Det Tysk-romerska riket, officiellt Heliga romerska riket av tysk nation, grundades när Otto I den store kröntes till kejsare år 962. Riket sågs som en fortsättning på det antika Romarriken och utgjorde en central maktfaktor i medeltidens och tidigmoderna tidens Europa. Institutionen vilade på den sakrala principen om ett universellt kristet rike, där kejsaren delade makten med påven och en mängd självständiga furstendömen, hertigdömen och fria riksstäder.

Styret i riket präglades av en ständig maktkamp mellan kejsarmakten, företrädd av mäktiga dynastier som Huset Habsburg och Huset Hohenstaufen, och de lokala riksständerna. Genom institutioner som Riksdagen försökte man ena de splittrade territorierna, men riket förblev en decentraliserad konfederation. Den kejserliga makten försvagades ytterligare efter Westfaliska freden år 1648, vilket cementerade de enskilda staternas suveränitet.

Kulturellt och arkitektoniskt lämnade riket ett djupt avtryck med storslagna katedraler, slott och universitet i städer som Prag, Wien och Köln. Dess komplexa statsskick fick den berömde filosofen Voltaire att ironiskt beskriva det som varken heligt, romerskt eller ett rike.

Slutet för denna urgamla institution kom under Napoleon I:s fälttåg i Europa. År 1806 tvingades den sista kejsaren, Frans II, att nedlägga sin krona sedan riket i praktiken brutits sönder och den nya Rhenfederationen bildats under franskt inflytande.