Gustaf Fröding föddes den 22 augusti 1860 på Alsters herrgård i Värmland. Hans uppväxt präglades tidigt av familjetragedier, då modern drabbades av psykisk ohälsa och fadern avled när Gustaf var ung. Han studerade vid Uppsala universitet och verkade därefter som journalist på Karl Tidningen. Hans litterära debut kom 1891 med diktsamlingen Gitarren och dragharmonika, som omedelbart gjorde honom känd för sin språkliga virtuositet och sin förmåga att fånga det värmländska landskapet och folklivet. Frödings författarskap rör sig ledigt mellan folklig humor, socialt patos och djupt personlig svårmod. Hans diktning präglades ofta av psykisk sårbarhet och livskriser, vilket ledde till upprepade vistelser på sanatorier och vårdanstalter under hans senare år. Trots sin sjukdom förblev han en av sekelskiftskulturens mest älskade och lästa skalder i Sverige. Han avled i Stockholm den 8 februari 1911 och begravdes på Uppsala gamla kyrkogård efter en storslagen nationell sorgeprocess.