Rävlanda sanatorium uppfördes under tidigt 1900-tal med invigning år 1917 för att möta det stora behovet av vård för barn som drabbats av tuberkulos. Anläggningen placerades med omsorg i den friska skogsmiljön utanför Rävlanda, då tidens läkekonst ansåg att hög luftkvalitet, vila och god kost var de främsta vapnen mot sjukdomen. Initiativet drevs fram av engagerade krafter inom Göteborgs stads barnsjukhus och framstående läkare som ville ge utsatta barn en trygg plats för återhämtning.

Byggnaderna uppfördes i en tidstypisk och funktionell arkitektur anpassad för vårdverksamhet, där stora terrasser och ljusa sovhallar spelade en central roll för att patienterna skulle komma åt den friska skogsluften. Sanatoriet kom att spela en avgörande roll under decennier då tuberkulosen gisslade samhället, och många barn tillbringade månader eller till och med år på institutionen långt bort från sina familjer.

När tuberkulosen så småningom trängdes tillbaka genom nya medicinska framsteg under mitten av 1900-talet förändrades behoven, och verksamheten vid sanatoriet lades slutgripet ned år 1970. Idag minner de äldre byggnaderna och den omgivande parkmiljön om en betydelsefull och omvälvande epok i svensk sjukvårdshistoria.