Gustav Vasa föddes den 12 maj 1496 och växte upp under en period av intensiv politiskオ and social omvälvning i Norden. Hans tidiga liv präglades av adliga maktkamper och strider mot den dansk-norske unionskungen Kristian II. Efter att hans far Erik Johansson hade avrättats i Stockholms blodbad år 1520 tvingades Gustav fly upp till Dalarna.

I Dalarna lyckades han samla dalkarlarna kring sig för att leda ett uppror mot unionsstyret. Det uppror som följde fick snabbt fäste och spred sig över landet. År 1523 valdes Gustav Eriksson till Sveriges kung vid riksdagen i Strängnäs, vilket innebar att Kalmarunionen slutgiltigt upplöstes och det självständiga svenska riket tog form.

Som monark genomdrev Gustav en omfattande centralisering av förvaltningen och stärkte kungamakten på bekostnad av adelns och kyrkans inflytande. Han införde reformationen i Sverige i samråd med reformatorer som Olaus Petri. Genom Västerås riksdag 1527 drogs stora delar av kyrkans egendomar in till kronan, vilket lade en ekonomisk grund för den nya staten.

Regeringstiden präglades också av flera lokala uppror, såsom Dackefejden i Småland, vilka slogs ned med stor kraft. Gustav Vasa skapade ett effektivt ämbetsverk och visade prov på både politisk skicklighet och hårdbent pragmatism. År 1544 drev han igenom Västerås arvförening, som gjorde den svenska kronan arvsberömd inom Vasaätten.

Gustav Vasa avled den 29 september 1560 på Stockholms slott och begravdes i Uppsala domkyrka. Hans död efterlämnade ett stabilt, om än auktoritärt, arvrike till hans son Erik XIV. Hans gärning har sedan dess varit central för den svenska nationalstatens historiska självbild.