Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll
Jag tror knappt att det har varit någon skill- nad på troll och jätte. Trollen bodde i berg och backar. De kunde vara i besittning av stora skat- ter. De kunde bergta både folk och "fä." och så kunde de byta bort barn. "Bortbytingarna" voro al- drig så till förståndet som andra barn. Och de voro klumpiga till växten. Talesätt som har avseende på trollen: "dum som ett troll,", "klumpig som ett troll", "led som ett troll", "han springer som trollen i skogen", Mot trollen skyddade man sig med stål eller genom att göra korstecken. Om man gjorde kors- tecknet över en sak, så skulle inte trollen kunna tillägna sig det.
Troll
Vid Angetuva ha de sett trollens bolstrar och sängkläder. Vid Frövet var det en som lade stål över en bolster, så fick han den. Den var outslitlig. Men inte skulle då jag torts ligga på den bolstern.
Trollpannkaka
'Granbackesa' bakte trollpannkakor tre torsdagskvällar i rad, och den förste, som kom sedan, den skulle bli hennes karl, och det blev Lars, som hon sedan fick. Granbackesa trodde, att alla kunde trolla.
Troll
I Ödsmåla var ett berg. Och där var troll. Torsås hette det. De låna- de bort till jul. Bönderna fick låna kopparkittlar av trollen, och så fick trollen korv och pölsa igen. Så bönderna där bytte med trollen. En julafton kom där en trollkäring och satte sej i gruvan (spi- sen) i Torrås. "Hur ä dä fatt att du kommer hit?", sa gubben. "Jo", sa trollet", ja råkade till å släppa en fis, å då körde de ut mej.
Troll
För många, många år sen, var det troll, som bod- de i Boberg. En dag, när bonden i Bergagården kom till åkern vid Boberg, låg där en sprucken bakspade. Han tog hem den och lagade den och bar tillbaka den. När han kom dit nästa gång, låg där en gullpeng. Sen dess heter åkern Gullpeng. Var de elaka mot trollen, så förstörde de deras arbe- te. Det var en som skulle hört, att det en gång ropade i ber- get: "Ebbas barn föll i elden och brände sig!" men han fick inget se.
Troll
När vi var barn brukade mor skrämma oss för trollen. De kom fram om kvällen. De skulle vara flera i föl- je. Stygga och otäcka var de. De kunde ta oss barn. Om de fick fatt på något barn, så tog de det med in i ett berg. Se’n kom det aldrig ut ur ber- get. Trollen bodde i skogen och i kullarna. Di sköt så mycket, när kanalen (Göta kanal) byggdes, så att trollen blev rädda och försvann. Det bru- kade mor och far säga. Men var vi odygdiga, så kun- de de komma och ta oss.
Odens jakt.
Odens jakt hör vi här om vårkvällarna. Det är enkel- beckasinen, som har många fjädrar i stjärten, som åstad- kommer ett pipande ljud. De gamle trodde att Odens jakt var ute och förgjorde troll och illtyg. Här var en gubbe, som bodde på Aplabacken. Han var den som hade bäst reda på Odens jakt. Han hade sett Odens jakt flera gånger. En gång hade han (Oden) haft ett skogsrå, en annan gång ett troll och en tredje gång en varg kastad över manken på hästen.
Lucia. Farligt att arbeta lussenatten
Det var en mycket snål bonde som för sin snålhet hade fått öknamnet "Sniken". Han hade en piga som tvingades att väva på lussekvällen ända till långt fram på natten. När klockan led fram mot midnatt blev pigan sömnig och "dröllde te" (somna) en stund. När hon vakna stod hela huset i ljusan låga. Taljljuset som pigan hade att lysa sig med hade fallit ned och antänt. Det troddes att trollen ej tyckte om att man arbeta lussenatten och om man vävde då, så kommo trollen att bränna upp väven.
Troll
Vi bodde vid ett berg där det fanns troll. Mor talte alltid om det. Det var uppe vid Kinnahult och hon visste var ingången var. Det hördes att de skramlade med grissler och bakade. Mor talte om flera gånger att de bytte bort barn. De hade så brått att döpa sina barn för sen var det inte farligt. Hon berättade också att trollen ville stå faddrar för barn och då fick barnen så stora faddergåvor. Mor talte om mångahanda från berget, men jag minns inte mer.
Troll
Min svärmor och hennes förfäder bodde i Falskog. Då fanns det troll i Falskogsberget. Så var det en gammal piga, som hade tjänst hos trollen länge, fem eller sex år tror jag det var. Då skulle hon ha ut sin lön. Trollkäringen kom ut ur berget och sa: "Dä ä e lita döl däka, ho ska ha penga mä." Döl, det betyder la snäll. Och hon fick det. De hade pengar i en kittel, och det var inte värt att några andra kom nära den.
Troll
Det var en gubbe från Källgården som skulle till Skene med vävnad tidigt en morgon och så gick han förbi ett berg och då kom där ut ett ullnystan ur berget. Och det följde honom till Stampa. Det var åtminstone ett par kilometer. Nere i Förlanda hade trollen i Snärsås stulit en flicka och så skulle en rida till berget och ta ut henne. Men han skulle ha en häst som hade stått inne i stallet ett helt år så den var bra yster. Han fick med sig henne och red tills han kom till Förlanda kyrka och in på kyrkogården. Sedan var han räddad från trollen.
Troll
En gumma här i Skackan, Lena, berättade om, att det fanns troll här oppe i Vaberget, bergtroll. De gick till ett ställe, som också heter Vaberget, o lånade dricka o bröd. Då sa' de, att de skulle låna "pecke-decka", o att folket skulle få en "puffe-luffa" igen. Drickan tog de sen på ett ställe, som heter Bölum, o bar den tillbaka till Vaberget men sa' då till dem där: "Slå å jolum o bränn opp stäven, o ingen man i Bölum känner igen sitt kar i ***kôlum." Gumman Lena påstod också, att hon sett när trollen körde ivall / sina kor, och att dessa var blåa, "blåsutter" kalla hon dem. Och folket i gården Vaberget måste en gång flytta sin lagård, ty deras kor kissa ner på trollens bord. Gubben i Vaberget hade en kalv, som kom bort en gång, o då var han "bergtagen." Då sköt de över berget o då kom han fram, men han var mager o eländig. I bergen vid Klinten här- borta har också varit troll, o min gubbe påstod, att han där en gång sett ett gulklätt fruntimmer. Han rodde med sin far och tog kräftor, o då skulle han säga något om det han såg, men fadern sa': "Bry dig inte om det där."
Troll
Det hände i Råshult i Mårdaklevs by. Där var jättar och troll i Klevs berg, på den tiden; de hade sitt tillhåll där. Folket i Råshult låna kopparkittlar av dem, när de skulle brygga till jul; de fick inte se trollen, utan de gick bara utanför berget och ropa, så kom där ut en kopparkittel. Så när det led till jul ett år, skulle gumman i Råshult brygga. Men det var så ohälligt (ohålligt?) den gången där; allting kom bort för henne. Så var gubben i Råshult ute och körde. Han var kommen till Klevs kvarn – det var på kvällen och här var nermörkt. Då kom där ett troll ut ur berget och ropa till honom. "Bed Bedårdi gå hem, ty Bente-lille föll i elden och blev döder därav!" När gubben kom hem, talte han om det där. Då kom där en kopparkittel och sprang under rösten, där hon brygga. Och där blev ett förskräckligt dån inne i stugan. Den kopparkitteln hade trollkäringen haft med sig och ta i; hon stal bröd och allt möjligt och bar å åt berget. De såg henne inte, men allting blev borta där. Men när gubben talte om, vad trollet hade ropat, blev hon förskräckt och gav sig iväg. Men kopparkitteln fick de behålla i Råshult. De visste, att han hörde till i berget, för de var sams med trollen där annars och bruka låna av dem. Så skulle de skicka drängen hem med kitteln, när de hade bryggat, och de tänkte de får lov och lägga till lite av slaktet i. Och drängen bar å kitteln. Men när han kom på vägen, tog han och åt upp det de hade lagt i kitteln, och sen gjorde han sina behov i den i stället. Men efter den betan fick de aldrig låna något av trollen mer.