Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gasten
Det hände ibland att man fick bära gasten. Det var så mycket som en karl orkade med. Det var en som hade varit hos sin fästemö. När han gick hem så kom gasten och hängde sig på honom. Han strävade förfärligt för att komma in i en sädesåker och få lagt sig. Först då blev han av med gasten.
Gastar
Mina föräldrar bodde i Slottsskogen. Där kun- de man få höra gasten ibland. Mor sade att det var gasten, som skrek. När han skrek så skulle det bli lik i närheten. Hur denna såg ut fick jag aldrig någon förklaring på. Men jag skulle nästan tro att det var katt- ugglan.
Gastar
Gasten hörde jag talas om. Han kunde sätta sig på lasset, så hästarna orkade inte dra. Hade de ett skjutvapen och sköt av ett skott, så gav han sej i väg, och då bar det av, så svetten rann av hästarna. (Vet ej mer om gasten.)
Gastar
Gastar var såna som hade dött på sjön. De var ute på holmarna i sjön, och en kunde höra dom ropa om nätterna. Hörde man gastar så skulle det bli olycka. Om man hörde gastar, så tydde det på storm. (Anonym 80 år)
Gasten
Jag var med några pojkar och gjorde påskevaka. Då var där en som skäckte efter gasten. Denne sade: "Jag skall lära dig". Och pojken fickbära gasten ett stycke, men han orkade inte långt utan blev snart liggande, så att de andra fick bära hem honom.
Gast tynger bördan
Här var en de kallte "Korslin". Han talade om, han var ute och gick en gång. När han kom uppåt Hägghulta lid, hörde han gasten skratta. Då gjorde han spektakel av gasten och gjorde ett skrattande. Då hov det sej på honom, så han orka' knappt gå. När han då kom till Magerhulta bäck, blev han kvitt'en. Se gasten orka' inte över vatten. De räkna' det för spöke, kan jag väl tro. När de då skulle skratta åt den, hov den sej på dem, och så dåna' det uppe i trädtopparna.
"Smått, smått muteregn!"
Det var två gubbar ute och gick en kväll. Så var det väl så, att den ene skulle hitta på det ena lustiga och den andre det andra. Som de gick fick de höra gasten hojta borta i en kulle. "Smått, smått muteregn", sa gasten. "Stort, stort stuperegn", sa den ene gubben. När då han hade sagt det, kom de till en ler hålbäck, de skulle över. Då kom gasten och la till den, så han stod på huvudet i bäcken. Så sa gasten: "Stort, stort stuperegn". — Härma honom gick inte, det var då han blev arg. Gasten var en andevarelse som fick vistas mellan himmel och jord. Han slog aldrig lägre än som oxen bar oket. Det som var över slog han till; men var det så att man kunde huka sej ner så man kom lägre, så var det inte farligt. Blev de gastkramade, blev de fördärvade riktigt. De kunde till och med bli fördärvade för alltid. Ja, han kunde till och med krama dem, så de dog. Gasten kunde visa sej ibland som en fågel och ibland som en häst.
Gastar.
De talade om här skulle vara en gast här nere efter bäcken. Här var en kvarn inte långt häärifrån. Det var en karl, som hade stulit mjöl där. Han hade kokt gröt och satt och åt - så sköt de honom. Och så blev det en gast av honom. Min faster var ute och hörde honom en kväll. Jag minns grannt, när faster kom in - hon var så häpen och sa, att hon hade hört gasten. Och jag tycker jag minns hon blev sjuk också. De fick inte härma efter honom. Det skulle vara några poj- kar, som gjorde det, berättade mina föräldrar. Och där kom någonting och slog omkull den ene.
Gastar
Det var en bonde som varit till kvarnen, när han kom i Norregårdsbackarna, fick han höra ett förfärligt vrål i ängen Rätt som det var kom en gast farande och kramade honom på lasset. "Blev du rädd?" frågade gasten, varefter hästen föll i sken och bonden mindes ej mer.
Gast
Gasten, han va´ i träsk å uselhet. Han stôja å skrek och ville förvilla folk. Han ville bara att di skulle gå ner sej i träsket och omkomma. (Landin har ej hört att "gasten" skulle vara en död persons ande.)
Gastar.
En gång talade en om, hur gastarna slogs. Det var en bonde nere i Byslätt, som körde ett lass bränne. Och han fick se, det var två gastar som slogs. De hade lyktor med sej. så han såg de "skinte". Så släppte han hästarna och stod och tittade på dem. Och rätt som det var, for de ihop, och han hörde hur benknotorna skramlade. Så kom den ene gasten med lyktan och frågte i örat på Börje: "Såg du, hur jag smet´en ?" Då blev Börje för- skräckt och fick sina hästar och iväg. Det talte Börje själv om.
Gastar
Det hörde jag på gasten en gång, när vi körde hö här uppe i Borghulta gärde. Det var räligt så han levde, han vråla och skrek och han tjöt och han hade sej. Han kom riktigt upp över huvet på oss. Det sa de, man fick inte gå rät då, för då fick man sej en så man blev fördärvad. Man fick gå riktigt på fyrafötter, för så lågt kunde han inte slå - för han är stor och hög. Man blev yr i huvet, när man kom utför den där lede gasten. Det blev jag. - Jag hörde aldrig vad det var för nånting, de kallte det bara gasten.
Gastar
Görsvika i Tvärred var två karlar ute på sjön och fiskade. Då fick de höra gasten ropa: "Smått, smått muteregn." Men då svarade en av karlarna: "Skarpt, skarpt kulböttaregn, din tusan!" Men sen fick de brått i land, för de förstod att gasten var arg och kom efter dem, men han kunde inte komma över vattnet utan fick springa runt sjön. När de hade kommit in i stugan och stängt dörren efter sej, slog gasten till i väggen så vådligt.