan måste ägna sig åt affärerna. Vid Lussemarken skulle också alla kunder fägnas. i och med Luccias inträde började man äta av färsk- mat och må julagott, tiden omkring helgen kallade de gamle för "goe räppen" och därmed menades, att man skulle må gott. Till Lucci skulle det vara avtröskat och säden värdesatt för att när bönderna kom med spannmål, man skulle kunna jämföra med sin egen. Knepiga handlare trös- / Elisab. Berg Skövde Lucci 5 kade inte ur sin provsäd, utan slog ut det tyngsta i kärven mot lobalken. Mellan 2) jul och 1) Lucci hade kvinnorna sin brådaste tid, men något nattarbete fick inte förekomma efter 10 för eldfaran. De som hade gårdar utom staden förlade bak och brygd dit för att få hålla på dygnet över. Ljusstöpningen ägde inte rum vid Lusse, utan tidigare av hopspard och hopsmält talg, den utfördes i en kärna av gamla kvinnor, som kallades ljusamora, de voro beryktade för att få hårda och fasta ljus, som inte sprakade eller rann. Någon ljusfabrik fanns ej, men man kunde bära ljusavekagarn och talg till ljusamoror så stöpte de åt en, man skulle ha vissa ljus per skålpund talg och de kunde man få medsamma om hon hade på lager. Efter Tomas och till 13. firade gesäller, men mästar- na var i sina verkstäder. Det var ingen ordning med gesällerna förrän de begått trettondedagsbalen. / Elisab. Berg Skövde Lucia 6. Luccemorgonen kallades för lilla jula, för den morgonen skulle det var mycket och god mat. Man skulle ha tre frukostar den dagen var talet. Den första var lussebiten, fläsk ost bröd bränvin och julöl, sen var det att gå upp för ingen fick ligga när treslaget ropades. Till lusse fick man lussekatter som bakades, julbrödet var inte bakat än. Sådana lussekatter och lussebockar bakade bagarna av vetedeg och pepparkaksdeg. När lussebiten var äten, skulle man ut på vedbacken och så var det en andra frukost vid 6 tiden från denna tidpunkt och till dess julen var över skulle kosthållet vara bättre än vanligt. Julveden skulle hämtas och huggas om Lucia, tidigt om morgonen for långa foror till skogsskiftena på Billingen där den för julen avsedda veden låg. Julveden skulle vara ekesved eller ved av torrfuror om det var riktigt. Man var åter på fm. och sedan höggs han sönder. Veden kördes aldrig ner annat än som stockar. När man kom åter blev det tredje frukost. / Elisab. Berg Skövde Lucia 7. Tröskning och dylikt var i regel avslutat i början av dec. Vid lussetiden fick handels och handtverksintressen gå före jordbruksintressena. Den som kom sist till köket om lusse kallades för luskung och det fick han heta hela vintern. "Gå ut och lussa" var vanligt förr, då klädde ungdomar ut sig, pojkar till flickor och tvärt om och drev omkring och gjorde ofog, sedan de lärt sig att spela hartzfiol (de fäste ett långt snöre i ett fönster och gned med hartz, så blev ligorna en formlig plåga. De lussade mäst i gamla stan där de hade grän- der att gömma sig i , för det roligaste var att få ut gårdsfolket och skälla. För att hålla öga på ungdomen fick lyktor brinna i portar och på gårdar den natten så länge de voro ute och rumsterade. Nu är det oskyldigare, nu är det barn som roa sig och andra med att klä ut sig och försöka skrämma. På morgonen kom på senare tid Lussebrua med två / Elisab. Berg Skövde Lucia 8 tärnor. Detta firande skedde inom familjen eller gården. Flickorna voro vitklädda med röda skärp och hängande hår. Detta bjudningssätt avsåg bara kaffe och icke brän- vin eller mat. På sina håll hade de en lyktgubbe med sig som lyste dem i trapporna och lyktan hade han gjort genom att urhålka en rova. Den bar han på en lång stång, så han kunde hissa upp den till andra våningen Luciabrudeen är nog inte äldre än kaffet, för jag hör- de aldrig talas om att de bar ikring mat. Lussebiten fick de vid köksbordet. I församlingshemmet har på senare år kvällen före lusia anordnats en luciafäst med ljus och vitklädda flickor som bjöd omkring kaffe under mer högtidliga former. Luciadagen var liksom alla dagar före jul mycket an- strängande, men hade man ärende till någon granne den dagen, eller de andra dagarna före jul, skulle man ha en julasup för att inte bära ut julen. Mellan jul och trettonde sulle man ha en helgsup för att inte bära / Elisab. Berg Skövde Lucia 9. ut helgen. Lucia har aldrig firats i stadens skolor, för de avslu- tades före lusse förr. Lussebal hölls inte i staden, men på landsbygden runt om firades en lussefäst med dans och förplägnad. Det var drängar och pigor som ordnade en sådan tillställning i någon stuga men den gick alltid av stapeln lördagen före lusse fast han kallades lussefäst. Drängarna sade: "Att i kväll ska vi börja den stora jul- supningen." Lussenatta skulle vara den svartaste och längsta natten under året var en allmän åsint.
1. Tjänsteandar A Tomten 1.Tomten kastar (säd)
Det satt någon på Gudmundareds loge och kas- tade säd. Men drasen blev inte mindre, för det rann en riktig ström med sädeskorn ifrån logrännet. Så de fingo gott om säd på det stället, - men, när en har en tomatabese till hjälp så - .
Vattenväsen.
Strömgubben kunde lära folk å spela om en försto sej på't. Han skulle ha ett ben för be- sväret. De va en som hade gjort upp att han skul- le få lära sej å kom te'n men hade ett tomt ben me sej. Då ble strömgubben förargad å sa:"Ja skulle lära dej å spela - men de ska inte stå - för du gav mej ett ben - å de va inge på." (Lina Karlsson, född i förs. 1850) Ville'n lära å spela å näcken skulle'n gå te Hobrona å spela tre torsdagsnätter å ra å tredje gången kom själve läremästarn fram. Då skulle'n ha me sej en svart katt som inte fick ha ett vitt hårstrå å så en fläskeskinka. En gång fick han bara benet men då sa'n: "Ja skulle lära dej å spela - men de ska inte stå." Å så gick han. (Ville Andersson, Blackerud, fördd i förs. 1854) / Näcken är egentligen ett litet lurvit fyr- fotadjur, de liknar mest en vesslas. Men den kan ta alla gestalter å mest visar han sej som en gubbe. Han håller te i vatten å därför ska'n säja när en ska i vatten: "Ja binder näcken att han fast sitter så länge ja är i vattnet." Iblann är han en häst å då kallar di honom flodhästen å iblann kan han va en hunn eller en katt. Förrästen är allt tocke alldeles de sam- ma, de är allt Gubben själv, som tar olika skepnader. (Frans Olson, Rösa, född i förs. 1854) "Näcken han spelar på böljan blå så ljuvlit å höra därpå. Näcken små böljor i ringdans gå och stjärnorna tindra också. För näcken när han imot böljan ser slår han sitt öga ner, för bland de stjärnor som tindra där då Freja mot honom ler." (Karl Rosengren, född 1854) / Morfar va ute me segel en da på Skagern. Rätt han satt där hörde han en karl alldeles intill säja: "Hör du vantevännen min - tag öster- landet in - det börjar att sjuda i väster." Mor- far hörde tydligt rösten men så ingen men han lyd- de ändå å hant nätt å jämt in under strann förrän stormen kom. (Lina Karlsson, född i förs. 1850) I Svartsjön finns de sjörå (allnänt omtalat), de är fina fruar de. Di är röklädda å har rö luva, men baktill liknar di mest ekeskrov. Di rår över fisken. Om en är nån möra ve stranna å de kom- mer upp ormar då är de råna som sänt fram dom å då kan en lika gärna gå hem igen å inte slänga ut för de nyttar sej inte. (Frans Olson, Rösa, född 1854) Di har sett sjörå mere ve Skagern flera gånger. En gång gick hon å drog en barnvagn borta på Rörvikslannet. (Albert Erikson, Rörvikskärr, född 1857) En gång kom dom i vagn förspänd me två katter å förr bredde di ut vita kläder på Gullön. (Jan Gustaf Johanson, V- Härtorp, född i förs. 1842) / "Mossakäringa ellar" säjer di när de blir kallt över mossarna å dimman lägger sej. (allmänt) "Nu kommer källebusen, skynda dej in", sa man för å skrämma barn förr. (Ville Andersson, Blackerud, född i förs. 1854.) Det ligger en hel herrgård i Skagern. De va en frå Råda som såg hur de lyste i den. En piga kom ut å frågte va han ville. Han ville köpa havre å de fick han. "Men vilken väg ska ja gå?" frågte'n. "Rätt fram" svara pigan "vägen är buskat." Han kom fram å havren hade han me sej. De berätta mor; hon var uppfödd på Borjudden å hon sa att di ofta kunde se sjörå på gården. (Gustaf Olson, Gudhammar, född i Amnhärad 1852). Husar Klarén gick en gång över maderna å mötte ett åk en stor övertäckare å två hästar. Di bjöd honom åka me å drog in honom i vagnen å for ut i Skagern. Där visa di honom hela gårn. Han gick genom många rum å överallt satt folk å skrev i stora böcker me rött å blått bläck. Sen släppte di honom. (Lina Karlsson, född i förs. 1850).
Kyrkor, troll, jättar, tjuvar, skatter, spökeri, spiritus, tomtar, etc.
Till Waldemar Ljungman, Redaktionssekreterare i Folkminnen och Folktankar Vasagatan 33 Göteborg Härmed några sagor och folkminnen eller vad man skall kalla dem, vilka jag hörde i min bardom, såsom jag antecknat på annat ställe. Är född i Brunns socken, men har de senaste 47 åren bott i närheten av Varberg, är nu omkr. 72 år gammal. Skulle sagorna ihågkommas med något honorar, kan detta sändas un- der adr. Box 67 Varberg. Högaktningsfullt E. Larsson