Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skogsväsen
Det hände att "skogsråa" skrämde hästarna, så att man inte fick fram dem efter vägen. Det var särskilt far- ligt på skogarna. Mellan Kasenberg och Avelsäter i Värmland finns en stor skog, där blev de ofta stående på vägen i forna dagar. Och detta slyldes på "skogs- råa". Hon kunde sätta sig bakpå åkdonet, så att inte hästen orkade dra.
Skogsväsen
Det finns ett berg här som heter Fjällboberget. Där påstod min farbror att skogsrå fanns. Han hade hört henne där. Hon lockade och sjöng. Det var xxx-tarm hon skulle ha med sej. Det var en så grann sång, så hon hade inte hört något sådant varken förr eller senare. När hon hade tystnat, så var det som det hade blivit liv i hela skogen. Men han såg henne inte. Skogsarå var som ett vanligt fruntimmer. Hon kunde skapa sej till att likna vem som helst av fruntimren. Min farbror skulle hugga ned i skogen. Han satt på en stubbe och vilade sej. Då tyckte han att det var en av granngummorna, som gick på en smal skogsväg ett stycke från. Men han tyckte det var konstigt, för hon hade så brått. Och när han skrek på henne, så blev hon borta. När han kom hem, så gick han till den granngumman och frågade, vad hon hade haft för ärende till den skogen. Då talade hon om att hon aldrig hade varit utom dörren under den tiden. Det var inte bra, om skogsråa fick veta namnet på en. Men om man hade en kniv eller något sådant att kasta, så orkade hon inte få någon bukt med en. Hon var farlig på så vis, at hon förvillade en. Men om man hade en kniv att kasta då, så kom man rätt igen.
Skogsväsen.
Min morfar var ute och sköt, och så satt det en orre i ett träd. Morfar sköt, men det gjorde inget ve orren. Då gick han in och lade en tioöring i bössan, och sen tog han orren. Och då fick han se, att skogsråa gick runtomkring trädet. "Vill du se det, ja tok orren, fast du gick ikring trä't", sa morfar.
Skogsväsen
Ute i Äledalen ligger ett berg, och där var ett skogsrå för mer än hundra år sen. Mina systrar var så rädda för att gå där så de skulle alltid ha pinnar med sej och stoppa i berget. Det ha- de de för sej skulle skydda dem. - Det var en karl som gick förbi där. Och han hittade på och talte till henne. Hon satt där och hade en nuge jämte sej. Han lät inte bli henne med käppen heller. Men han måste springa. Och hon efter, tills han kom fram till kyrkogården. En karl här, Klas-Andreas, följde ett skogsrå en hel natt. Hon var så illa vacker, sa han, så det var riktigt härligt att leda henne. Hon förtrollade honom, så han fick gå från kyrkan och rätt upp över bergen här. Där var ett litet damm, och det trodde han var en sjö nere i Idala, så förvillte hon´et för honom. Men så när det morgonringde här, försvann hon. Hon sa till honom, att hon hette Isabella. Och han blev så "förörater" / efter henne, så han steg upp om nätterna och tittade i fönstret efter henne. Han blev riktigt sjuk av det till slut. Ett fruntimmer, som var hemma i Horred, gick i skogen där en hel dag. Och där stod ett riktigt slott, som skogsrået visade henne.
Skogsväsen
Skogsrår talade de om, pappa såg spår efter henne i snön, han var jägare. Hon såg ut att ha fina skor, för klackarna var inte större än en sexstyver. Hon hade långa smala fötter, och stegen stod rakt fram. Skogsråa håller sig vid Hovgårdssjön nära Velanda i Gärd- hem, skogsråa o sjöråa ä allt e o samme. Men jag har aldrig hört att någon sett henne där.
Skogsväsen
Skogsrå fanns. Jag var ute för't. Det var en kväll jag skulle gå hem från Götlunda över Ekefjälls hage. När jag kom på skogen, var det lögn att jag fick rätt på den rätte stigen, och det började skrika som ett barn uppi skogen. Jag gick ditåt, för jag skulle se vad det var. Då teg det. Då jag gick tillbaka, skrattade det. Då jag kom tillbaka dit, där jag ville börja min vandring, fick jag rätt på stigen.
Skogsrå
På Forsvik var en som lagt sej inne med ett skogsrå. Han hade henne länge men ville bli av med henne till slut. "Dä ä ena anner som har lagt sej emellan, så vi får sluta, du å jag", sa' han till henne. Nej, det ville hon inte. "Skjut henne!" sa' hon. "Dä ä inte lönt, för dä tar inte", sa han. "Jag ska ladda åt dej", sa hon. Ja. När hon hade laddat, sköt han henne. Då blev det ett sånt hallo i skogen så!
Skogsväsen
Far talade om skogsråa. Hon var som ett bak- tråg i ryggen. Han talade om, att hon kom till en gubbe, som höll på att bränna tjära. Hon ställ- de sig vid tjärgrytan och värmde sig. "Vad heter du?" frågade hon. "Jag heter själver", svarade gubben och så tog han en slev tjära och kastade i räva på hen- ne. Då sprang hon och skrek: "Själver har bränt mig, själver har bränt mig." Då skrek de andra: "Har du själver bränt dej, så får du själver ha't så gott."
Skogsrå
När skogsråa fick veta det kristna namnet på karlar- na lät hon dem aldrig vara i fred sedan. Det var en gubbe som hette Lars, som hon brukade komma till. Det var då det fanns gott om vargar, och en gång hade de kommit in i ladan, hos Lars. Skogsfrun satt på rännet och lekte med foten mot vargarna: "Tasse, ta fot! Tasse, ta fot!" men då var Lars framme och knuffade till henne så hon föll ner, och vargarna åt upp hen- ne.
Skogsväsen
Skogsrå och sjörå fanns det alldeles gräsligt förr. Det var en gubbe, som satt i skogen och brände tjära. De brände tjära och körde åt städerna och sålde. Tjära var en viktig exportartikel förr. Han var där på nätterna och vakta. När han satt där och brände, kom ett så grant fruntimmer till honom. Han blev alldeles förtjust i henne. Och han språka väl med henne. Hon kom där den ena natten efter den andra. Så talte han om det hemma. Då sa hans käring till honom: "Tag du en skopa tjära och slå på 'na!" För hon vände aldrig baken till, utan när hon gick ifrån honom, gick hon alltid baklänges, så länge han såg henne. "Så ska du få se hur hon ser ut", sa käringen. På natten när han låg ute i skogen, kom hon igen. Då tog han en skopa tjära och slänger emot henne. Då vråla hon så alldeles räligt och vände sig om, och då skulle hon vara ihålig bak som ett baketråg. Och det har jag hört många berätta, att de är ihåliga bak. Käringen skulle lära honom, så han blev av med henne. För fick ett skogsrå makt med en karl, så förtrolla hon honom så han blev borta, han kom aldrig tillbaka. Om man gick vilse, skulle man vränga rocken, så hjälpte det.
Skogsväsen
Skogsrå förvillar folk. Jag har varit ute för det en gång. Jag var tolv år då och var i Mjöbäck. Jag gick till ett stäl- le i ett ärende. Där var en liten rund kulle med träd på, och man fick gå halvvägs omkring den. När jag uträttat mitt ärende, gick jag samma väg tillbaka, men när jag kom till den kullen, fick jag gå runt den flera gånger. Jag kän- de inte alls igen mej. Jag visste inte då, att jag borde ha vrängt något klädesplagg. – Det är något ont, som förvillar människan, det är säkert.
Skogsrå
Min svåger, som var ifrån Gärdhem, talte om, att en bonde hade gått åt skogen och hade sin yxa och skulle hugga ved. Då kom ett skogsrå till honom, och han kom inte ifrån na, utan han gjorde en gosse på na. Men skogsrået behöll yxan. Gossen växte upp och blev stor. Han kom till den här bondens gård och bad om arbete och bonden kände igen sin yxa. "Du får vara här, du slipper att gå så", sa han. Gossen fick bli där och han gifte sej med en piga och blev bonde där sedan.
Skogsväsen
Här bodde skogsrå ute vid Eksjö. Min far och en annan gammal man råkade ut för dem en gång och de höll på att inte or- ka hem igen. Den andre började på att skoja med dem, och det var nog. De var så granna framtill, men baktill var de ihåliga som ett baketråg. De kallte dem troll med. Min far och den andre gubben hade varit så sjuka, så de hade både kräkts och mer. När de fiskade, kom skogsrået och satte sej i ekan. Det var som en anka eller stor fågel. Då tyckte de, att ekan riktigt höll på att välta.