Nordens ljudlandskap var långt rikare än vi föreställer oss. Redan på bronsåldern blåstes de ståtliga bronseen lurarna – ca 3,5 meter långa, klockformade instrument som avger en mjuk, mäktig ton som över tydliga avstånd samlade människor till blot, ting och fest.

Vikingatidens instrument:

• Ramharpan (kannel): En enkel strängad harpa i trä, vars toner hördes i hallarna och som enligt sagorna lockade fram både tårar och skattkistor ur människor – kungen som "hörde sin egen heder och fällde en tår".
• Tagelharpan: Ett stränginstrument där tagel både var strängar och stråke, föregångare till fiolfamiljens innersta mystik, med en klang som på samma gång visslande och dovt klagande.
• Lurar i trä och bläckhorn: Rofanden vallar sina djur med signalspel, jägare lockade vilt, och heliga platser markerades med långa designljud.
• Munnharpan (trumman, "munspel"): Det lilla idiomofonen som kunde ljuda utan att ta andan – bekväm i ladan, i sadeln och i eldljuset.

Kulning: Kvinnornas ropskatt från fäbodvallarna – en kastad, modifierad vokalslinga som bar flera kilometer över fjäll och dalar för att kalla hem boskap eller varsla om väg. Kulningen är ett av världens mest effektiva röstanvändningar och har återuppstått som konstform i modern tid.

Spelmansmusiken: Genom medeltid och Vasatid utvecklades fiol- och nyckelharpsmusiken med låtar som polska, ganglåt, schottis och hambo. Nyckelharpan – med sina knappar och resonanssträngar – är en svensk uppfinning av världslag, och spelmanslårarna sammanfattar bygdens glädje, sorg och dans i tre minuter utan en enda text.