Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skogsväsen
Det fanns både harar och fåglar i skogen, som en inte kunde skjuta med ett vanligt skott för de voro utskickade av "skogsråa". Men om de stöpte li- tet klockskav eller sådant som de skruat av järn från kyrkan eller kyrkogården, så kunde de skjuta både "skogsråa" å hennes djur. Jan i Skärsmyr sköt en sådan orre. Det var inte annat än en gam- mal sopkvast som ramla ned ur trädet.
Troll.
Där uppe (åt Rydalshållet) på bergen hängde trollen sina kläder. - De gick och lånade bröd också, men när de bar hem bröden, bar de inte in dem, utan la dem på dikeskanten.
Tomtar.
49. De skulle sätta ut mat på julafton åt tomten. Han var nog snäll, om de gjorde, som han ville, men det var inte värt göra honom emot.
Spiritus.
50. Spiritus har jag hört talas om, men jag minns det inte nu.
Bjäran
57. Mjölkharen kunde de aldrig skjuta. 56. Den gick och tjuvmjölkade korna. 58. Om det inte ville bli smör, när de kärnade, kallades det trollsmör.
Bjäran
54. Det var käringar, som hade mjölkharar förr. 57. Det var de som sköt på dem, och då blev det bara brända stickestumpar kvar, och mjölken rann, sa de. De skulle göra nåt särskilt, innan de kunde skjuta, men jag minns ej vad.
Bjäran
58. Trollsmör är en slags svamp, som växer på träden.
Drakar, ormar och fiskar.
Jag har hört sägas, att de fångat en gädda i Stora Hålsjön, och den hade en buske på huvudet.
Drakar, ormar och fiskar.
I St. Hålsjön ska finnas en gädda, som har en bjällra.
Lyktgubbar
61. Det ljuset har jag ofta sett. 63. Lyktgubben lyste folk, om de bad honom. Det var en gumma som sa, att på julafton måste de vara stilla, för eljest skulle lyktepicken komma in.
Lyktgubbar.
61. Jag vet inte, vem det var, men det bodde i ett berg i Assberg x. Den gick ner till en bäck, vände och gick hem till berget. Det har jag sett, jag med. - Lyktepicken han lyste folk med sin lykta, om han fick en styver. 64. Det var någon, som kastat en styver åt honom, när han kom hem, men den hamnade under en vedhög. På morgonen var all veden nedriven. Det talte min morbror om.
Lyktgubbar.
Lyktepicken har jag ofta sett. Det är inte länge sen jag såg honom härborta. Han for uppåt berget. - Jag såg det en gång på vägen från Borås. När det var nära, var det som små stjärnor, när det kom längre bort, blev det som påskeldar. Man såg ingenting annat, än att det lyste. Ju mer vi talte om det, ju mer flyttade det sig hit och dit. - Det kunde fara så galet så.
Vattenväsen
12. Om man gick till ån en torsdagsnatt kunde man få lära sig spela näckens polska. Man skulle gå kring en kyrka tre gånger, innan man gick till strömmen. Då var näcken framme, och då spelade han en polska. Det var tolv repriser på den, och när tolf- te reprisen spelade, dansade allt, vad som fanns i rummet. Här i ån fanns ingen näck, det var i Storån (Viskan) nere vid Skene. 13. En del slängde i pengar åt näcken, när de gick upp ur vattnet efter badet. 14. Näcken visade sig som en fisk, om han lät se sig. 15. Strömgubben talade de om. Han spelade inte, han sjöng. (I Helsjön ska de ligga mycket pengar. Om de hade nå- gon värk och badade i Helsjön, gick det bort.)