Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar
"Gasten" var ett "spöke". Han skrek där någon hade drunknat. Di påstod, att den som hade drunk- nat gick igen som en gast. Men hur gasten såg ut, vet jag inte.
Sägen. Gasten.
Det var en karl, som var ute och red på en häst en gång. Då kom där en fågel och satte sig på ryggen på honom. Han viskade: "Steck å napp !" Men karlen visste, att man inte skulle göra riktigt som gasten sa. Han hade en stålkniv i fickan, och den högg han i gasten. Men han nappade inte utan lät honom trilla i vägen. Så kom han ifrån det. Men kniven hade han mist. Därför gick han till stället en annan dag. Då fann han, att kniven satt i bröstbenet på en människa.
Gastar
Förr trodde de allmänt på gastar. Och de låg nog något i de också. När jag var en liten tös, blev jag en gång plötsligt illamående. Med ens jag kom inom dörren, så såg mor hur det var fatt. "Säg inget, var alldeles tyst", förmanade mej mor. Och jag teg förstås. Så tog hon tre svavelstickor och stoppade innanför mitt linne. Och så sa hon: "Du har varit ute för en gast, men nu är det onda borta". Jag tror också att jag blev frisk med en gång.
Gastar
Det var en som var ute och körde. Då var det något som lassa sej på, och hästen blev svett och orkade inte gå. Han, som körde, tog upp sin fällekniv och gick av vagnen och fram till hästen och for med kniven under selen och ryggstycket, och sen orkade hästen dra igen lika bra som förut. Men när karlen tittade på kniven, så fick han se, att det satt en bit av ett ryggben på bladet. Det skulle ha blivit när han skar och träffade gasten, medan gasten satt på hästen.
Gastar
Jag vet en gång nere mellan Rydal och Kinna, där var min gubbe utför gasten. Han körde lass till sta´n och när han då körde hem om natten körde han om Rydal. När han kom ner vid Ginkalunda börja det att flaxa och leva uppe i trädtopparna. Och sen tog det till och hade så många läten. Och det var nära honom, så det var alldeles inpå lasset. Det var gasten det. Men teg de bara, så rörde det inte vid dem. Men härmde de efter´n så kunde de få sej en vinge, så de rent kunde dö.
gastar och spöken
Gasten var en död människas ande. Den uppträdde endast på land eller på båtarna när de voro i hamn. Gasten gav sig alltid till känna, när det skulle bli oväder, genom något oljud. Ber. av Axel Johansson, Åkered, 40 år. Vid Vreten utanför Råö brukade gastarna hålla till. De ställde till med allt möjligt stollaty för den som landat där. Båtarna brukade de dra upp på land. På samma sätt var det vid Tistlarna. Ber. av Edvin Eriksson, Åkered. omkr. 40 år.
Maran
89. En gumma som blev marakramad ritade eld på en tändsticka och kastade med den tre gånger avigt över axeln. Marakramade blev de visst av gasten.
Gastar
Min farfars bror gick med tjänstebrev, som skulle till Långareds prästgård. Vid Bergsjön var gasten, och han förvillade synen på honom, så han tyckte, att hela skogen brann.
Gasten
Gastarna i bokeskogen slogos så att det brakade. Då sa någon: "Slåss bra, så får I tobak". Strax kom en och viskade i örat på honom: "Du har ingen tobak".
Gasten
Det var en som var ute en natt och hade varit efter bränne i skogen. Det var i Berghem. När han då kom i lia ve Ramnås så ramlade bakvagnen av och så skrattade det i skogen. Det var gasten.
Gastar
Det var en gång i Söränga två gastar var ihop och slogs. En skomakare kom där förbi. Han blev rädder och sprang in i en ihålig ek. Då kom den ene gasten till honom och sa: "Sågst du jag gassan?" "Ja, käre Gofar, gassa'n mera!" sa skomakarn. Då for han till vägs och de ihop och slogs igen. Skomakarn i väg och lämna skolådan kvar i eken. Han kom dit dan efter och skulle hämta lådan, men då var det bara smått.
"Fastande karl"
Gamle Ring på Harsåsen skulle gå till Hyltenäs en otta. När han kom ner till bäcken, var gasten där. Han såg honom; där var varken ände eller begynnelse på honom. Så sa gasten: "Ha, ha, fastande karl", "Å", sa Ring, "jag är la så fan heller. Jag åt en lågabrödssmörgås innan jag gick". Men han kom inte över bäcken, utan han måtte gå hem igen. Rätt som det var kom "det som dåligt ä" genom skorstenen. Där låg fullt med spingelstickor uppe på spishyllan. Och spingelstickorna och stolarna och alltihop i stugan tog till att dansa runt precis som det hade vart "garvinger" (garnvindor). Och gamle Ring blev inte kvitt honom ur husen, innan han gick efter bibeln och la på bordet. Då blev det lugnt. Gasten var av trolltyg. Det var spöke, riktigt hin onde, trodde de. Men nu sen åskan tog till att gå så mycket, har den slagit ihjäl sånt där.
Växter.
Om man flätade sig en grimma av hacktorn, kunde man harva med näcken. Flygröan, var sådan rönn, som växte ur ett annat träd. De som hade selpinnar av flygrönn, gick fria för gastar.