Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar
"Gasten" var inte annat än en död unge som di hade tagit liv av och gömt. "Gasten" skrek som en unge. Det var en som mötte "gasten" och fråga: "Vad vill du, mitt lille barn”. Då tala han om, att mor hans hade tagit liv av honom och stuckit honom under en tuva. Så bad han, att han skulle vara så snäll och frakta honom till kyr- kogården. ”Det skall jag göra i Jesu namn”, sva- rade den andre, och då blev ”gasten” borta.
Gasten
Gasten är en liten barnunge som far i luften. Den hörs allt in i en hage här och ändå är där ingen nergrävd. En kväll för länge sedan fick jag följe med en arbetare när jag skulle hem från ett ställe i skogen. Han hade lykta med sig, men den dog. Till slut fick han åter tänt den. Men då började det ropa i skogen. Då karlen förstod att det var gasten, släckte han strax lyktan och jag fick inget säga.
Gastar
Ner vid sjöstränder, inte precis ute på sjön, utan vid stränderna och däromkring sade man altid förr att det fanns gastar. Det sades att det var personer som dränkt sig, som blevo gastar och det var vanligast vid platser där sådant hänt, som man hörde och såg gastar. Vid Algretaberget (Algretehall, vid vägen mellan Marbäck o. Ulricehamn) var det många, som förr hörde gasten och knappt kommo därförbi, och där vet man ju med säkerhet flera stycken som drunknat. Sjön är här arton famnar djup. En gång var det en skytt som var ute för att skjuta tjädrar vid bloss, neråt sjökanten till. Då kom det någontint flygande i luften, ett ”slösse” så stort som ett ”lactak”. Skytten hade bössan vid ögat och tänkte skjutit, men som löcka va gjorde han det icke. Två fruntimmer hade varit vid sjön och ”böstat lak” och skulle gå hem i mörkningen. Då fingo de höra det sade ”tvi, tvi.” När de titta upp i luften sågo de en stor gast flyga över dem och skrika: ”Tvit, tvit! Pale er å mä eran skit?”
Gasten
Gasten narrade ju folk så väldigt. Det var en som stod i ett sädeslass och härmadade gasten. Då tog gubben och kastade gasten på andra sidan ån (Viskan). Och sen skratta- de det i berget (Hinnareberg) Di fick bära på gasten. När di gick och bar på bördor långt blev det så tungt och då var det gasten di bar på. Min far var ute för gasten. Han var ute en jule- natt. Han hade varit hos sin syster och red hem sent. Det var ett ställe som hette Kleva. I den liden gick en gub- be före. Han tänkte rida fatt honom, men det gick inte. Han red sin jämna väg tills han kom till ett ställe som hette Hogården, då tänke han: "Nu är Andersa barn ute", för det skrek ett litet barn så ynkligt nere i bäcken, så han band hästen för att gå fram och se. När han var fram- me vid Hogården började det skratta i berget och så / kom ett stort eldglo som for i luften och kastades ned på ängen vid en lagård. Sen sa han att han red så fort så han var genomvåt, när han kom hem. Sen satte han in hästen, och inte tog han av sadeln eller gav ho- nom, för han ville inte smutsa ner kläderna, och så gick han in, men sen fick han inte ut för han tyck- te det var kusligt. Han var en ung pojke då, så det är en åtti år se'n. Det var på ett ställe di hade en vallpojk. Så hade han funnit en sån grann benknota, och den satte han på sin käpp. Den passade riktigt till han vallpisk på skaftet. Han var så rädd om den, så han tog in den och satte den i farstun på natten. Och så frampå kvällen när allt var tyst började det leva så fasligt ute i farstun. Då sa pojken: "Tänk om det är nå- gon som tar min pisk! Jag hade funnit en så vacker knota och satt på den". Så sa mora: "Det ska jag se efter", och gick och öppna dörren. Då hon öppna dörren ut for / piska i väg bort över lagårdstaket, och du såg aldrig något sen efter piskan. Det var gasten.
Gastar
Gastar var onda andar, hade de för sej. De, som kom illa av daga gick igen. Det är en gammal sägen, som de gamle trodde på. Där var en torpare ifrån Fönhult, som hade varit i Grytegårn och supit. Där var två, som hade blivit ihjälslagna däruppe, och de gick igen. När han kom mitt på vägen vid sjön (Oklången) flängde de käppen ifrån honom. Det var bägge gastarna, som slogs. Så gick den ene till gubben och sa: "Såg du jag haffa 'n?" "Ja, det var rätt, haffa 'n mer," sa gubben. Och det gjorde han. Och de följde torparn ända hem. Då tog den gasten, som hade fått stryk, en sten och slängde i skunkabänken, så den sprack. – Dagen efter gick torparn ut till vägen, och då stod hans käpp där de hade tagit den ifrån honom.
Två gastar slåss
Gastar var onda andar, hade man för sej. De, som kom illa av daga, gick igen. Det är en gammal sägen, som de gamle trodde på. Där var en torpare ifrån Fönhult, som hade varit i Gryte¬gårn och supit. Där var två, som hade blivit ihjälslagna där¬uppe, och de gick igen. När han kom mitt på vägen vid sjön (Oklången) flängde de käppen ifrån honom. Det var bägge gastarna, som slogs. Så gick den ene till gubben och sa: "Såg du jag haffa'n?" "Ja, det var rätt, haffa'n mer", sa gubben. Och det gjorde han. Och de följde torparen ända hem. Då tog den gasten, som hade fått stryk, en sten och slängde i skunkabänken, så den sprack. — Dagen efter gick torparn ut till vägen, och då stod hans käpp där, de hade tagit den ifrån honom.
Gast
Gasten var farlig. Blev en gastkramad, kunde en dö. Den skrattade så kolossalt. Den höll sig i skogen nere vid vattendrag och sanka marker.
Gasten
Gaster var sådana människor som hängt upp sig eller dränkt sig. Det blev det för att de ropat i det sista. En skräddare föll i ån här och drunknade. Jag har hört honom ropa.
Gasten.
En gång i ungdomen då mamma var på spinnöl, så fick hon höra gasten. En av karlarna som spann hade gått ut. Då lät det: "Ho, ho". Det var den onde. Mannen härmade honom och ropade: "Ho, ho". och så sprang han in. Då slog gasten till den nedre dörrhalvan, så att den föll ned. Därefter for han i väg med en spinnrock i handen. Hjulet höll han nedåt, som om han körde. Det bar fort av.
Gasten
Det var en karl som var ute och red på en häst en gång. Då kom där en fågel och satte sig på ryggen på honom. Han sade: "Steck å napp". Men karlen visste, att man inte skulle göra riktigt som gasten sa. Han hade en stålkniv i fickan, och den högg han i gasten. Men han nappade inte utan lät honom trilla i vägen. Så kom han ifrån det. Men kniven hade han mist. Därför gick han till stället en annan dag. Då fann han att kniven satt i bröstbenet på en människa.
Gastar
Det bodde en gammal gubbe här uppe, strax här ovanför. En kväll han skulle gå åt Fritsla, kallte gasten på´n. Håke hette han ändå, och han var väl bra "över". När han var kommen här ner åt gärdet, ropa och skratta gasten. "Vad skrattar du åt, kom hit ska du få tobak!" sa Håke. Då fick han sej en örfil, så han damp åt diket och somna väl å en stund. Han talte om det själv många gånger. Han skulle bara tegat, så hade det inte "heaf" på. De trodde väl gasten var "det som ont är" förståss. Bara de ingenting sa, så var det inte farligt, då rörde han dem inte. Men skäckta de efter honom så blev de sjuka. (Anders Johan Kardell) Gasten - de trodde det var vård över nånting eller att nånting var gjort där, att där var något barn mördat eller nånting annat sånt. Här rätt uppe där kreaturen går det heter Gasthålet. Där skulle de ha hört det ropa förr. Den gamle på Haberg talte om det. Förr kunde vi höra där ropte om nätterna med, men nu hörs där aldrig nånting till. Om de skäckte efter gasten, när han skratta, då fick de sej en örfil.
Gastar
Det var något lett - gasten - de som råkade ut för den. Far hade varit uppe i Kinna en gång. När han kom uppåt Varpet, hörde han hur det susa uppe i ekera. Och rätt som det var börja gasten skratta. Skratta fan i våld! sa far. Och han fick sej en örfil så han sto på hufvet i ett stenrös. När han sen orka upp var hans börda flera gånger så tung som förut. Det följde honom ända tills han kom till Kvarnabron - där blev gasten efter. Sen hade han ingen makt längre för han kunde inte gå över vatten. Mor hörde gasten en gång. Hon hade varit på Höjderna och hade en liten barnatös med sej. Och rätt som de va fick de höra nåt som ramla. Nej, men vad är det som ramlar? sa tösen. Tig, sa mor, va tyst bara! Mor hade varit utför det förut, så hon visste vad det var. När de kom till Måbäcka bäck var det efter dem utmed hela bäcken och det lät som de hade dragit en kubbalänk. Det följde dem ända fram till Måbäcken. När de kom in fråg'te mor frun där: Ha i skjutit spjället? Ja, sa hon, va 'härle' på? - Köss me i röva då, sa mor. Då la dä te i dörrn så de trodde den ramla ner. Hade hon inte skjutit spjället så hade gasten kommit ner genom skorstenen. Det var en gammal käring uppe på Vrås torp som var död. Så hade Rings-Andreas varit efter likölsbrännvin. När han kom till Vrå bad han att han skulle få bli där om natten. Han var så trött, för ja har haft Fan med mej, sa han. Och han fick bli där. Men de blev så mörkrädda i Vrå, de trodde han hade sett käringen. När han hade lagt sej sa han: Seså, vänd nu om du, nu har du följt mej länge nog! Då klämde det till att dra i spjället så fort det orkade - upp och ner. De blev så rädda i Vrå - de trodde det var käringen. Men så när han vakna om morgonen talte han om att det var gasten som hade följt honom. Gasten höll sej bortåt bäckar och kullar där det var mycket eke. Det var nog som spöke. De sa det va de som fick oäktinga och tog livet av och gömde borta i markera - det skulle på något sätt upptäckas. Och så blev det gast av det.
Gasten
Gasten var det som ont var. Han hindrade folk att komma fram. Ibland hävde han sig på lasset. Då blev detta så tungt att svetten lackade av hästarna.