Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomten
Tomten trodde de mycket på. - Det var en som hade en tomte. En gång kom tomten och bar ett halmstrå på nacken. När han la det, sa han: "Sch!", som man gör, när man är trött". Bonden hörde det och sa: "Det var väl inget att schåa för." Då tyck- te tomten, att han skulle dra bort lika mycket, som han dragit dit, och då blev bonden fattig. - Det trod- de de ju alltid, om den som redde sig bra, att han hade tomte.
Vårarbete.
Såkaka var vanligt förr. Den skulle vara av den bästa degen från julbaket. Den var större än en vanlig kaka och försedd med årtal. Alla i familjen skulle ha en bit var även dragarna. Av detta fick de märg i bena. I övrigt skulle hästarna ha havreströ under hela våren.
Bjäran
Då korna mjölka blod hadde en mjölkhare varit framme. Det sades att Bratt i Lagerstorpamarka hadde sådana och till- värka dessa och sållde. De var gjorda av brända spingestickor och solv. En sådan kunde inte skjutas utan att lägga silver i bössan. Bratt hadde besmi ihop med skam, han hadde en liten vagn som de kunde få åka hem i, då han var ute på sina färder. Folk sade då de såg de första bilarna att: "Dä ä änna likadant som då Bratt va ute å åkte."
Spöksägen
De gamle tala alltid om att de döda hadde julotta. Men ljusen stodo alltid uppnerpå, och allas ansikten vända åt dörren, och alla näsor var vända upp och ned på de döda.
Naturföremål
Här på Nolgårdens ägor finns en griftegrav som ligger i en stenmur. Ingången och hela graven är ju igenrasad, men man kan se att ingången är från söder. Tre förfärligt stora oformiga stenar ligga åvanpå fast dessa åkt isär. Den är inte undersökt men ben har hittats kring området. På Knaggagården i Luttra finns en likadan. I Lockgården Slöta är en likadan, alla lika med oformiga stenar åvanpå. På lillegården finnes än en antydan efter en varggrav. På Siggesgården är en hög kulle som kallas galgabacken. Min far var med då den siste här avrättades, det var en gång mellan 1830-40 talet.
Naturföremål
I Nolegården Axtorp står en sten utan runor. Den sägs vara rest över en hövding. Fyra bra stenar står i en rundel på en kulle vid Halsäng, det tros vara en dommarring. Ett väldigt block ligger på Högagärdet Ledsgården. Denne ligger på vassa stenar så man kan krypa under här för rägnskydd.
Dommare och rättsväsen
Det var en som skulle avrättas men de kunde inte få honom fram till stupstocken. De fick kalla spets- gård förgäves flera gånger. En gång de fått honom innanför spetsgården och det tycktes att de fått honom på sin plats, så högg bödeln i en halmkärve och mannen stod då utanför spetsgården och skratta. Då han en gång dog sin naturliga död, fann de honom vara omlindad med människotarmar. Detta hadde mormor omtalat. Hon var född 1792.
Tomtar
En våran granne hadde tomtar tala far om, han hadde själv sett tomtar smita under logen, och så pass stund fick han se'n att han hadde grå luva å rock och väl en aln lång. “Far titta allt efter en gång han var framme, om det var hål under logen, å dä va dä allt, men så lite så han undra hur han kom in genom detta.” De hadde alltid så feta granna kvastar på detta ställe och de andra böndernas voro magra. Det blev osämja i byn sch de kom och ville klå denna bonne, för de påstod att hans tomte drog från dem och till honom. Bondens hustru måste låva att tomten inte skulle skada dem. Var gång gumman kärnat, bredde hon ut smörgåsar och stack under loge. Deras son bodde ett bra stycke därifrån, men gumman hadde lagat att även han hadde en tomte. På detta ställe plocka de ihop, och även på andra ställen, alla handredskap av grepar, tjugor, präglor, skoffor, rivor, och lade i en hög på loggolvet julafton. Det skulle ligga så här över julen.
Påsk
Dymmelonsdag skulle de inte spinna för då fick fåren krånggången. Veckans dagar hette, svare måndag, slinketisdag, dymmelonsdag, skärtorsdag, långefredag, piskelördag. Vi barn piska varandra påskdagens mårgon med björkris och det så det sved i skinnet. Ja vet vi sprang till grannens om påskmårgon för att risa deras barn men de var allt uppe så vi fick gå hem med våra ris.
Djur
Vesslorna var farliga, de troddes var något giftiga, för blev folk eller djur bitna av en sådan så ville det alldrig läkna. Det var en gubbe som varit uppe på Mösseberg efter sig ett lass ene på en dragkärra och blev överfallen av vesslor. Han mötte två vesslor och fick för sig att han skulle slå igäl dessa. Men de skrek så pass att andra vesslor kom till i sådan mängd att gubben måste krypa upp på sitt lass för att klara sig. Då de inte blev slagna efter, så laga de sig bort.
Avrättning och avrättningsplats
På Angersta gård invid Falköping var förr av- rättningsplats. Min moder var född 1922, och var som barn med här då en kvinna avrättades för att hon mördat sin man och sitt barn. Det uppbådades vid sådana till- fällen folk från flera kyrksocknar för att bilda yrtsgård, och då tog de även barnen med för att dessa skulle få en varnagel att de inte i en framtid skulle ställa sig illa ut. En urholkad björkstock som passa efter halsen stod upp- ställd mitt i ringen i lagom höjd vid en knäböjande ställning Härintill var framkörd en stor hög med ris och ved. Allt folket hade länge stått och väntat, innan kvinnan fördes fram en halvtimme före den utsatta tiden. Prästen tala något vid henne samt läste en bön, men mor kunde ju inte minnas hun. Då de fick se bödeln komma, band de ett svart kläde för kvinnans ögon och leddes fram till stocken där rätts / tjänaren maka henne tillrätta. Bödeln kom åkande i droska förspänd med två hästar. Denne kom raskt fram iklädd en lång svart kappa. Då han kom fram till kvinnan tog han fram en bred blank yxa under kapp- an, gjorde ett kraftigt hugg och så ett dragande med yxan gjorde helt om, stack yxan under kappan och gick med fasta steg tillbaka, satte sig upp i droskan och for sin väg så fort huvudet föll vände rättstjänaren på detta. Bålet tändes och kvinnan kastades in i detta och brändes.
Lussia
De som gjort sig sams om att gå till några ställen och lussa, samlades på ett ställe och gjorde oss iordning. Vi hadde förut skramlat ihop pengar till brännvin och vin, bröd eller karameller. Här klädde vi nu ut oss, sotade ansiktena så de sken, smorde man först ansiktet med en fläsksvål, så tog sotet bra fäste. Pälsar låna vi som vi vrängde, trasiga byxor samt träskor. Fruntimmren var lika uselt klädda, fast de bar karlkläder. Detta var vanligt här i min barndom.
Tomtar
Far tjänte dräng i Hunnaryd (Skephult) Så en mörkning fick Far se en liten pojk gå nere på ängen. Han kunde vara såpass som en 3 år. Så tänkte Far: "Där är en liten pojk, som har gått vilse. Det ska jag gå och ta vare på den." Och han gick och gick, och han hann honom aldrig. Så tog Far till och springa – ja, då tog han till och springa med. Och rätt som det var, försvann han. Det var allt ont, förstås. De kallte det tomtar, såna små. De gick och plocka strå på Hunnaryds ängar. Det såg ut som om de gjorde det, men de tog allting med sig. De satte till kreatur, hästar och kor, vartenda år; de hade ingen tur med nånting. Och när de släppte ut en kalv, så blev den bergtagen, så sen hade / de ingen tur med den heller. Det var så olyckligt för dem. – De här tomtarna, det gick ut på, att de drog ifrån hemmanet, vad där var. Det var en liten pojk; han hade röd toppluva och grå klär, sa Far. Han drog till ett annat ställe, kan- veta. Men det vet jag inte, var det var.