Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll
Det var en gång ett brudpar, som hade varit i kyrkan och vigt sig. När de voro på återvägen mötte de några troll, som gåvo dem vin allesamman. Men när trollen kommo till den siste ryttaren, slog han glaset i vägen och red undan. Trollen sprang efter honom men han red in på kyrkogården, och där hade trollen ingen makt över honom. Alla de andra i följet blevo troll. Ingrid Larsson, Näset, berättade: Vid Kvarnberget är ett hål i berget. En kväll hade några pojkar lagt stenar i hålet, men på morgonen voro stenarna borta. Då tänkte pojkarna, att det var trollen, som plockat bort stenarna, och sedan dess har hålet fått heta "Trollhålet".
Troll
I Ödsmåla var ett berg. Och där var troll. Torrås hette det. De lånade bort till jul. Bönderna fick låna kopparkittlar av trollen, och så fick trollen korv och pölsa igen. Så bönderna där bytte med trollen. En julafton kom där en trollkäring och satte sej i gruvan (spisen) i Torrås. "Hur ä dä fatt att du kommer hit?", sa gubben. "Jo", sa trollet, "ja råkade till å släppa en fis, å då körde de ut mig."
Troll
Vit Nitaliera i Varola bodde trollen. Petterssons Kajsa som såg mer än andra såg dem, hon kunde ibland taga dem hon gick i sällskap med och föra dem ned i diket för trollen skulle fram. De voro mycket tjuvaktiga, men kunde man komma på dem med stöld, så ge de sjufallt igen.
Troll
De bryggade i Karlsgårn till jul, och då var det ett troll osynligt där och tog all vörten. Så ropte det: "Be Biänta gå hem, för Dinte-lelle trella i ellen och brände oppp sig." Då sprang hon och lämnade sin kättel, och den hade de där sen. Och de trollen bodde i Kleva berg.
Lucia
Lusse natt stante kvarnarna. Då var trollen i farten.
Trollebo så heter det där trollen bor och där så är det livat värre
Trollebo så heter det där trollen bor och där så är det livat värre
Trollebo så heter det där trollen bor och där så är det livat värre
Trollebo så heter det där trollen bor och där så är det livat värre
Trollebo så heter det där trollen bor och där så är det livat värre
Trollebo så heter det där trollen bor och där så är det livat värre
Troll
Borta i Semskogarna är ett stort berg, Sjogåsberget, och där skul- le det finnas troll. De påstod, att trollen gick omkring och bad om mat och lånade bröd, men brödet de lämnade igen, vågade folk aldrig äta utan kastade bort det. De trodde väl, att de eljest skulle bli förtrollade.
Husdjur
De skulle lägga stål på tröskeln, som kreaturen skulle gå över första gången de skulle ut. Det var för att inte trollen skulle få makt över dem. Kalvar skulle också ha stål att gå över, när de skulle ut första gången, för att inte trollen skulle komma åt dem. T.o.m. gjorde de kors av tjära på lagårdsdörren, för att inte sådant skulle komma åt kreaturen, när de stod inne. Där skulle läggas stål i det första drickat kon skulle ha, när hon hade kalvat. Det skulle vara mot troll och sådant. Om de gav bort mjölk, skulle de alltid lägga ett kol i, för att inte den som fick mjölken, skulle kunna förgöra kon.
Sägen. Troll.
I Tostareds kulle i Fjärås bodde troll. Käringen gick en kväll fram till bondstället intill kullen och bad att få låna drick och bröd. Hon fick det hon begärde. Samtidigt beklagade sig bondmoran. Hon sade: "Säden står fullmogen och håller på att stupa i åkern" - På natten var husbonden ute och gick. Då hörde han trollen arbeta. Den följande morgonen var all sä- den avtagen. En del av den var nog mogen, men en hel del var grön. Det var trollen som gjort det, för att bondmoran be- klagat sig.
Troll
I Tostareds kulle i Fjärås bodde troll. Käringen gick en kväll fram till bondstället intill kullen och bad att få låna drick och bröd. Hon fick det hon begärde. Samtidigt beklagade sig bondmoran. Hon sade: "Säden står fullmogen och håller på att stupa i åkern". På natten var husbonden ute och gick. Då hörde han trollen arbeta. Den följande morgonen var all säden avtagen. En del av den var nog mogen, men en del var grön. Det var trollen som gjort det för att husbonden beklagat sig.
Flickan som blev bergtagen
En liten flicka blev en gång bortrövad av trollen i Hunneberg. Flickans föräldrar blevo häröver mycket bedrövade. Till slut beslöt man att en av flickans bröder en natt då trollen voro ute i bygden skulle smyga sig in i deras håla i berget och försöka få tillbaka den rövade flickan. Alltnog, en natt då man trodde trollen voro borta begav sig pojken in i deras håla. Omsider kom han till en dörr och då han inte kunde öppna densamma bultade han på, i hopp om att flickan skulle öppna. Dörren öppnades också, men o ve! icke av flickan utan av ett styggt troll. Pojken morskade upp sig och sade som sanningen var att han sökte sin syster. Trollet svarade att flickan släppte de aldrig ifrån sig och pojken skulle få göra henne sällskap om han inte genast ginge tillbaka samma väg han kommit och lovade att alldrig mera oroa trollen i berget. Glad över att slippa undan med livet lovade pojken detsamma och var ej sen att försvinna samma väg han kommit. Flera år därefter, då den bergtagna flickans föräldrar var på väg till julottan, fingo de plötsligt se trollen i berget vara ute på vandring. I deras sällskap befann sig även den bortrövade flickan. Då de befunno sig i närheten av kyrkan beslöto föräldrarna att en av dem skulle skyndsamt begiva sig dit och i hast ringa med klockorna, ty de viste att då var trollens makt över människorna bruten. Gumman begav sig springande åstad, då hon viste att det här gällde att vara snabb i vändningarna, medan gubben stannade kvar på platsen för att iaktta händelsernas gång. Just som kyrkklockans toner började ljuda utöver bygden blev det liv i trollen. Hals över huvud skyndade de att fortast möjligt komma till sin skyddande boning i berget, kvarlämnande icke blott den bortrövade flickan utan även sitt saltkar. Föräldrarnas glädje över att ha återfått sitt älskade barn var naturligtvis mycket stor, och till tack för den hjälp de fått av kyrk-klockorna skänkte de trollens saltkar till kyrkan som ett minne därav. Det har i århundraden använts till dopfunt och fyller detta värv än i dag.