En mild majkväll år 1732, precis innan Carl von Linné gav sig av på sin berömda lappländska resa, red han ut från Uppsala stad mot de väldiga högarna i Gamla Uppsala. Han band sin häst vid kyrkogårdsmuren och vandrade långsamt upp på Västhögens krön i den tilltagande skymningen. I sina resedagböcker och brev noterade Linné med vördnad hur den svala kvällsvinden strök genom det höga gräset på högarnas sluttningar. Nere från byn hördes rop från kor som vallades hem och doften av fuktig matjord från nysådda vårakrar fyllde luften. Linné reflekterade över hur dessa mäktiga jordkullar, uppkastade av människohänder för över tusen år sedan, ännu bar vittnesbörd om kungar och stormän vars namn förbleknat i sagornas dunkel. Han träffade en åldrad bonde från Disagården som berättade att man vid skördetid än brukade lyfta på hatten och hälsa mot högarna för god årsväxt. När klockorna i Gamla Uppsala kyrka ringde in kvällen stod Linné kvar på toppen och blickade ut över slätten, där det forna svearikets hjärta en gång slagit.

Vi kom dit en råkall söndagsmorgon i oktober när dimman låg tjock över Fyrisåns dalgång. Kungshögarna tornade upp sig ur dimhavet som tre väldiga skeppsskrov i landskapet. När solen steg bröt ljuset igenom och färgade det frostbitna gräset gyllengult. Att stå på toppen av Östhögen en sådan morgon är en hisnande upplevelse – det är som om tidens måttband rullas ihop. Nedanför ligger Disagårdens faluröda timmerhus, och längre bort skymtar Uppsala domkyrkas spiror som en senare årsring på samma historiska stam. Man förstår omedelbart varför våra förfäder valde just denna rullstensås till sitt heligaste tings- och kultcentrum.

Enligt gamla uppländska sägner och Adam av Bremens krönika stod svearnas främsta helgedom i Gamla Uppsala som ett tempel helt överdraget med guld. Från takåsarna hängde guldglänsande kedjor som klirrade när vinden svepte in från slätten. Intill helgedomen stod ett väldigt träd med vidsträckta grenar, som sades vara grönt såväl vinter som sommar. Ingen i bygden visste vilket trädslag det var, men man trodde att dess rötter sökte sig ned till samma urkälla som världsträdet Yggdrasil. Alldeles intill trädets fot sprang en helig offerkälla fram ur sandåsen. Dit kom folk från hela Svealand för att sänka ned offergåvor – smycken, vapen och djur – och se om gudarna tog emot gåvan. Om offret försvann ned i källans djup utan att flyta upp trodde man att gudarna lovat god årsväxt och fred (*ár ok friðr*). Än idag kan vandraren på Gamla Uppsala kyrkogård känna källvattnets kalla närvaro i marken.