Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar
Gastar det talade man mycket om förr. Det var ett ont väsen för folk blev sjuka om de råkade ut för en gast. Om man kom emot en sådan där gast, fick man frossa och blev mycket illa sjuk. Det kallades att bli gastkramad. Jag har alldrig själv blivit gastkramad, men jag vet flera, som har blivit det. Om någon blev gastkramad, skulle man ta ett glöd och föra det runt omkring per- sonen som blivit gastkramad. Det skulle alldeles säkert hjälpa. Gasten brukade ock- så åka med folk på lass, då fick hästarna dra så att svetten stod av dem. Jag har hört flera stycken tala om att det haft gast- en på ett lass. Om gastarna voro ute då solen / gick upp på morgonen, då måste de stan- na på den plats de voro tills solen gått ner igen. Sådana gastar kallades dagståndare. Om man kom emot en sådan där dagståndare, då blev man sjuk och frös, så man skakade, även om det var mitt i sommaren.
Gastar
Det hörde jag mina gamla släktingar tala på, att det fanns gastar. Det var anden av ett barn som dött och inte fått dopet. Det var en ande som inte var sa- lig. Om en kom ut för gasten, så skulle en, när en kom hem, ta ett kol med eld i och släppa det tre gånger mellan linnet och kroppen. Om gasten kom åt en, så ville han suga blod.
Thorshammarsbacken
Thorshammaren är ett beryktadt spökställe, kanske ej blott derföre, att der säges en kung Thore vara begrafven, utan äfven emedan platsen sannolikt varit ett hedniskt offerställe. Någon närmare redogörelse för der befintlige fornlemningar bestående af tvänne större triangelsättningar, kan ej här ifrågakomma och är dessutom redan lemnad af R. Dybeck, men deremot må nämnas att man i Prosten Zenii tid (1660 talet) på denna backe offrat "Tore mot tandwärk" och att ännu i långt senare tider mången der sökt bot mot hvarjehanda sjukdomar. Såsom of ferställe har Thorshammaren väl numera förlorat all kredit; Men ställets rådande är ofta besvärlig för dem, som färdas stora landsvägen emellan Örebro och Mellösa kyrka, och åtskilliga sägner berättas om vägfarande, som här på ett eller annat sätt blifvit uppehållne. Så hände det sig sent en Thorsdagsnatt, att då en Wingåkersbonde kom midt för aftagsvägen till Ekeby och Rynninge, tvärstannade hästen, började fnysa och stegra sig, så att det var omöjligt att få honom ur stället. Bonden, som var van att ligga ute på färdvägar och visste hvad vid dylika tillfällen borde göras, hoppade utaf wagnen, gick derpå fram till hästens hufvud och tittade genom betselögat då han fick se huru gasten, som såg ut som en stor säck, men med ögon som eldkol, trillade ned af vagnen. Bonden satte sig derpå upp igen och fortsatte utan vidare hinder sin resa.