Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gasten
De sade förr att gasten blev sådana nyfödda barn, som togs av daga i hemlighet. Villkoret för att barnet skulle bli en gast var, att brottet ej uppdagades. Dylika fall kallades `gastonga`. När jag var mycket liten, var en bonde en gång i Håkälleskogen och skulle stjäla spinge eller töre, det vill säga sådant trä som användes att lysa med. När han skulle köra, var gasten där, så att han kom inte loss. Då bad bonden, att gasten skulle flyga och fara. Knappt hade han sagt det, förrän det bar av i en förskräcklig fart. Hästen hade inte förmått förut, när gasten höll.
Gasten
Om man kan klara sig ut på vatten i en eka, så kan gasten inte göra en illa.
Gastar.
I mina föräldrars tid var där en gast, som gick över vid Osabro och rätt utåt till ##### . Där var ett par fiskare, som drog ved en natt. Och de skärkte efter honom. Gasten efter dem, men han fick då springa, ja det var då en fjärdingsväg runt sjön. Och de rodde. När de kom till land var han ända där reckså, så hade de varit ett litet grann senare, så hade det då varit slut för dem. De kom då hem och in, men precis som de var inkom- na, slängde gasten en sten i dörren, så den gick i trasor. Och när de kom ner till sjön dan efter, var vareverlig marka i "vaa" upplöster.
Myling
Om det var någon som födde ett barn och inte vil- le veta av det utan tog livet av det i lönndom, så skrek gasten där, påstod di. Jag hörde gasten där och där kun- de man få höra att de sade. Gasten skulle likna en fågel. Men det var ett spöke av det barn som hade bli- vit mördat. Det var meningen, att man skulle få re- da på var barnet fanns. Det skulle till kyrkan förr blev det inte tyst.
Gasten
Far sa, att en aldrig kunde se gasten. - Far var sko- makare. En kväll, när han gick hem, var det halt, och han föll omkull och tappade skomakarlådan. Han var inte så gammal, utan han var mörkrädd och sprang hem och lämnade lådan. Men när han kom hem, blev han ivägkörd att häm- ta lådan. Då han tog den, skrattade gasten: "Hahaha, tum- maringen!" och så höll han på att skratta, medan far letade efter tummaringen. En gammal man kom på vägen, och han frågade, vad far hade för roligt, men far svarade inte utan fortsatte att leta. När far hittade ringen, teg gasten.
Gastar
Vid Stegelåsen i Stämmemad red gasten på en vit häst och skrattade.
Gastar
Gastar var sådana, som var illa 'ometkomna.' De påstod, att de blev sjuka, om de härmade efter gasten. Passade de sej inte, så fick de en örfil, så de kunde sätta sej. Det var en karl, som var ute och gick – min mor talte om 'et – och han gick och härmade efter gasten. Och gasten följde efter honom ända till stugedörren. Då la det till i uppdörringen, så de trodde den ramlade ner. Så hade han fått det slaget i huvet, så hade han väl dött. Nere på Grubbe gärde vid sjöänden var en, som blev mördad. Det var en, som hade varit å i utlandet och hade väl många pengar. Så var där en bonde i Järmundstorp – Börje hette 'n. Han hade fått nys om, när den där sjömannen skulle komma, och han gick och passade på honom och slog ihjäl honom. Det hörde de ofta sen, hur han väsna¬ des och levde. Det var vid ett lid de kallte Flakele, som det hände. Så de kallte honom Flakegasten. Somliga kallte 'n visst Spängegast.
Gastar
I Ljungvik en gång när de var ute och drog vad, där var gasten med. Men de kom iland och in, annars hade han väl slagit ihjäl dem. Men han hade rivit sönder vaden nere vid sjön, så när de kom dit dagen efter var den alldeles i smider. Gasten, det var något slags andeväsen, det är säkert. Det var på vissa ställen gasten skulle vara. De trodde det var någon händelse fördolda ting, där de då var nergrävda, där var en vålnad. Vi hade en som hette Petter på Åbacken i Älekulla. Han och Britta Lena hade varit uppåt Kinna en gång. Så sa de att gasten skulle va i Hägghulta lid. När de kom på Magerhulta gärde skratta gasten så uppe i ha. Men Petter blev inte rädd: Jag sjöng 'Höga Majestät' och gasten skratta och Britta Lena grät, sa Petter. Och dom kom då förbi. Min far hade varit å uppåt och red på en häst. När han kom upp vid Reslegårn fick han höra gasten. Och rätt va han satt blev han kastad av hästen. Han kom då upp och på igen. Men då va hästen så svetti - gasten hade ridit på den kanveta. Reslegårn, det har väl varit en olycklig plats i många avseenden. Den ene brodern skar ihjäl den andre. Så kom han på häkte och där hängde han upp sej. Jag var uppåt Öxabäck och skulle gå hem en gång. Det var samma året det hade hänt. Bli du här, sa far'n, annars ta Resslegårdspajka dej! Nej, sa ja, di skrämde mej då aldrig medan de levde och de gör de då inte nu heller! När jag kom mitt för huset, gjorde det som så där - slog till i väggen. Då tänkte jag: Va dä spöke tro eller va va dä? Som jag tänkte det, small där ett skott. Men det var väl en hörvilla för mej eller en synvilla, sådant som kan komma på. Men det var då konstigt, för när jag kom hem slängde jag mej på sängen, och jag var så svett så där fanns inte en torr tråd på mej. Det såg riktigt ut som jag hade burit på nånting.
Gasten
En gammal skomakare skulle sent en kväll gå till Bönhult. Vid Stora Högen kom gasten och hängde sig på honom. Så började de slåss. "Besitta mig tar vi inte än ett tag", sade gubben. Gasten släppte honom inte förrän han var nära Bönhult. Dagen därpå kunde skomakaren inte göra något. Han var gul och blå på hela kroppen.
Gasten.
En man som varit borta och gick hem på natten, fick sällskap med gasten, när han kom hem, kunde han inte komma in, gasten hindrade honom, då kastade han en tvåstyver i veabon, sedan fick han gå in. På morgonen när han kom ut, var all veden i veabon kringkastad. Gasten hade letat rik- ligt för att få tag i pengen.
Gastar
Gastar, det var spöke. Det var sådana, som hade kommit illa om 'et, sådana som hade drunknat. – Där var några pojkar, som var utgångna och gå; det var säkert borta i Tummared. De fick höra gasten, och den ene tog till att härma efter honom. De hann in, men sen slog det till i väggen, så de trodde den sprack. Här var en ifrån Istorp, som drunknade ute i sjön, och den hörde jag mångfaldiga gånger. Dalbypojken kallte de honom.
Gastar
Det var två gubbar som var ute och gick en kväll. Så var det väl så, att den ene skulle hitta på det ena lustiga och den andre det andra. Som de gick fick de höra gasten hojta borta i en kulle. "Smått, smått muteregn", sa gasten. "Stort, stort stuperegn", sa den ene gubben. När då han hade sagt det, kom de till en ler hålbäck de skulle över. Då kom gasten och la till den, så han stod på huvet i bäcken. Så sa gasten: "Stort, stort stuperegn". - Härma honom gick inte, det var då han blev arg. Gasten var en andevarelse som fick vistas mellan himmel och jord. Han slog aldrig lägre än som oxen bar oket. Det som var över slog han till; men var det så att man kunde huka sej ner så man kom lägre så var det inte farligt. Blev de gastakrammade, blev de fördärvade riktigt. De kunde till och med bli fördärvade för alltid. Ja, han kunde till och med krama dem, så de dog. Gasten kunde visa sej ibland som en fågel och ibland som en häst. Han kunde gnägga som en häst.
Lyktgubbar
Det var en gast som gick och lyste och gol om kvällarna på Ullasjö gärde. Så var det en dräng, som sa, att han skulle lura honom. Drängen tog några battingar och gick ut på gärdet och lyfte på en koruka och la battingarna under den. Gasten kom till honom och frågade, vad han stod där och lyste på. "Jag lyser på mina medel", sa drängen. "Vad har du för medel?" — "Här ska du få se." Då sa lyktegubben: "Det var ynkeligt att gå och lysa på så lite. Kom med mej, ska du få se, vad jag har!" Drängen plockade till sej sina battingar och följde med. Gasten lyfte upp ett stort skrin med pengar och slog upp locket. "Har du så mycket, så kan du få ta mitt med", sa drängen och kastade sina battingar i skrinet. Men sen hade gasten ingen makt med skrinet. Drängen fick sej en örfil, så han var yr i fjorton dar, men sen var han rik. Gasten var en sådan människa, som hade flyttat på skillnader i livstiden. Han skrek: "Jag ångrar mej."