Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skogsväsen
Något annat namn än "skogsråa" hörde jag inte på henne som var i skogen. Hon hade "kvennfolks- skepnad". Hon var stor å lång å hade ett hår som hang vilt runt omkring henne. Det var inte hop- kammat. Så hade hon rompa alldeles som en häst. Moster hade sett "e skogsrå". Hon sprang ef- ter en gärdesgård. Men rätt som det var så hop- pade hon över gärdesgården å blev borta. Di trod- de, att när di fick se skogsråa, så var inte björ- nen långt borta, för hon var med å vaktade björnen. Hon kunde skapa sig till en hare. Det var en ner i Fastnäs som sköt på en hare, när han skulle gå fram å ta haren, så var det det en gammal inrutten trädstam. Hon kunde narra sig fram på det viset. Om en var / dum å slog sig till att akordera med henne, så kunde hon få makt med en. Bara att en höll sig på trampade vägar, så var det inte så farligt. Hon hade inte så stor makt där folk hade gått fram. Det gick inte att skjuta "skogsråa" om en inte hade sär- skild kula, som en trollkarl hade stöpt. Den skul- le stöpas av silver under tre torsdagskvällar. Om en gick vilse, så fick "skogsråa" skulden. Det var hon som förvillade. Det var inte annat än att läsa böner, om en skulle komma rätt igen. "Koltrollet" har jag inte hört talas om. "Skogsråa" var vid milorna. Hon hjälpte till å såg efter att det inte tog eld i milan. Då passade hon på att väcka den som kolade, om det var natt.
Skogsrå
Det var en kolare, som mötte ett skogsrå i skogen, och henne gifte han sig med, och fick några barn. De blevo riktigt som trollungar och sprang omkring i skogen. Kolaren och hans hustru turades om med arbetet, så att hon var ute och arbetade medan han vilade sig. Hon höll på med att släcka en mila då han upptäckte, vad hon var för en. De hade kommit överens, att han alltid skulle slå tre slag i en tall, innan han kom till henne vid milan, men en gång tillsist brydde han sig inte om det utan gick till henne ändå. Då fick han se, hur hon såg ut, hon var urholkad i ryggen och hade en lång näsa och lång svans. Med näsan [...] hon fram kolen, och svansen var som en kosvans, och den hängde ner i en spann med vatten, och så skvätte hon ned den på kolen, som hon hade rivit fram. Nu gick karlen till en klok gumma, som lärde honom, hur han skulle bära sig åt för att bli av med hustrun. Han skulle skjutsa henne och alla ungarna på en släde, och själv skulle han sitta på hästryggen, han fick inte binda tömmarna i lyckor och inte ha någon riktig "kepa" utan bara en liten träbit att binda släden med, inte skulle han ha stål, och så var det mer, men det minns jag inte längre. Han red ut med henne på isen av en sjö, som hette Rosvalen. Runt omkring i bergen, i Stripa och Strossa och kullblanka, hade hon släktingar. Men ute på sjön ryckte han loss träbiten och fick loss kälken, och då begrep hon, att det va något hufsen och ropade till sina släktingar, att de skulle skjuta genom lyckor, på stål och vad det var allt, och skotten knallade väldigt i bergen, men han gick inte att träffa utan red bort och kom undan. Men efter den dagen blev han dålig och kunde inte reda sig. Skogsråna var eniga med kolare på många sätt. De brukade komma och väcka dem, då milorna voro i olag.
Skogsrået och hennes syster Stråssa
Det var i forna tider en bonde, som ingått hjonelag med ett skogsrå, men att hustrun var ett sådant visste han ej, och derföre lefde de lyckligt tillsammans i många år, födde söner och döttrar. Så hände det sig en gång, då de gemensamt arbetade i skogen med att rif va ut en kolmila, att matsäcken blifvit glömd hemma, hvarföre farsgubben vände om hem för att hemta den. Då han gick sade hustrun: "När du nu kommer tillbaka skall du slå tre slag i den der tallen", och dermed utpekade hon en tall, som stod ett godt stycke derifrån, och bonden lofvade efterkomma hennes önskan. Om han nu glömde det, eller ansåg det överflödigt, vet jag ej; men följden blef att han kom helt oförvarandes på henne, och fick till sin stora förskräckelse se, huru hon ref ut kolen med blotta händerna och släckte med sin långa svans. Förfärad öfver denna syn vände han om igen, slog tre slag i tallen med yxhammaren, hvarvid hon förvandlade sig till vanlig menniska och var sig alldeles lik. Bonden hade emedlertid sett nog för att önska blif va henne qvitt, och började noga begrunda, huru detta skulle låta sig göra. Han sökte upp en klok gumma, klagade för henne sin nöd, och hon gaf honom goda råd i detta fall. En vacker vinterdag, sedan han bundit en stor pung om halsen, säger han till hustrun: I dag är det bröllop på andra sidan sjön och skola wi resa dit samt taga barnen med oss. Hustrun hade ingenting att invända emot förslaget, hvarpå han satte henne och barnen i slädan, men sig sjelf grensle öfver hästen, och så rustade anträddes resan till bröllopsgården. När han nu kom ungefärligen inidt på sjön, läste han några ord som den kloka gumman lärt honom och nu framkommo en stor mängd vargar. Derpå sparkar han ur selpinnarne och rider sin väg det fortaste han kunde. Nu började skogsrået ropa, men bonden var obeveklig och ökade endast farten. "Vill du inte vända för min skull så vänd för lilla Snorvipas (så het yngsta dottern); ty eljest äta wargarne upp henne." Nej bonden hörde ej på det örat utan red i skarpaste fyrsprång upp emot land. När skogsrået nu såg att ingen hjelp af honom var att vänta och wargarne redan tagit ett par af barnen ropade hon af alla krafter "syster Stråssa! syster Stråssa !" ty trollet i Stråssa grufva var hennes syster, och Stråssa kom också farande, så att det pep och hven i luften och ryckte henne undan vargarne, som då redan tagit alla barnen. Bonden hade emedlertid hunnit öfver sjön Roswalen och fram till Guldsmedshyttan, der han red in på en gård och slog porten igen efter sig. I det samma kom trollskottet, och porten sprängdes sönder i bara trasor, men bonden sjelf blef oskadd för trollpungens skuld, som han bar om halsen. Så länge han behöll den kunde icke hans i forna hustru och hennes slägt skada honom, och han bar den beständigt på sig många år derefter. Men så hände det sig en gång då han gått i badstufvan att taga sig ett bad, att han glömde sig och aflade pungen jemnte sina kläder och då kom genast ett troll in och vred om huf vudet på honom, så att det kom att sitta bakfram, och sådan blef han i alla sina återstående lifsdagar till en varning för alla, att ej inlåta sig med Skogsrån och andra troll.