Före rikslagarnas tillkomst på 1350-talet (Magnus Erikssons landslag) var Sverige indelat i självständiga lagsagor med egna lagböcker – landskapslagarna.

Äldre Västgötalagen (ca 1220):
Nedskriven under ledning av lagman Eskil Magnusson (äldre bror till Birger jarl). Det är den äldsta bevarade sammanhängande boken på svenska språket (fornsvenska). Texten är rytmisk, korthuggen och poetisk för att underlätta memorering:

'Svear äga konung att taga och så ock att vräka.'

Upplandslagen (1296):
Stadfästes av kung Birger Magnusson och innehåller den odödliga portalparagrafen:

'Land skall med lag byggas och icke med våldsverk, ty då mår landet bäst när lagen hålles, men där rätten icke råder vill ingen bygga och bo.'

Landskapslagarna speglar en brytningstid mellan hednisk sed (där ätten hämnades ofrätter) och kristen rättsordning där dråp och stölder ersattes med böter och statlig rättsskipning. De utgör grundvalen för den svenska rättsstaten.