Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll
Det skulle bo troll i ett berg ute i Tyngryd. Det var en gammal gubbe de kalte´n ändå för Vasen, han var utför trollen flera gånger. De ville ta in honom i berget. Han tog till att ropa så förskräckligt, och då sprang folk dit, och då låg han utanför berget. Var gång han hade varit utför trollen, skulle de köra honom med ett par oxar och så skulle han åka baklänges. Det var väl för att det skulle ta makten ifrån dem. Han blev sådär som hade varit svagsint när han varit utför trollen. Men så dessemellan kunde han vara bra långa tider. Trollen bytte barn för folk med. Det var väl folk så rädda för förr. De som trollen lämna, var så illavulna, de hade huvud så förskräckligt stora, och så växte de inte. Nu för tiden är väl trollen borta. De påstår, att åskan har slagit ihjäl dem.
Troll
Trollen var små och klumpiga. De liknade stub- bar och vindfallsrötter. Det mins jag nästan sedan jag satt i mors knä, att hon talade om. De skulle vara ynk- ligt stygga. Men hon sa, att det fanns inte några troll. Di hade dött. Guds ord tog livet av dem. Det var ett berg, som kallades Tosseberget. Där skulle det inte vara rik- tigt fritt än att det fanns troll. Gamla på min tid hade hört skrammel i berget och sett ljus i berget om kvällen.
Troll
Det var en kvinna, som hade fött ett barn men inte var tagen i kyrke än. Hon var ute. Då fick hon höra ett troll, som ropade: "Här ä ena hea kvenna. Ta na, ta na!" Det var ett troll, som stod längre upp i svea, som ropade. Men då svarade det trollet, som var längre ner i svea. "Ja kan'et inte, för ho har en mansrock på sej!" Se, då kunde de inte ta dem, om de hade sin karls rock på sej.
Troll
Det var en husar, som kom till Hajstorp här i Fredsberg en gång. Där var ett berg, o detta var då opplyft på fyra pelare av guld, o där var bröllop. Då kom ett troll ut, en vacker flicka med en bägare o neg o bjöd husaren dricka deras bröllopsskål. Han tog den, men han slog ut innehållet över vänstra axeln, men en droppe kom på hästen o svedde av håret, o hästen fick fart därifrån. Trollen förföljde hu- saren, o han våga inte rida vä- gen, utan han red ut på åkern. Då skrek trollen: / "Ri vägen den håle o inte åkern den ståle". De hade gått fram med stål på åkern, därför kunde inte trollen kom- ma opp där. När husaren kom till Gohöjen (Godhögen) i Fredsberg, bodde där också troll, o de var ovänner med trollen i Hajstorp. De ropa då till honom: "Du ryttare, ställ ej hästen i spiltan, utan på ett annat ställe!" Så när han kom hem, ställde han den i vagnsskjulet. Och då kom en stång av järn o eld genom spil- tan o ut genom vägen, o det flam- ma om den, men det syntes ingen- ting på väggen sedan. När Fredsbergs kyrka byggdes, var trollen i Hajstorp arga, särskilt när klockan kom dit, de kalla den för "bjällerkoa." Öronen höll på att / spricka på dem, när de hörde klockan. Därför tog de en sten o skulle kasta mot kyrkan, men den föll ner i enhagen nedanför där. Den stenen har de ej kunnat spränga sedan, men skolbarnen har slitit på den, så den är så rundsliten. Trollen måste sedan fly här- ifrån trakten, de flydde långt bort ut på några öar. Men de sa, när de for: "När Ymsen blir åker o Östen blir äng, så kommer vi igen." Det är mindre sjöar här, o Ymsen håller på o växer igen undan för undan. Trollen försökte byta bort ny- födda barn där de kom åt. Var det på ett ställe, som de fått ett bytesbarn, så skulle de elda bakugnen riktigt het o stå framför en stund med barnet, som om de tänkte kasta in barnet där, de / skulle stå o vänta på att trollen skulle komma. Och trollen kom också med det rätta barnet igen. Men det barnet blev ej heller riktigt sedan. Trollbarnet var så lika det riktiga barnet till en början. Trollen kunde komma till gårdarna o ta bort hela drickakar, o därför skulle de alltid lägga ett par "träsläner" i kors över karet. De, som bodde i närheten av trollen, fick t.o.m. göra kors av trä o kasta i själva karet. Detta berättade gamla i Fredsberg här för mig när jag kom hit.
Kyrkklockor
Trollen hade tagit Öxnevalla kyrkklocka. Hon kanske var inte döpt? "Min syster, Ros, ligger i Ljungsjö os", sa den andra klockan. Innan visste de inte var den fanns. Då gick de dit och skulle ta upp den. De skulle inte få säja någonting, och så skulle de ha två vita tvillingstutar. Så hade de den riktigt i brynet, men så orkade de inte tiga, och då sjönk den igen. Men nu när alla troll är borta, skulle de väl kunna få tag i den, om sjön blev uttappad?
I syne: såg trollens grötfat.
Vid Lindeklinten mellan Sandängen och Lötabacken där var myc- ket spökerier: det var troll och likfärder och huvudlösa gubbar. Och sådana som var "i syne" såg mer än andra där. Min far, han var född 1812, han sa, att hans bror ropa till honom en gång, när de gick förbi Lindeklinten: - Akta dej, så du inte kliver i grötfatet! Far såg då inget, men hans bror såg. Det var la trollens gröt- fat eller några onda andars. Sådant försvann, sen Guds ord bli- vit predikat i "våra dälder".
Troll
En gång hade trollen lånat dricka från Orreslätt. Så kom två granna fruntimmer tillbaka med drickan, men de hade dubbelt så go(d) och dubbelt så mycket med sig, som de lånat. Hasselbacka's tös skulle gå ett ärende genom skogen. Då kom ett troll efter henne och förföljde henne. Men så ropa ett rå åt henne: "Spring på åkern". Hon hoppa över diket och in på åkern och sén kunde trollen ej förfölja henne. Båda platserna Orreslätt och Hassel- backen är belägna i Hjerpås, grannsocken till Levene.
Troll
Mor är född uppe i Strömmen. Hon talade om att uppe i Berg är ett stort berg som de sa var troll i. En dag gick barnen där och valla får. Som de gick där och närma sej berget, fick de se där var utsatt ett stort bord och där var utlagt fullt med pengar på det. Barnen kila hem och skulle tala om vad de hade sett. Och de äldre följde med dit, men när de kom dit såg de ingenting. Och mor påstod att detta var riktigt sant. Mor talte också om att det var ett ställe där trollen var och bytte barn. Trollen bodde i ett berg. Där var en mor på ett ställe inte långt därifrån, som hette Anna. Och hon hade ett litet barn liggandes i sin vagga. Hon var utgången och då hade trollen varit inne och tatt hennes barn och lagt dit ett annat i stället. Och det var så räligt, det var som det hade varit nypet över hela ansiktet, sa mor. Dä kanlaveta mora blev bekymrater och visste inte på jorden va hon skulle ta sej te. Men så sa grannkvinnorna till henne: Ta och sätt på en kittel vatten och låtsa att du ska åt å koka barnet. Ja, hön satte på en kittel med vatten. Som det börja koka kom trollet fram och titta i fönstret. Vad gör du, mor Anna? sa det. Jag ska koka mitt barn, sa hon. Och då hade trollet kärlek, som mor sa, och kom och bytte barn. I ett berg bodde troll, sa mor, men var det var hågar ja inte. Där var en karl inte långt därifrån som var så rik. Han hade sett en fin guldbägare hos trollen. Och han kunde inte begripa hur han skulle få tag i den. Han red dit en natt och knackade på dörren och sa att han var så törstig och bad att han skulle få lite vatten att dricka. De kom ut och gav honom bägaren med vatten. Som han hade fått den slog han ut vattnet över axeln och red i väg. Han red in på en åker och där red han omkring på den. Se trollen kommer inte in på en åker där det är sått. Där red han tills solen gick upp, då red han hem med sin bägare.
Troll
Det skulle ha skett borta i Ambjörnarp. Det var julanatt när prästen skulle rida till ottesången, så mötte han ett troll. Han hade sånt där dricka i en silverbägare - det var som en stor kalk - och ville att han skulle dricka. Men han ana oråd, så han drack inte. Han tog och hyssa det rätt bakom ryggen på sej istället. Det skulle vara så skarpt, så det brände å håret på länden på hästen. Men så var det ett annat troll som ville väl hjälpa prästen - det ropa: "För den håle och den dåle, rid in i åkern". Det var för han skulle komma in i stubben, för trollen torde inte gå i nån åkerstubb. Och han red in på åkern. Så fick han behålla den där kalken; och han red till kyrkan med den. Och den skall de visst ha än i dag i Ambjörnarp, efter sägnen. Det hade de väl för sej, när de brygga så skulle de ha plockat `jordbom' kallte trollen det - vi kallte det bönor. Det var högt ogräs, som växte i säden. Det skulle de ha och lägga i brygget, då hade trollen ingen makt över vörten. Det var en trollkäring, hon hade stulit vört på ett ställe och varit å i berget med. Så skulle hon väl gå efter mer. Medan hon var å, hade trollungen drunknat i kitteln, som hon hade tömt vörten i. "Ja, det var rätt åt dej, du kunde låtit bli min vört", sa käringen till henne. "Det kunde gärna din unge drunkna." - "Ja, du kunde lagt jordbom i, så hade jag inte tatt din vört", sa trollkäringen. Men hon bar vörten tillbaka när ungen hade dränkt sig; den andra dagen stod kittelen full: då hade hon burit hem den igen.
Drakar
Drakarna de flög i luften från det ena berget till det andra. Det var nån slags troll. Draken hade vingar på ryggen, sa's det.
Dop
Barnen skulle döpas samma dag de var födda annars böt trollen ut dem. Att säga till prästen att man ville ha barnet döpt för trollen skull gick inte utan man skylde på att det lilla livet höll på att dö. Jordemor döpte och, men hon förstod de gamla och döpte för ### skull men det gillade inte präs- ten alltid. Min mor hade en morbror, de hade en pojk som var stolleter, han stod bunden i rummet. det var på Vassagården. Det var en bortbyting sade föräldrarna.
Kyrkklockor
174. Kyrkklockorna tog trollen förr och kastade i sjön, så därför var de tvungna att döpa klockorna, så de fick ha dem ifred.
Troll
Mellan Forsa och Fägerhult finns en plats de kal- lar Bängsingen, och där skrämde de oss för Bäng- singekäringen, som skulle gå där och spöka. Det skul- le nog vara nåt slags troll.