Absalon föddes omkring år 1128 i Fjenneslev som son till stormannen Asbjørn Snare av den mäktiga Hvideätten. Hans tidiga uppväxt präglades av den danska adelns inflytande och de nära banden till den danska kronan, vilka formade hans framtida roll som både kyrklig och politisk ledare.

Efter studier i Paris, där han fördjupade sig i teologi och kanonisk rätt, återvände Absalon till Danmark och utnämndes till biskop av Roskilde år 1158. Han blev snabbt en av kung Valdemar den stores allra närmaste rådgivare och en drivande kraft i det danska rikets enande och expansion under 1100-talets senare hälft.

Som kyrkoman verkade Absalon energiskt för att stärka kyrkans organisation och moral i enlighet med den gregorianska reformen. Han lät uppföra ett antal kyrkor och kloster, och år 1177 utsågs han till ärkebiskop av Lund, vilket gjorde honom till den kyrkliga ledaren över hela det nordiska området under den danska kronan.

Utöver sin kyrkliga gärning var Absalon en framstående militär strateg som ledde flera fälttåg mot de vendiska sjörövare som härjade de danska kusterna. Hans erövring av Rügen år 1168 krossade det vendiska motståndet och säkrade den danska överhögheten över södra Östersjön.

Absalon brukar ofta omnämnas som grundläggare av staden Köpenhamn, där han år 1167 lät uppföra en befäst anläggning på Slotsholmen för att skydda hamnen. Denna strategiska åtgärd lade grunden för den framtida huvudstadens utveckling till ett regionalt maktcentrum.

Under sin livstid gynnade han också det inhemska historieskrivandet och uppmuntrade krönikören Saxo Grammaticus att påbörja arbetet med det monumentalverket Gesta Danorum. Genom sitt breda inflytande kom Absalon att prägla den danska högmedeltiden mer än någon annan samtida gestalt.