Den äldre Eddan, även känd som Sæmundar Edda, är en medeltida handskrift som bevarar den nordiska hednatidens poesi. Samlingen upptecknades på Island under senare hälften av 1200-talet, men dikterna deponerade däri har sitt ursprung i en lång muntlig tradition som sträcker sig tillbaka till vikingatiden och folkvandringstiden. Handskriften fann sig länge i glömska tills den återupptäcktes i 1643 av biskopen Brynjólfur Sveinsson, vilket räddade en ovärderlig världslitterär skatt åt eftervärlden.

Verket delas traditionellt in i två huvuddelar: mytologiska dikter och heroiska sångcykler. De mytologiska dikterna skildrar skapelsen, gudarnas liv och världens undergång, Ragnarök, samt rymmer djup visdom som i Hávamál, där den asatroniske guden Oden delar med sig av levnadsregler. Hjältedikterna kretsar kring äldre germaniens sagogestalter såsom Sigurd Fafnesbane, kung Atle och Völsungarna, vilkorslösa öden som präglas av heder, svartsjuka och undergång.

Genom sin strama, allitterativa versform (fornyrdislag och málaháttr) förmedlar Den äldre Eddan en rå, kraftfull och lakonisk estetik. Den utgör inte bara en litterär bedrift utan fungerar som en central historisk källa för att förstå fornnordisk världsbild, hederstänkande och kult. Dess texter har genom århundradena inspirerat otaliga författare, konstnärer och tonsättare, däribland Richard Wagner i hans skapande av Nibelungens ring.