Erik VI Menved föddes år 1274 som son till kung Erik Klipping och Agnes av Brandenburg. Han besteg den danska tronen år 1286 efter att hans far mördats i Finderup lada. Eftersom han vid trontillträde var omyndig styrdes landet till en början av en förmyndarregering ledd av hans mor.

Hans tidiga regeringstid präglades starkt av den djupa politiska kris som följde på kungamordet. Flera av riksens mäktigaste stormän, däribland Marsk Stig och greve Jakob av Halland, dömdes skyldiga till mordet och tvingades i landsflykt. De upprättade därefter ett fientligt förbund mot kungamakten.

Utrikespolitiskt sökte Erik Menved att återupprätta Danmarks inflytande i norra Tyskland och Östersjöområdet. Genom omfattande militära kampanjer och diplomatiska manövrar lyckades han tidvis lägga under sig stora områden i Mecka, Pommern och de nordtyska furstendömena.

För att finansiera sina storslagna krigståg och riddarturneringar lånade kungen enorma summor pengar. Detta ledde till att stora delar av det danska krongodset pantsattes till tyska furstar och grevar, vilket ilånga loppet försvagade rikets ekonomi och territoriella sammanhållning.

Inrikes införde han reformer för att stärka rättsordningen och kungamaktens ställning gentemot adeln. Bland annat reviderades och utfärdades stadgar som Jysk Lovs erstatning och regleringar kring hirden, vilka syftade till att stävja den feodala oordningen.

Äktenskapet med Ingeborg Magnusdotter av Sverige resulterade i många barn, men tragiskt nog överlevde inget av dem spädbarns- eller barndomsåren. Drottning Ingeborg drog sig senare tillbaka till Klostret i Sankt Clara.

Erik Menved avled år 1319 i Roskilde, djupt skuldtyngd och efterlämnande ett splittrat rike som under hans bror och efterträdare Kristoffer II drabbades av fullständig statsbankrutt. Han begravdes i Sankt Bendts kirke i Ringsted.