Hans Olof Hildebrand Hildebrand föddes i Stockholm som son till riksantikvarien Bror Emil Hildebrand. Han växte upp i en akademisk och historiskt medveten miljö där intresset för det forna och det nationella lades tidigt. Efter universitetsstudier vid Uppsala universitet och Lunds universitet disputerade han i historia och inriktade sig snabbt på arkeologi och numismatik. Hans akademiska bana kröntes med att han efterträdde sin far som riksantikvarie år 1879, ett ämbete han behöll till 1907. Under hans ledning stärktes fornminnesvården i Sverige och Statens historiska museum fick en fastare organisation. Han var också en drivande kraft bakom bildandet av Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia samt redaktör för den ansedda tidskriften Antiqvarisk tidskrift för Sverige. Hans vetenskapliga produktion var omfångsrik och han kom att spela en avgörande roll för etableringen av svensk medeltidsarkeologi som vetenskaplig disciplin. Vid sidan av sin tjänst som riksantikvarie var han även engagerad i samhällsdebatten och satt som ledamot i andra kammaren för Stockholms stad. Han avled i Stockholm år 1913 efter ett liv vigt åt det svenska kulturarvets utforskande och bevarande. Hans insatser präglade synen på Sveriges äldre historia under hela det sena 1800-talet.