Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara
"Vi trodde att mara va rene den one." Det är något som klämmer. Omöjligt att röra en led el. få fram ett ord. När jag hade mara - jag har haft henne tre gång- er - så var det som att en person skulle sitta bak mig å klämma över bröstet och annama. "Maretall" var bot för mara, sa de gamla. Mara kunde kom- ma in genom nyckelhålet. Det var bäst att ha nyc- keln i det.
Mara
Hästarna stod svetta i stallet ibland på morgnarna så att det lackade av dem. Då hade mara ridit dem. Ett litet träkors med nubbar och spik i sattes över dem. Mara skulle inte kunna rida dem då. Men det hän- de allt ändå, att hon hade varit åt dem. Mara var som ett ludet djur. Hon red folk också. Alla röd- håriga skulle ha mara. Det var ett tal. De visste inte om det. Om en satte en lie över hästen, så fastnade hon på den om hon inte såg den.
Mara
Mara' red på dom. En skräddare vi hade sa': "Ja' ä så usel i da', för mara har reet mäk hela natta." Han trodde la rakt att dä va Skam. Ibland fick oxa' mara, så de kunde inte ta ut dom. Nej, jag vet inte något botemedel. (Åhman har ej hört talas om varulv eller manulv).
Mara
Mara var också något sorts trolltyg. De hängde en sådan där maravase, som blir i träd, när de inte orkar växa ut riktigt, över hästarna. Det skulle skydda mot mara. Det har jag sett på många ställen.
Mara
Mara var också någon sorts trolltyg. De hängde en sådan där maravase, som blir i träd, när de inte orkar växa ut riktigt, över hästarna. Det skulle skydda mot mara. Det har jag sett på många ställen.
Mara
De gamle sa', att när mara' red ett kreatur, så det blev svett, då skulle de sätta en spegel eller något glas mitt för kreaturet, som mara' skulle få spegla sej i. Då skulle det upphöra.
Mara
Förr hade de stål i lagårdar- na, för att inte mara skulle gå på djuren. Mara var ett troll som kom ur skogen. De satte liar över djuren för att hindra henne att gå på dem.
Maran
Mara re hästa, se di ble så svetta satt. Di satte upp lia älle äggjärn ᴕver dum, för mara inte sulle kåmma ᴕt.
Mara
Mara kom åt min far, när han var femton eller sexton år. Hans mor rökade honom med ett värahom om kvällarna ibland, och de nätterna fick han vara i fred för mara. Annars kom hon och hävde sej på honom, och han var inte göd till att häva av sej henne. Han visste inte, vad hon var för en.
Maran.
Det satt skräddare och arbetade på ett ställe en natt, och så satt pigan och hjälpte till. Men så somnade hon, och rätt vad det var så sa hon: "Gud hjälpe mig, som ut ska". Du går ma- ra", sa skräddarna, och när det var sagt, så gick hon aldrig mara mer.
Mara
Mara, det är någonting tungt som lägger sej på folk i sömnen. Det var inte annat än till att lägga en sax eller kniv i sängen, så kom det inte åt dem. – De sa, de hörde, hur det gick i dörrarna, när de vakna’. Somliga människor är marer, sa de, som kan gå och lägga sej på andra.
Mara
Mara, det är någonting tungt som lägger sej på folk i sömnen. Det var inte annat än att lägga en sax eller kniv i sängen, så kom det inte åt dem. De sa de hörde hur det gick i dörrarna när de vakna. Somliga människor är marer, sa de, som kan gå och lägga sej på andra.
Mara
Mara kom åt min far, när han var 15 eller 16 år. Hans mor rökade honom med ett värahorn om kvällarna ibland, och de nätterna fick han vara i fred för mara. Annars kom hon och hävde sej på honom, och han var inte god till att häva av sej henne. Han visste inte vad hon var för en. Nej, jag har aldrig hört att kreatur kunde bli ridna av maran.