Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara.
Mara är någon sorts ande. Vi hade fyra hästar hemma och de hade ofta mara. De trodde då, att det var anden av en levande människa. En kunde se på alla flättera, att mara hade varit fram. Både manen och svansen var flätad i tjocka och tunna flätter. Och jag såg det med egna ögon och det var så märkvärdigt. Här och där var det gjort en knut så det var nästan omöjligt att få upp det med en kam. Hästarna var så svetta så folk trodde de hade varit ute och redet med dem, men det hade de inte gjort för de hade sadlat på dem därinne. Pappa bruka´ sätta en lie över hästen och så hängde han dit döda skater; för det skulle vara bra mot mara. Um mänskor hade mara skulle en sätt skorna med klackarna inåt under sängen, så skulle inte mara kunna komma.
Drängen band skarpslipade sliar över hästryggen
Det var i Morskoga i Ramsberg, och det var före min födelse, men far tala mycke om'et, och det var sanning mä. Det var en häst där som var så illa utsatt för mara. Och drängen där på stället, han var så rädd om hästen, så han gjorde allt för te fria'en om nätterna för mara, för hästen stod svettig och fördärvad i spilta varenda möra mest. Och drängen tog skarpslipade liar och band fast dom över hästryggen på kvällen för te se om det skulle hjälpa, då inget annat ville hjälpa. Då bonden kom ner i stallet på möran låg drängen död breve hästen i spilta, alldeles sönderskuren av liarna. Så det var han själv som mara hästen, fast han inte själv visste å't. Hä var nog andra onda mänskor som tvinga drängen te gå mara, fast han inte hade reda på det själv.